Att vara helt döv och dessutom ha mycket svårt för att tala, det betyder att man är avskuren från mycket mänsklig kontakt. Särskilt en tid då det inte fanns ett allmänt teckenspråk. Och Jesus får i söndagens evangelium träffa en man som förmodligen varit döv ända sedan födseln, eftersom han knappt kunde tala. Det är ju genom att lyssna och härma som man lär sig tala.

Men den här dagen fick han alltså möta Jesus, som förändrade allt för honom. Jesus tog honom avsides stack fingrarna i hans öron, spottade och rörde vid hans tunga. Sedan sa han ”Effata” öppna dig.

 Vi kan kanske tycka att det borde ha räckt med ordet ”Effata”. Vad var det för konstigt som Jesus gjorde innan. Men mannen behövde förberedas för att ta emot ordet. Han var onåbar för ord men inte för beröring. Jesus rörde vid hans öron och hans tunga. Även om det var ordet som Jesus talade som gav honom hans hörsel tillbaka så behövde han förberedas för detta.

 Kyrkan har förstått händelse som att mannen är människan, var och en av oss. Och döv är den som inte hör Guds ord och stum är den som inte bekänner tron. Kontakten med Gud är bruten, men inte helt! Djupt inne finns ett minne av det förlorade paradiset. Därför finns det en beröringspunkt för Gud även för den som är döv.  Men Gud måste röra vid oss innan vi kan ta emot ordet och lyssna till Faderns röst.

 Människan kan inte själva befrias från vår dövstumhet. Hon behöver botas genom att Gud berör oss med den helige Ande. Och därefter sänder Fadern till oss sin Son som är Ordet självt. Hela treenigheten finns med i befrielseverket.

Treenigheten skymtar fram på det sätt som Jesus helade: han såg upp mot himlen, andades djupt och sa: ”Effata!”