14. Gud, var finns du?

År 1937, efter det att jag hade konfirmerats, flyttade familjen till Gävle, där min far hade fått ett arbete vid Korsnäsverken. Det var en svår omställning för mig att komma från skogsbygden i norra Uppland till en storstad som Gävle. Var fanns Gud där? Jag hade ju mött honom i skogen, i ensamheten, men där i storstan...

Ganska snart upptäckte jag kyrkan och började gå dit. Men inte på gudstjänsterna. Jag gick in i kyrkan på dagen, när det inte fanns några människor där. Då satt jag i stillhet inför Gud. Men att gå i kyrkan på en gudstjänst, det var mycket främmande för mig. Inga ungdomar gick i kyrkan. Jag trodde att gudstjänsterna bara var till för äldre människor. Däremot kunde det hända att jag gick utanför kyrkan och tjuvlyssnade på gudstjänster.

Men så en dag kom jag på en bra lösning. Min gamla mormor bodde i Gävle, och en dag sa jag till henne:
- Vill inte mormor gå i kyrkan någon gång?
- Jo, det vill jag, sa hon.
- Men då kan väl vi gå tillsammans?

Så följde jag med mormor till kyrkan, och det var en stor upplevelse. Men så småningom orkade inte mormor gå. Då gick jag själv. Men jag vågade aldrig tala om hemma att jag gick i kyrkan. Jag vet inte varför.

En dag träffade prästen mamma ute på stan, och när han fick veta vem hon var sa han:
- Så roligt att er dotter går i kyrkan så ofta. När mamma och jag sedan talades vid sa hon:
- Jaså, du går i kyrkan på söndagarna.
- Jaa, det gör jag.
- Då kan väl jag få följa med, sa hon.

Mor och jag började gå i kyrkan. Efter en tid ville far följa med. Så gick vi alla tre. När jag så småningom flyttade från mina föräldrar ut i världen, var jag lycklig över att de hade funnit ett andligt hem i kyrkan. Där hade de sin trygghet. Alltid var de i Herrens hus när de kunde.

Själv minns jag från min ungdomstid i Gävle en obeskrivligt stark längtan efter Gud. Var fanns han? Jag sökte i scoutrörelsen, i Röda Korset, i Kyrkans ungdomsförbund men fann honom inte. Inte ens i kyrkans gudstjänster fick jag tillräckligt mycket gudsgemenskap.