13. Gud, straffa mig inte

Jag hade börjat skolan, och mor hade skickat med mig de allra finaste smörgåsar, de bästa jag visste. Men jag åt så lite, knappt någonting. För mina föräldrar var det en stor sorg att jag var matvägrare som barn. Och själv sörjde jag över att se mina föräldrar ledsna. Jag kom på en lösning. När jag gick hem från skolan skogsvägen grävde jag ner smörgåsarna som jag hade kvar i väskan. Under en gran, vid roten, var det en hålighet där jag stoppade ner dem. Sen gick jag hem och in i köket och lämnade in skolväskan tom, och mor blev glad att det inte fanns några smörgåsar kvar.

Men en gång i skolan när fröken läste om hur Jesus bespisade fem tusen män med fem kornbröd och två fiskar, kom lagen in i mitt hjärta. Vad hade jag gjort med brödet, det heliga brödet som Gud gav oss människor? Det hade jag grävt ner under granen. Jesus ville ju till och med att man skulle samla tillhopa det överblivna. Jag hade förgripit mig på det heliga.

Så fort skolan var slut sprang jag till min gran, och jag grävde med mina små flickhänder efter brödbitarna. Men jag hittade bara små mögliga bitar, som jag inte kunde äta upp.

Då kom domen. Straffet för det jag hade gjort var döden. Jag skulle dö på natten. Jag lade mig tidigt, och jag låg i en fruktansvärd ångest och väntade på döden. Jag försökte se ut som om jag sov. Mina föräldrar trodde det. Men där låg jag och bara väntade på den hemska döden. Den kom inte den natten. Alltså måste den komma nästa natt eller nästa eller nästa...

Det dröjde mycket länge innan jag förstod att det fanns förlåtelse också för mig. Tänk om någon hade sagt till mig: 'Eva, det är rätt att du egentligen borde dö för vad du har gjort. Men nu är det så, att en annan har dött i stället för dig -Jesus. Det är klart redan. Du skall få leva - men nu tillhör du Honom som har dött för dig.' Ingen sa något sådant. Jag visste inte ens att Guds förlåtelse fanns, förlåtelsen för Jesu skull.