Lill-Babs lär ha sagt vid en viktminskningskurs angående varför man skall dricka vatten istället för något annat till måltider:
-Jag badar väl i vatten och inte i Coca cola!
I vår tid vet vi som är 70-talister väldigt lite om hur ett jordbruk eller en gård fungerar. Hemma på mitt barndoms landställe fick jag privilegiet (sett med dagens ögon) att lära mig vissa saker ändå, om än på avstånd. På gården fanns det en brunn, men vattnet i den gick inte att dricka. Däremot hade vi friskt vatten som strömmade från berget ned i små vattensamlingar och åar en bit bort, och så länge man inte kupade händerna precis ovanför den dränkta björnmossan utan tog vattnet från där strömmen var frisk och klar kunde man dricka rent vatten utan problem. Och det var ofta väldigt kallt, även på sommaren.
Jag minns de kupade barnhänderna och orden som ringde i öronen som de vuxna sagt. Varningar och förmaningar för skogen och klippblocken blandades där i törstsläckningen likt en skopa vett.
Men kunde sitta i timmar och lyssna till källans strida ström och stilla dån från fallet lite längre bort. I frid.
Ofta är allt i vattenväg som vi vidrör idag från kranar med rätt temperatur och hastighet. Vi anpassar strålen efter behag. Att stanna inför källan på ett bibliskt vis och på ett påtagligt sätt bli viss om hur dess vatten samspelar med marken, lukterna, vägdammet, ljuden, djupet, underjordens strömningar är omöjligt för oss i moderna Sverige.
Många av oss kommer inte ens till ett naturligt vattendrag på veckor.
Men att likna Jesu liv och livet att få tro och Guds verkande kraft som en ström vi får stå i, renas i och leva av är ändå en av de mer skapelseliknande bilder vi kan få av Jesu mångfacetterade beröring och funktion i våra liv.
Vid dånet av stora vattenfall lyssnar vi på lovsången vid Guds tron.
Vid badet ser vi hur vattnet renar vår utsida och lär oss att Gud närhet gör likadant med vår insida.
Coca cola rengör man koppargolfklubbor med. Ställ dem över natten i drycken så får de sin djupa färg tillbaka, likt en klang som återupptas efter stämning.
I Kenya predikade man i kyrkan om faran att dricka sockerdrickor på ett eller annat sätt. De var dyra och åtråvärda, men ansågs farliga och framför allt otroligt ovettigt att lägga pengar på.
Undrar vadi faran bestod?
Hål i plånboken, förvisst - men mest för allt sammanlagt blev en väldigt dålig kombination: dyrt, onyttigt och något som ansågs statusfyllt och flärdfullt. Och därigenom missvisande för livet.
Vi badar i fel källor idag. Och vi badar i att bada i många olika fel källor. Om den Khitaliske pastorn hade besökt fredagsmyset i vart Svenskt hem hade han haft ett och annat att säga, gissar jag.
Vi badar i pengar, i onyttigheter, i idéer som media på olika sätt tillskanskat vår ”självförverklingsfästning”, i likgiltighetens världsfrånvändhet i och med vår digitala uppkoppling; den som utvecklandet av belöningsalgoritmer skapade av Silicon Valleys mest berömda vetenskapsmän trådat ihop till ett ytterst kladdigt nät under många år nu. Så fast vi sitter! Ihoptjockade i bolån och tron på självförverkligande om vi bara skaffar en sak till blir vi mer lyckliga. Och i slutet av dagen räknar vi förvånat ihop vårt värde till noll.
Och tomheten ekar smärtande. Vem har lurat mig?
Och där står Jesus och vill att vi skall dricka av det levande vattnet, det som ger liv! Och liv i överflöd! Och mening, värde och frid.
Och de visdomar som slinker ned till vårt hjärta när vi med kupade barnhänder dricker av livets vatten:
Guds kärlek, Guds nåd, om att jag är Guds omistliga älskade.
Vad duschar du i?
