Långfredagens advent (Lukas)

Kains Tau på pannan snuddar vid det.
Abrahams och Isak och berget det sker på, snuddar ännu mera vid det.

Gammaltestamentliga texter nämner det som komma skall.
De snuddar också vid det.

Ingenstans i Bibeln sker det en sån förtätning av Guds nåd som denna enda dag.
Så därför är den lång. Det sker så mycket. Gud offrar sin son Jesus på samma berg som han lät Isak leva.

Det riktiga advent. Där vid korset kommer min konung till mig, döendes och i det dödandes allt mitt onda, alla mina misstag, all min vånda och all min dumhet.

Det levande advent, här börjar mitt nya år, inför förlåtelsen och vägen vidare.
Här vid korset får jag börja om, för här vid korset får jag handräcklig hjälp med det som ingen annan i världen annars kan avhjälpa: mitt mörker och min distansering från Gud. Gud inte bara snuddar på Långfredagen. Han drar mig, bär mig, knyter mig till sig.

Den 23 december var det mer att göra i det Petrénska köket än vanligdags. Jag
for runt som en yrboll – en glad yrboll – för min Mamma skulle komma på julmiddag. Vi hade inte planerat att ha jul hemma alls - så förutom en sned, tjock gran och lite adventsljus - var det klent med jul i huset. Men så fick jag grönt ljus på Lill-julafton och vinden öppnades och skinkan grillerades. Jag hade fyra timmar på mig att göra jul och julmiddag. Och mitt i det hela slängde jag av misstag min vigselring i komposten! Fast det visste jag inte då.

Julmiddagen blev fantastisk och sen åkte vi iväg några dagar.

Handen gapade tom. En handrörelse mindes jag, och jag våndades över hur jag kunde vara så korkad som inte kollade det där skrapet av en metallsak som jag hörde när jag slängde allt rotfruktsmök i komposten där på Lilljulafton. När jag kom hem igen vände jag ut och in på mitt hus. men ringen var ingenstans, så det fanns bara en sak kvar att göra, och det var att inse att jag helt enkelt hade haft lite för bråttom och slängt min vigselring. Ett misstag av de större måtten.
Jag mailade Renova och frågade ifall de möjligtvis hade hittat min vigselring?
”-Komposten åker direkt i förbränningsugnarna!” sa de, och jag grät en olyckans tår.

Symbolen för min livslånga kärlek var borta. Mannen var tack och lov kvar, och jag började fundera över en ny ring – hur skulle den se ut? Jag ville ha min gamla. Om man skaffade en ny: När tog man på den? Mina mindre kyrkliga bekantskaper föreslog alla möjliga för mig otänkbara idéer med hur det skulle gå till. Men jag var uppriktigt ledsen och kände mig dessutom så dum. Till slut – efter tre månader – fick jag ge allt med vigselringen till Gud:
både min längtan efter en ny ring och all min dumhet. De överlämnades en natt.

Morgonen efter satt jag i bilen och kom på mig själv med att be: ”Jesus – kan vi inte bara ses? Hur svårt kan det vara? Du vet ju att jag tror på dig och att jag vill ge dig allt jag har, etcetera. Och när vi ses – kan vi inte då dra upp lite riktlinjer för hur vi skall göra framöver?” Det var en så tydlig bön – så rak. Av vana bad jag genast om förlåtelse för mitt övermod. (Kan man verkligen prata med sin Skapare som till en av mina anställda?)

Jag gick hem och städade köket. Det brukar ta mig till en vettig blandnivå av endorfin och jordnärhet. Det blev skinande rent.
Svärmor skulle komma över på en bit mat och det blev en väldigt trevlig kväll.
Min svärmor var snäll och sa att hon kunde diska - och ur den andra diskhon fiskade hon helt plötsligt upp min vigselring! (Hon sa att hon höll på att slänga den i komposten.)
Jag såg hur barnens ögon förundrades över min otroliga förvåning. Och tacksamhetstårar.

Med symbolen för min livslånga kärlek på fingret igen kommer jag nu inför min Skapares kors denna Långfredag. Jag känner mig liten, för inte ens detta under med min vigselring kan jag tydligen begripa. (Jag frågade min man åtta gånger om han låtit göra en ny. Åtta gånger sa han nej. Och det såg jag ju: 14 års skavanker går inte att tillverka.) Om jag inte förstår det lilla undret - hur skall jag då förstå den levande Gudens offer denna Långfredag? Hur skall jag begripa den förtätning av Guds nåd som faller över mig denna dag?

Jag bad Gud om att ses. Han såg mig på det sätt jag visste han såg mig på. Han älskar och ingenting är omöjligt för honom.

Det riktiga advent. Ingenstans offrar någon mer, älskar någon mer – än vid korset.
Det levande advent, här börjar vårt nya år, inför förlåtelsen och vägen vidare.
Här vid korset får vi börja om, för här vid korset får vi handräcklig hjälp med det som ingen annan i världen annars kan avhjälpa: mörkret och vår distansering från Gud. Gud inte bara snuddar vid oss på Långfredagen. Han drar oss, bär oss, knyter oss till sig. Och gör under med oss.

Och vi får fästa blicken på Jesus och sakta gå in i undrens tid och tunnel.
Tackandes.