Kära
Stinissenläsare!
 Veckans
avsnitt är hämtat ur Wilfrid Stinissens
"Vandring till sanningen", Libris 1987 som
är samling utförligare texter för andlig
läsning än de som förekommer i "I
dag är Guds dag". Här kommer del
2 av (del 1
har du här  )
en text som handlar om den mest hemlighetsfulle av
de tre Personerna i den heliga Treenigheten. Om texten
väcker frågor - hör gärna av
Dig till mig genom ett e-brev. Kanske kan Du få
ett svar från broder Wilfrid själv. Jag
förmedlar gärna en sådan kontakt. "Ty
jag längtar efter att få träffa
er
och dela med mig av Andens gåvor
för att ni skall bli stärkta,”
(Rom 1:11)
Före läsningen
ber vi: Gud,
du låter den helige Ande lysa i våra
hjärtan:
skänk oss genom honom visshet om vår
väg
och tröst i all vår oro.
Genom vår Herre Jesus Kristus.
Amen
God läsning önskar
Sanningens Ande (del
2, del 1 har du här ) Som Livgivaren
är Anden den som radikalt förhindrar förstelning
och förstening. Där någon eller något
stelnar till, vet man att Anden inte släppts
in. Människan kan vara så angelägen
att få Andens gåvor, så mån
om att veta vilka karismer Anden tilldelat henne,
att hon hermetiskt tillsluter sig för Anden.
ingen gåva, ingen karism ges en gång för
alla. I dag driver Anden till att tala, i morgon till
att lyssna. I dag är man profet, i morgon en
liten, ynklig människa. Så snart man sätter
etiketter och kommer med definitioner blockerar man
det strömmande livet och förjagar Anden.
Han lämnar allting öppet. Han vill att varje
ögonblick i människans liv skall vara nytt.
Det finns en bön som gör full
rättvisa åt andedräktens släktskap
med Anden. Att be kan vara att helt enkelt andas Guds
Ande, att via vår andedräkt bli medvetna
om att det är Guds Ande som andas genom oss. Hur vänligt dagen
randas,
när i min famn allena
du vaknar där du har ett hemligt rike!
Din anda som jag andas,
den mäktiga och rena,
hur inger den en kärlek utan like!
(Johannes av Korset)
Guds Ande
är alltid gåva. Det gäller att ta
emot den med största möjliga öppenhet.
Så snart jag vill ha mer än det som Gud
vill ge mig, så snart jag börjar "gripa"
eller själv vill ta ledningen över andningsprocessen
blir allt fel. Det blir då enbart min egen andning
i stället för att vara Guds andning genom
mig. Att andas är inte något jag skall
göra, utan något jag skall bevittna,
i förundran och beundran. En karmelitnunna
skriver om sin utveckling: "Som efter vinden
gick min jakt efter dig, Gud, och aldrig fick jag
dig fast. Så stannade jag upp och lät vinden
fånga mig och allt blev så självklart
och ljust. Vindens sång blev min egen sång."
Vi kan be med Adrienne von Speyr (1902-
1967): "Ge att varje andetag i oss må
vara fyllt av din Ande."
Att i bönen lyssna till sin andning
utan att ens det minsta påverka den och komma
ihåg att man i och genom denna andning genomströmmas
av Guds Ande, det är en utmärkt övning
i att bli medveten om att den helige Ande lever i
oss. Samtidigt är det ett sätt att låta
den bön som alltid funnits inom oss bli till
en medveten bön, Anden ropar i vårt hjärta:
"Abba! Fader!" (Gal 4:6).
Bönen är enklare än vi tror. Bönen
är precis som andningen: inte något som
måste göras, utan något som sker
och som vi i tacksamhet får bli medvetna om
och frivilligt bejaka. Där Anden verkar, där
uppstår gemenskap. Så är det inom
den heliga Treenigheten, och så är det
hos oss. Eftersom han, liksom luften, genomtränger
allt, gör han oss alla till ett. Ingen kan göra
anspråk på att ha Anden för sig själv.
"Min" Ande är alltid också alla
andras Ande. Anden öppnar oss för varandra,
Han hjälper oss att känna igen honom hos
andra. När Anden vaknat hos mig, inger han mig
en längtan att väcka Anden hos min broder
och min syster. Det är den underbara
uppgift vi alla har fått: Att väcka Anden
hos andra.
| 
