Domsöndagen, årg 1

Det första jag skriver:

 Sedan 2019 får jag när jag ber bilden av en riktigt torr, tjock trädgren som ligger ensam i en tom öken.

Det är en kraftig bit av stammen från ett stort träd som ligger i ett kargt och torrt landskap; ingenting händer, ingenting växer. Det är så tomt att det gör ont.

Bilden kom på ett Oasmöte för lite över två år sedan, och har inte lämnat mig. Jag undrar vad den vill säga och har tolkat in mängder av betydelser och scenarier under tiden som gått. 

Är trädgrenen vår kyrka? Är det församlingen i sverige? Är det jag? 

Jag vet inte varför jag blir påmind att skriva ned detta när jag sätter mig och skriver Domsöndagens text, men jag 'följer hans steg' inför denna söndagen. Vet inte vart jag skall hamna med detta skrivna. Jag skriver ändå.

Det andra jag skriver:

Jag sluter ögonen och ber att få vara med och skriva något till andra medvilsna torra grenar där ute: Får till mig orden som jag inser är en bön;

”Sätt mig vid din sida – jag vill läka mina sår.”

Det är Gud jag vill sitta bredvid.

Orden kommer som en ström bredvid mitt tysta bönespråk. Det blir som en blandning av att jag både läser något utan att se och hör något bakom mina slutna ögon. Och vidare kommer orden:

”Jubla mitt inre – Herren är nära.”

Ur mitt inre skall det välla fram strömmar av levande vatten. I hans närhet skall jag bli som en källa med vatten i en levande öken, den skall blomma, bära frukt och mätta bekymmersamma magar och torka tårarna. Men hur låter jag löftet som Gud ger till både mig och alla runtom mig infrias? Speciellt nu, när allting glappar, störs ut av rädsla och bilan som baksidan av sociala medier innebär hänger över våra huvuden och kan snabbt hugga huvudet av den mest blommande organisation med sin giljotinlika hastiga precision. Kan Guds löften infrias när vännen ligger för döden, allt hotas i grunden av både pengabrist och utslitenhet och den sanna kärleken sakta svalnar – även min egen? Det är stor torka i Sverige - i världen. Hur skall jag se Guds löften, leva i dem? 

Åter kommer orden: ”Sätt mig vid din sida, jag vill läka mina sår”.

Såren av onäringstillförsel. Din närhets näring Gud.

Så skall jag jubla i mitt inre istället för som nu – misströsta inpå torra märgbenet.

En misströstan som gör att jag inte ens talar om det längre, eftersom allt blir till förstelnade floskler där min klagan kommer samtidigt som jag redan har beräknat alla svar och goda men missriktade intentioner. Så varför skulle jag ens börja? Hur skulle jag jubla? Vågar inte tro det. Men Gud gör under ändå, för jag säger till honom som det är, Jag är en torr gren, och då skall Guds frid som är mera värd än allt jag tänker ge mitt hjärta och mina tankar frid i Kristus Jesus. Filipperbrevets fjärde kapitel lär oss detta. Min domsöndag är min sanning i Guds ljus. Ärligt. Naket och dödligt torrt.

Och igen kommer bönen från Andens vind: ”Sätt mig vid din sida Gud, jag vill läka mina sår”.

Är såret min otro? Hjälp mig då att tro. Är såret min synd? Förlåt mig då ännu en gång och för mig hem till ditt altares närhet igen. Är såret mig själv, mitt egos lätthets väg? Tyngden av jämförelsens oförmögna börs.

Öknen har en banbrytande funktionell liknelse, då det kargaste karga blir till en trädgård med rätt förhållanden. När regnet väl faller i öknen tar den torra grenen fart när Guds närhet strömmar in i dess väsen; Jesu kropp och blod in i min stam. Allt skall bli nytt igen lovar Gud. Nattvardens mysterium ger domsöndagen nådens förtecken.

Det tredje jag skriver.

 1000 år är som en dag och en dag som 1000 år.

Tiden. Jag samlar mig och ber igen, orden strömmar till - en uppmuntran denna gång:

”Jag flyttar dina positioner”

Jag blir viss om att förtorkad tro, förlupen tid, förlorad förståelse av välsignelse skall bli förbytt.

Ett träd inte kan växa i en öken, det är dödsdömt. Men om Gud flyttar mina positioner - vad händer med mitt älsk-skapade liv då?

Det är som om Gud vill säga till oss:

Glöm inte av med vad jag danat dig av; du är övermåttan underbar!

Mitt älskade barn glöm inte av att du behöver den Helige Ande!

Här och nu är du och jag som trädstammens blottlagda torra fibrer i öknen kanske, men i Guds ögon den älskade skapelsens kronbeprydda barn som  han värnar om. Glöm inte att mista droppe vatten följt av flera – Guds kärleks väsens löftesord till oss – kommer att få oss att blomma igen.

Nu, inte om 1000 år.

I 1000 år – inte skall ens den minsta sparv bli glömd. Eller trädgren.

Så Gud, flytta mina positioner idag. Till bredvid dig. Göm mig fast vid ditt hjärta och låt mig bära rik frukt dig till ära och andra till livslust. Jag är din torkade gren. Din alldeles egen. Döm mig som den jag är redan idag och låt mig växa för ditt rike.