Bönsöndagen -Årg 1

I Efesierbrevet sätter Paulus in församlingen i ett kosmologiskt sammanhang. Det är som att han, med sitt mustiga och rika, poetiska språk här riktar sig allra tydligast till dem som hade en bakgrund i någon av mysteriereligionerna, där man blev invald och gradvis fick del av hemligheterna. Kanske lite som Frimurarorden idag? Ändå är den hemlighet Paulus fått ta emot inte tänkt som en karamell att suga på för en liten andlig elit. Nej, hemligheten om Kristus är visserligen en hemlighet – men en hemlighet som kyrkan, församlingen ska vittna om, för världen. Den värld som styrs av ”fursten över luftens rike”, en uppblåst och självgod typ som dock egentligen inte har något av värde att komma med.

Kristus, huvudet för församlingen, är en hemlighet att upptäcka och djupna i. Det är Han och inte någon människa som är orsak till att församlingen finns, Han är såtillvida dess ursprung. Men Han är också målet och, om vi ska tro Honom själv så är Han dessutom Vägen till målet. (Joh 14:6) I gemenskapen med Honom återvinner vi den skönhet vi förlorat, den Han återvunnit åt oss, på korset. Säga vad man vill, men mesigt och tråkigt och ointressant är inte detta brev!

Paulus möte med den Uppståndne resulterade i ett helt nytt sätt för honom, att vara jude på. Han ägnar stor möda och utrymme i sina brev åt att visa att Kristus är den som lagen och profeterna talat om. Han är inget nytt, inget annat än den efterlängtade Messias. Därför är Han värd vår tillbedjan.

Denna passus passar väl in på Bönsöndagen, den påminner om att samtidigt som vi har privilegiet att få komma till Gud med allt som ligger på vårt hjärta så är det också i bönen lämpligt, ”tillbörligt och rätt” – som katolikerna säger, att öva oss i lovsång och tillbedjan.

Dagens andra två texter lär oss att två viktiga egenskaper vid bön är mod och uthållighet. Abraham vädjar inför Herren för Sodoms befolkning: tänk om det finns femtio, fyrtiofem, fyrtio rättfärdiga…Detta är mig veterligt första tillfället i Gamla testamentet då en människa dristar sig till att diskutera med Gud. Och Gud går Abraham till mötes, det verkar som att Han gläds över Abrahams omsorg om de rättfärdiga i Sodom. Det säger något viktigt om kristna bröder och systrars ansvar i världen: Gud vill att vi går utanför lägret, för det är där Jesus är. (Hebr 13:12)

Och så den tjatiga änkan. Hon har bevisligen inte råd att, som så ofta en bekväm medelklassmänniska i Sverige av idag, låta bli att be Gud om det hon behöver eftersom hon tycker att hon ofta klarar sig rätt bra själv. Änkan har ingen olycksfallsförsäkring som står mellan henne och undergången; hon kämpar för sitt liv, säkert både arg och ful. Om hon än skulle tycka det vara under sin värdighet så får hon lämna den, värdigheten, åt sidan. Det finns sådant som är viktigare, att klara livhanken.

Tänk om det är så att vi, som ber många vältempererade böner men sällan ropar, just därför heller aldrig på riktigt får uppleva den där bredden och längden och höjden och djupet, som Paulus talar om utan bara små duttar av Guds kärlek. Inte för att Han inte vill, utan för att vi tycker det är under vår värdighet att ta emot.