Hör du vinden blåsa?: Anden, din andlige ledare
Sann frihet, att vara bunden av Anden / Den självklara lydnaden

Vi lever i pingstens tid.
Veckans Stinnisen-text är en fortsättning från förra veckan. Det är alltså bra att gå tillbaka till den texten om man vill ha hela sammanhanget (ta mig dit ).

Texten utgör alltså ett centralt kapitel ur boken Hör du vinden blåsa. Det är bra att läsa texten långsamt och eftertänksamt.

"Jesus säger: Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av kött är kött, och det som är fött av Ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av Anden."
(Joh. 3:5ff)

För att förbereda oss för läsningen ber vi till Den Helige Ande:

Kom, Guds egen andedräkt,
kom, du rena varma fläkt
av Guds rikes ljuvlighet.

Kom och fyll vår fattigdom,
kom med all din rikedom,
kom och lys vår vilsenhet.

Gör oss visa av ditt råd,
gör oss goda av din nåd,
ge oss härlighetens lön.

Amen. Halleluja.
(Bönen ur bönboken Oremus s. 260f)

Med Pingshälsningar

Sann frihet: att vara bunden av Anden

  "Alla som leds av Guds Ande är Guds söner", skriver Paulus (Rom 8:14). Man lever inte som Guds barn om man inte låter sig ledas av Anden.
  Det är kanske svårt att förstå i vår tid då det talas så hänfört om frihet och befrielse. Och det med rätta! Även Andra Vatikankonciliet talar entusiastiskt om människans frihet: "Den sanna friheten är ett av människans främsta tecken på att vara Guds avbild. Ty Gud ville överlämna människan "åt hennes eget val" (Syr 15:14), så att hon självmant skulle söka sin Skapare och genom att fritt sluta sig till honom nå fram till den totala och saliga fullkomligheten. Ty människans värdighet kräver att hon handlar efter ett medvetet och fritt val, på ett personligt sätt, dvs bestämd och ledd inifrån (personaliter ab intra motus et induetus), inte under inflytande av någon blind, inre impuls eller enbart av yttre tvång.
  Sann frihet utesluter alltså inte att man leds. Den avgörande frågan är av vem eller av vad man leds. Leds man av blinda impulser, eller leds man inifrån, från ett skikt som ligger ännu djupare än det vi brukar kalla det undermedvetna? "Själens medelpunkt är Gud", skriver Johannes av Korset. Ingen är så mycket sig själv, ingen lever så autentiskt, så äkta, så fritt som den som låter sig ledas av Gud som bor i själens centrum. Att leva utifrån sitt centrum är den största friheten.

Den självklara lydnaden

  Ligger det inte i kärlekens natur att man vill låta sig ledas av den älskade? Den som älskar vill inte leva för sig själv, det enda han tänker på är att göra sin älskade lycklig. Han vill veta vad den älskade vill och längtar efter. Ordet "lydnad" har fått en obehaglig, hård klang, och associeras, sedan Freud (1856-1939), med förträngning och ett hotfullt överjag. Men så var det inte ursprungligen. Lydnad är ett kärleksfullt lyssnande som omsätts i handling, samt lyssnande. För den som älskar är det självklart att man lyssnar till sin älskade.
  Man kan till och med påstå att "lydnad hör till människans natur. Man kan inte vara en hel människa om man vägrar att lyssna och lyda. Det hör till vår natur att vara relaterade till andra. Det är inte fel att tala om självständighet, som man gärna gör nuförtiden, bara man vet att självständighet, inre styrka, finner man i och genom relationer.
  En människa är sund i den mån hon kan gå ut ur sig själv. Det räcker att tänka på kroppen och dess organ. Kroppen pekar bort från sig själv. Om kroppen är sund gör den sig inte påmind. Kroppen är gjord för att möjliggöra relationer. Endast en sjuk kropp drar uppmärksamheten till sig. Alla vet också att en alltför ompysslad och bortskämd kropp blir ett dåligt redskap och har föga motståndskraft.
  Vi är inte gjorda för att leva i vårt lilla jags fängelse. Vi är skapadeför att gå ut ur oss själva, och, liksom Anden, fara genom universum. Själva ordet "existens" (ex-sistere) antyder att den utåtgående rörelsen är väsentlig för vår tillvaro. Endast den som går ut (ex) står (sistit) fast. Vår tillvaro är alltid en tillvaro för andra.
  När vi ser på Jesus, märker vi att han är "För andra". Han är ren relation, relation till sin Fader och till oss. "Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk", säger han (Joh 4:34). Att lyssna till sin Fader och lyda honom är det som mättar Jesus, det som ger honom glädje och tillfredsställelse. När han svarar djävulen: "Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun" (Matt 4:4), beskriver han sin egen livshållning.
  Det blir inte alltid lätt för Jesus att utföra Faderns vilja, och mot slutet av hans liv blir det omänskligt svårt. Men även i de svåraste stunderna förblir han alltid helt vänd mot Fadern. När han hänger på korset säger han inte: "Nu är det ute med mig, nu är jag förlora, utan: "Min Gud, min Gud, varför har du över gett mig?" (Mark 15:34). Mer än någonsin är han ett rop till Fadern.
  Hos Lukas mynnar Jesu livslånga lydnad ut i: "Fader, i dina händer lämnar jag min ande" (23:46). Och hos Johannes är Jesu sista ord: "Det är fullbordat" (19:30). Hela det verk som Fadern gett honom i uppdrag att utföra, det är nu fullbordat. Lydnaden har varit total.

Nästa avsnitt går vi vidare i detta tema och tar då upp: Ett helhjärtat ja & Talar Gud verkligen?