Kära
Stinissenläsare!
 Hur
härlig är inte alla Herrens verk—
också den minsta gnista är en fröjd
för ögat. Allt detta lever och består
i evighet; varje behov blir fyllt, och allt lyder
honom.
Allt bildar par, det ena svarar mot det andra, och
inget han har skapat är ofullständigt. Det
ena förhöjer det andras värde; vem
kan se sig mätt på hans härlighet.
(Syr 42: 22-25) Vår Herre återvänder
som segrare över ondska och död till Fadern.
Genom Anden kan Han samtidigt vara närvarande
överallt precis som han sa: "Nej,
Herren älskar de gudfruktiga,
dem som hoppas på hans nåd."
(Ps 147:11)
Före läsningen
ber vi: Herre.
Gör mig öppen och lyhörd
så att jag kan ta emot vad du vill säga
mig,
när jag nu blir stilla för att läsa
några ord om dig.
Amen
God läsning önskar
Hemmastadd i Gud När
Jesus i dödsögonblicket böjde sitt
huvud och överlämnade sin Ande (Joh
19:30), blåste han Anden in i världen,
in i människan (så som
Gud vid skapelsen inblåste livsande i Adams
näsa). När soldaten därefter
stack upp Jesu sida med sin lans kom det ut blod och
vatten (v 34). De strömmar av levande vatten
som han rymde i sitt inre började flöda
ut. Efter uppståndelsen, när han gått
in till lärjungarna genom stängda dörrar,
andades han helig Ande över dem. Men allt detta
var bara en begynnelse av den fullhet som skulle komma.
Blodet och vattnet som sipprar fram ur Jesu sida skall
bli en mäktig flod, och hans utandning en stormvind. Det är
på pingstdagen som Gud fullbordar sin nyskapelse
av människan. Då är människan
inte längre bara människa, Faderns och Sonens
innersta liv, deras Ande, strömmar in i och uppfyller
henne, så att hon blir både mänsklig
och gudomlig. Efter Andens
utgjutande kan du bli helt hemmastadd i Guds eget
liv. Ditt eget lilla trånga hem där du
hölls instängd blir utbytt mot Guds oändliga
vidder. Det som
från evighet oupphörligt sker i Gud, då
Anden går ut från Fadern och Sonen, det
får du nu vara med om, inte enbart som åskådare,
utan som deltagare. Du är fylld av samma Ande
som Fadern och Sonen. Glöm
inte bort din värdighet, andas din rikedom i
fulla drag och låt den strömma ut över
allt och alla du möter.
Låt dig bäras av Gud Gud som
själv är så stor, Föredrar det
lilla framför det stora. Detta kan kanske vara
förvånande. Men märker vi inte inom
oss själva något liknande? Trots att hela
vår kultur går ut på att prestera
och kunna så mycket som möjligt, är
det ändå inte främst de framgångsrika
och starka som uppväcker vår sympati. Den
duktige blir beundrad, inte älskad. Men om en
duktig människa vågar visa sig liten och
sårbar, då är det lätt att hålla
av henne. Vi ömmar
spontant för den som blottar sina sår.
Hos oss är det visserligen inte alltid av en
kärlek helt utan beräkning. Att vi inte
så lätt tycker om de duktiga beror möjligen
delvis på vår rädsla att själva
hamna i skuggan. Vi vill ju inte gärna överglänsas
av andra. Men Gud
är inte som vi. Hans kärlek till det lina
är en absolut ren kärlek. Han vill förmedla
sig själv till oss, han vill ge oss sitt eget
liv. Och han vet att vi endast kan ta emot om vi är
öppna, om vi bejakar vårt beroende och
vår egen litenhet. Om du tror
att du kan gå framåt på den andliga
vägen av egen kraft, kan du gärna sätta
igång och Försöka. Under färden
kommer du väl att lära dig en del angående
ditt kunnande. Men om du tror att du inte kan, är
det bättre. Då får Gud chansen att
ge dig sin kraft. Han är alltid villig att bära
dem som inte kan gå, bara de låter sig
bäras. Och är du buren av Gud kommer du
mycket snabbare framåt.
Nästa avsnitt går
vi vidare i detta tema och tar då upp: Sanningens
Ande 
(Del I) | 
