Hör du vinden blåsa?: Anden, din andlige ledare
Ett helhjärtat ja / Talar Gud verkligen?

Kära Stinissen-läsare!
För att ge Dig ett begrepp om sammanhanget bakåt citerar jag några meningar ur de två tidigare delarna av kapitlet "Anden din andlige ledare" - bäst är förstås att gå tillbaka från början och läsa igen. Här följer nu några meningar:

Sann frihet: att vara bunden av Anden
"Alla som leds av Guds Ande är Guds söner", skriver Paulus (Rom 8:14). Man lever inte som Guds barn om man inte låter sig ledas av Anden.

Sann frihet utesluter alltså inte att man leds. Den avgörande frågan är av vem eller av vad man leds. Leds man av blinda impulser, eller leds man inifrån, från ett skikt som ligger ännu djupare än det vi brukar kalla det undermedvetna? "Själens medelpunkt är Gud", skriver Johannes av Korset. Ingen är så mycket sig själv, ingen lever så autentiskt, så äkta, så fritt som den som låter sig ledas av Gud som bor i själens centrum. Att leva utifrån sitt centrum är den största friheten.
Ligger det inte i kärlekens natur att man vill låta sig ledas av den älskade? Den som älskar vill inte leva för sig själv, det enda han tänker på är att göra sin älskade lycklig. Han vill veta vad den älskade vill och längtar efter. Ordet "lydnad" har fått en obehaglig, hård klang, och associeras, sedan Freud (1856-1939), med förträngning och ett hotfullt överjag. Men så var det inte ursprungligen. Lydnad är ett kärleksfullt lyssnande som omsätts i handling, samt lyssnande. För den som älskar är det självklart att man lyssnar till sin älskade.

Alla vet också att en alltför ompysslad och bortskämd kropp blir ett dåligt redskap och har föga motståndskraft. Vi är inte gjorda för att leva i vårt lilla jags fängelse. Vi är skapadeför att gå ut ur oss själva...Vår tillvaro är alltid en tillvaro för andra.
När vi ser på Jesus, märker vi att han är "För andra".

Hos Lukas mynnar Jesu livslånga lydnad ut i: "Fader, i dina händer lämnar jag min ande" (23:46). Och hos Johannes är Jesu sista ord: "Det är fullbordat" (19:30). Hela det verk som Fadern gett honom i uppdrag att utföra, det är nu fullbordat. Lydnaden har varit total.

Här nedan följer nu del tre.
Före läsningen får vi bli stilla en stund och be med egna ord om Guds hjälp att kunna lyssna till Anden och lyda honom när han talar till oss under vårt liv.

Hälsningar!

Anden, din andlige ledare.
Många klagar och jämrar sig därför att de inte lyckats finna en andlig ledare. Men det är den helige Ande som är vår andlige ledare, och ingen är utan honom.

Ett helhjärtat ja

  Om den helige Ande är din ledare, är det din sak att låta dig ledas, att säga ja till hans impulser.

I samband med detta ja vill jag peka på tre saker.

1. Det är viktigt att ditt ja är helhjärtat. Om du varje gång du säger ja tillfogar flera "men", om du har massor av reservationer, kan du inte vänta dig att Anden leder dig dit han vill. Teresa av Avila (1515-1582) talar om "ett stort och mycket beslutsamt beslut" att inte stanna förrän man nått målet. I bibeln kallas detta ett "rent hjärta. Ren honung är honung som inte är blandad med något annat. Likaså är hjärtat rent när det bara gör vad det är Skapat att göra, nämligen att älska.
     Erfarenheten lär oss att livet blir lättare och enklare när man säger ett helhjärtat ja till Gud. Vi har behov av klarhet, entydighet, och trivs med det. Att veta vad vill och vilja vad man vet inger en alldeles särskild glädje. Motsatsen ger en alldeles särskild trötthet och leda. Vi vet alla hur det känns när vi inte kan fatta beslut, när vi ständigt vacklar fram och tillbaka, och när vi, efter att äntligen ha bestämt oss, omedelbart ifrågasätter vad vi beslutat. Tveksamhet slukar otroligt mycket energi.
   
2. Du får komma ihåg att dina handlingar har en benägenhet att utlösa en kedjereaktion. På gott och ont. Om du nu säger ett helhjärtat ja till Andens ingivelse, blir det lättare att säga ja till honom i nästa ögonblick. Om du säger nej till honom nu blir det svårare att säga ja i morgon. Därför är det så angeläget att komma över tröskeln och bryta igenom den barriär en dålig vana byggt upp. När det första steget är taget går allt smidigare.
     Vid vissa tillfällen, t ex i advent och fastan och vid de stora högtiderna, ger kyrkan oss extraimpulser för att hjälpa oss att komma ut ur den gamla rutinen och slå in på en ny väg. Har man en gång upplevt hur spännande den nya vägen är, finns det större chanser att man fortsätter på den.
   
3. Vi lever mer eller mindre i cykler, Vi är alla en aning "cyklotyma", vi präglas av lindriga humörsvängningar, också på det andliga området. En ny upptäckt, t ex den förtröstans och överlåtelsens väg, som Thérése av Lisieux visar på kan göra oss entusiastiska. Under några dagar eller veckor flyger vi framåt. Men efter hand svalnar känslorna, vi känner oss matta och uttröttade och släpar oss fram. En maskin fungerar alltid likadant: Man kan exakt beräkna hur mycket den kommer att producera. Men en levande varelse har sina årstider, sin sommar och sin vinter. Gud väntar sig inte samma sak av oss när det är vinter som när det är sommar.
     Det är oändligt befriande att veta att Gud aldrig fodrar mer av oss än vad vi kan ge honom. Han är alltid nöjd när vi gör vad vi kan. Det enda viktiga är att vi aldrig ger upp att vi med en helig envishet gör det lilla vi kan.

  I praktiken kommer vår andliga färd antagligen att likna den berömda processionen i Echternach (Luxemburg) där man efter vart tredje steg tar ett steg tillbaka. Det går långsammare men man kommer fram i alla fall.

Talar Gud verkligen?

Det är endast meningsfullt att lyssna till Anden och lyda honom, om han talar.
  Talar Gud verkligen till oss? Finns det inte många som i stället för att uppleva att Gud talar tror sig möta en absolut tystnad? Och finns det inte bland dem som hör honom tala åtskilliga som enbart hör sig själva, sina egna tankar och fantasier?
  Det finns människor som, vad de än gör, känner sig bekräftade av Gud. Har de framgång, är det klart att Gud är med dem och välsignar deras planer. Har de motgång, är det ännu klarare att de gör rätt. Allt som kommer från Gud skall ju vara märkt av korset - har inte Jesus själv misslyckats...?
  Hör du din egen röst eller hör du Guds röst? Är det du som talar till dig själv eller lyssnar du till Gud som talar till dig?
  Kanske är frågan alltför onyanserad. Det behöver inte handla om ett antingen eller. Gud kan ju tala genom ditt jag. Och det är det han brukar göra, förutsatt att du står helt ärlig inför honom och lever utifrån den grundinställningen att du vill göra hans vilja. Så snart du vill lyssna till den helige Ande, är han verksam i dig, för ingen människa kan av sig själv börja lyssna till Gud. själva viljan till lyssnandet, är redan den ett Andens verk Liksom "Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn" (Rom 8:16), så talar Anden tillsammans med vår ande om vad som är Guds vilja. Anden använder vårt djupa, egentliga jag för att få oss att förstå vad Gud vill.

"Vill Gud att jag skall gå i kloster?" frågar man mig ofta. Min omedelbara replik är: Vill du det? Längtar du efter att gå i kloster, inte bara med en teoretisk, abstrakt längtan, utan så att du dras dit, att du erfar att det är där du kommer att vara lycklig, det är där du kommer att finna ditt sanna hem? Om du verkligen vill det, är det sannorlikt att Gud också vill det, att han vill det genom dig. Då återstår att se om du har de nödvändiga fysisk och psykisk hälsa, sunt förnuft, en viss andlig mognad. Och om den klosterkommunitet som du känner dig dragen till vill ta emot dig. Kallelsen består nämligen av tre element:
1 den personliga viljan; 2 kapaciteten; 3 ett kloster som öppnar sin dörr.

Gud talar sällan direkt med hörbara, förnimbara ord. Han talar mestadels indirekt, via din egen djupa, sanningssökande vilja. Jag säger "djupa" vilja. Vid sidan av den djupa viljan finns det ju många andra ytliga "viljor" nämligen alla små motstridiga önskningar, som ofta överröstar den djupa viljan.
  Gud talar också genom händelser, omständigheter, möten med människor och via böcker. Mycket av det som händer omkring dig innehåller ett hemligt Guds budskap. Det gäller att dechiffrera och tolka det. I allt som händer kan du så småningom lära dig att känna igen ett Du. Det opersonliga blir personligt. Till synes slumpmässiga händelser blir personliga tilltal från Gud.
  Gud talar oavbrutet. Han undervisar, uppmanar, utmanar, tröstar. Han vandrar verkligen i vår lustgård (jfr 1 Mos 3:8). Ja, vårt liv blir åter något av en lustgård när vi ständigt möter Gud.
  Om vi läser bibeln är det bland annat för att lära oss detta: att se att Gud ständigt talar till oss. "Och Gud talade till Mose och sade..." Hur ofta står det inte så! Det betyder säkert inte att Mose hela tiden hör Guds röst. Men han är så i samklang med Gud, så fullständigt på samma våglängd, att han tänker samma tankar som Gud. Mestadels förtjänar vi Guds milda förebråelse: "Se, mina tankar är inte era tankar" (Jes 55:8). Men det kan förändras! Det kan bli så att vi tänker Guds tankar. att Gud tänker med vårt förstånd, älskar med vårt hjärta.
  Vi kan så småningom få "det sinnelag som fanns hos Kristus Jesus" (Fil 2:5) och, liksom han, i allting möta Fadern. När han beundrade liljorna på ängen och såg hur fåglarna fick sin näring utan att behöva så eller skörda, såg han i detta sin Faders omsorg och kärlek (Matt 6:26-29). När han hörde talas om Siloatornets ras (Luk 13:4-5), såg han detta som en uppmaning till omvändelse. Han mötte överallt ett Du.
  Det vore klokt att då och då använda några minuter om dagen till samvetsrannsakan för att ställa sig frågan: Vad har Gud velat lära mig i dag? Var har jag mött honom, eller var borde jag ha mött honom?
  Om du invänder att man under samvetsrannsakan skall leta efter sina synder, kan jag svara att detta faktiskt är en av våra största synder: att vi inte känner igen Gud som vandrar i vår lustgård.

Nästa avsnitt går vi vidare i detta tema och tar då upp: Hemmastadd i Gud & Låt dig bäras av Gud