Fjärde söndagen efter trefaldighet Årg 2 - I Guds blickfång

Om inte allt blivit oss totalt förlåtet skulle principen att inte döma varit befängd.
Men nu är oss allt förlåtet och inte en minsta bit av synd behöver vara kvar. Att jämföra förlåtelsens storhet och det vi själva kan åstadkomma är som att mäta världshavet mot ett glas rinnig lera. Det går inte att hävda att vi äger någon som helst rätt att döma någon.

Vad händer om vi inte dömer någon?
Om vi låter Guds ande ge oss hans blick för varje människa och låta oss bli ledda att se och tala därefter? Hur går det till?
Om Gud finns - ser Han inte då på varje människa med kärlek? Och är det inte - som Bengt Pleijel ofta sagt till mig - skillnad på att älska och vara snäll?

Varje ny människa kan bli presenterad i Guds blickfång, även din hopplösa nästas. I det kraftfält som kärleken från Gud är, när han ser andra, får du ingå och ställa dig till förfogande och låta det passera genom dig och låta dina ögon öppnas för Guds blick på din nästa.

Om du sedan ser rakt på Korset och din medmänniska ser detsamma, vem kan då se snett på någon? Om Gud älskar dig högre än något annat och har gett dig arvsrätt till hans rike, vad kan då ge dig större tillfredsställelse? Vad behöver du då mer?

När du står och ser hur Gud ser på din nästa kommer han öppna dina ögon för hans möjligheter och varför han älskar denna.

Det enda vi borde jämföra oss i med varandra torde vara att hur vi som människor bäst träffar mitt i prick: hur gör jag denna människa gladast? Vad är mest kärleksfullt?

Ofta lever vi under andra principer och följer andra lagar, men om vi lyfter blicken och ser den Gud som ser på oss och den ofantliga kärlek som utgår från Faderns hjärta, behöver vi inget annat. Bara Hans närhet och ljus. Endast av nåd får vi komma. Endast kärlek och liv är det enda som bara Gud kan ge och det är Guds väsen.

Endast på Grund av Guds existens är kärleken fortfarande den starkaste kraften.
Vi älskar därför att vi älskas. I den kärleken släpper vi taget om vår rätt, om vår hämnd, om vårt jag och blir Guds. Vi dömer inte för att han äger den exakta domen och kärleken. Endast den som känner en människa helt och fullt kan döma henne. I och med syndafallet gick människan som Gud skapade - sönder. Men Guds kärlek är densamma och han älskar alltjämt. Och endast Gud kan döma en människa helt och fullt. Tänk att en dag bli dömd av den riktiga kärleken!

Och på grund av kärleken finns det förlåtelse. Så - om inte allt blivit så grundligt förlåtet hade vi kunnat döma. Nu är Guds förlåtelse och kärlek samma väsen och i och med korsets offer har all vår synd blivit utraderad - allt är betalt. Nåden strålar mot oss i varje nu. I den älskas vi och när vi riktar vår hjärtas tacksamhet mot honom, då blir vi fria från domen och från att döma - och vi får överträffa varandra i träffsäkerhet i kärlekskommentarer!