Hör du vinden blåsa? - Andlig urskillning: (Del 1 av 3: Inledning)

Hej Stinissen-läsare!
Här är första delen av en viktig text om hur Gud leder oss. Vi har hämtat texten ur "Hör du vinden blåsa?" Rubriken är Andlig urskilning. Texten är ganska lång. Vi återger den i tre delar.

Hur kan vi vara säkra på att vi vandrar rätt väg? De medkristna som tillhör den karismatiska rörelsen tycks ibland tro att de har en egen pipeline till himlen. Visst är det så det är den Helige Ande som är vår ledare - det är br Wilfrids övertygelse. Men han har mycket annat än detta att säga om hur vi ska hitta rätt väg till himlen...

Vi ber inför läsningen:

Gud, du låter Pingstens Ande lysa i våra hjärtan:
skänk oss genom honom visshet om vår väg och tröst i alla oro.
Genom vår Herre Jesus Kristus.
Amen

"Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar."
(Joh 14:10)

God läsning önskar er tillgivne

Andlig urskillning (Del 1)

  Om man har kontakt med människor som är engagerade i den karismatiska rörelsen, märker man att de ofta är övertygade om att de står, eller åtminstone kan stå, under Andens ledning. Innan de gör något söker de ledning. De handlar utifrån inspirationer eller ingivelser som de betraktar som givna av den helige Ande.
  Utomstående brukar se på detta med en smula misstänksamhet: tror dessa karismatiker verkligen att de har en privat "pipeline" till himlen?
  Ändå visar både Nya testamentet och kyrkans andliga tradition tydligt att Gud leder människan, inte bara genom allmänna normer och föreskrifter, utan också genom individuella ingivelser. "Jag skall be Fadern", säger Jesus, "och han skall ge er en annan Hjälpare, som skall vara hos er för alltid" (Joh 14:16). Varför skulle denne Hjälpare vara hos oss om inte för att hjälpa och leda oss?
  Givetvis är man här utsatt för illusioner och självbedrägeri. Man kan lätt tillgripa en falsk frihet och åberopa sig på Anden. Detta är en risk som hör ihop med livet. Det kan inte vara rätt lösning att vilja undgå varje risk genom att stympa det kristna livet och beröva det ett av dess viktigaste element. Mystik har alltid varit farlig, och alltid har det funnits människor som ansett sig ha stora mystiska nådegåvor som i själva verket varit hallucinationer. Men vad är kristendom utan mystik? Lösningen är inte att släcka Anden (l Thess 5:19) utan att pröva andarna (l Joh 4:1).

Två slags ingivelser

  Andens ingivelser är av olika slag. Vi kan skilja på extraordinära och vanliga ingivelser.
  När Saul på vägen till Damaskus plötsligt omges av ett bländande ljussken och hör en röst: "Saul, Saul, varför förföljer du mig?" (Apg 9:3-4), är det sannerligen ett extraordinärt ingripande. Detsamma gäller Ananias som får höra att han genast skall gå till Raka gatan (ibid v 11). Eller Petrus syn som får honom att inse att även hedningarna är kallade till kyrkan (Apg 10:11-16).
  Traditionen betonar och erfarenheten visar att sådana ingivelser är sällsynta. Det är just i fråga om dessa extraordinära ingripanden som de andliga författarna, i synnerhet Johannes av Korset, ger en sträng varning. Man skall inte vara lättrogen! Framför allt skall man inte längta efter dem.
  Vid vanliga ingivelser kommer inget klart artikulerat budskap från himlen. Här används varken ord eller syner. I stället förnimmer man en inre dragning till det som Anden vill att man skall göra. Ja, här stämmer det verkligen att Anden vill genom människans egen vilja. Dragningen kan vara stark och nästan oemotståndlig, men mestadels är den blygsam och diskret. Så diskret att endast den som är van att lyssna förnimmer den. Ju finare och känsligare antenner man har, desto lättare hör man Andens sakta susning.
  Liv betyder alltid utveckling. I början spelar Andens ingivelser ännu inte någon större roll. Inte för att Anden är mindre verksam, utan för att det ännu inte är tillräckligt tyst och lugnt i vårt inre för att vi skall kunna registrera "vindriktningen". Men efter hand uppenbarar Anden sig tydligare. Man börjar känna igen honom som den trogne Hjälpare som personligt leder, styrker och undervisar människan. Det kan gå fort om man är trogen. Trappistmunken Eugene Boylan skriver i sin bok Difficulties in mentalprayer. "Om någon - om jag får uttrycka mig så - vill göra ett experiment och inte vägra Gud något under en period av låt oss säga sex månader, kommer han att häpna över den förändring som hans andliga liv genomgått."
  Liksom munken har en regel som är avsedd att "reglera" hans liv, så har varje kristen en regel, nämligen den helige Ande. Denna regel griper djupare in i livet än en klosterregel. Den är också allomfattande. Anden önskar att få "reglera" allt. Denna frihet hade han hos Jesus. Anden var hos Jesus Faderns "regel" som alltid ledsagade honom. Jesus såg oavbrutet på sin "regel" för att veta vad han skulle göra. "Jag gör inte något av mig själv" (Joh 8:28).
  Andens största fiender är kanske inte de synder som vi begår "i tankar, ord och gärningar", utan våra underlåtenhetssynder: vår ljumhet, vår likgiltighet, vår andliga lättja som gör att vi lever omedvetet, förstrött och splittrat. Vår stora synd är att vi nonchalerar vår Ledare. "Gör inte Guds helige Ande bedrövad", skriver Paulus (Ef 4:30). Jag tror vi bedrövar honom mest genom att inte räkna med honom.

Grundförutsättningen: öppen nollställdhet

  Förutsättningen för att kunna registrera den helige Andes impulser är en grundläggande hållning av beredvillighet och öppenhet.
Denna hållning har två sidor: en negativ och en positiv.
  Den negativa sidan kallas av Ignatius av Loyola (1491-1556) för indifferens. Att översätta detta ord med likgiltighet vore missvisande. Det svenska ordet "nollställdhet" kommer antagligen närmast Ignatius avsikt. Du är nollställd när du inte föredrar det ena framför det andra. Du dras inte mer till det ena än till det andra, eller om du gör det, bryr du dig inte om denna dragning. Du lever inte i den. Du låter dig inte ledas av din lust eller olust. Om du är nollställd är det irrelevant om du "tycker om" något eller ej. Du har lämnat lustens nivå och lever djupare. Visserligen finns det alltjämt lust och olust på ytan, men dessa känslor har inte mer någon makt över dig, ty du är någon annanstans.
  Denna nollställdhet ger en stor smidighet och inre frihet. Du är inte fixerad, och därför är allting möjligt. Du är inte något utropstecken utan ett frågetecken. Ingenting är avgjort på förhand, och därför behöver du inte ändra dina planer, ty några sådana finns inte. Du behöver inte beklaga något och du är aldrig besviken.
  Nollställdheten gör att du lever i oändligheten, i "bredden och längden och höjden och djupet" (Ef 3:18). Varje förkärlek är en begränsning. Blickfältet reduceras till en enda möjlighet. Nya möjligheter får ingen chans. När man väljer utifrån sin lust och olust, upprepas och bekräftas samma val ständigt på nytt. Livet blir stelt och stereotypt. Det utstakas några få vägar, och tillvaron följer slentrianmässigt dessa vägar. Livet blir oerhört monotont. Allt är gammalt, ingenting nytt.
  Hos den som är nollställd finns däremot inga gränser. Han upptäcker att varje dag är ny. Ty Gud handlar aldrig stereotypt. Man blir häpen när man börjar förstå hur uppfinningsrik han är. Varje dag bjuder på nya äventyr.
  Den positiva sidan är öppenhet. Just nollställdheten gör dig fri och öppen. "Se, här är jag", säger du med Abraham och Mose och Samuel. Och framför allt med Maria. Ja. Maria är ett enastående exempel på öppenhet. När hon uttalar sitt ja till Gud, är hon fullständigt disponibel och beredd att låta Anden ta sin boning i henne, i både kropp och själ.
  Därför är hon ett fullkomligt föredöme för kyrkan och för varje kristen. Hon lämnar Anden fri. Han får blåsa genom henne som han vill. Han stöter inte på något motstånd. Alla dörrar och fönster är öppna. Maria är ett tomt hus som låter sig fyllas av Anden. I sitt ja ställer hon sig till förfogande. Hon vet inte precis vad som väntar henne. Hon behöver inte veta det. På förhand bejakar hon allt. Hon har ingen egen vilja. Eller rättare sagt, hennes vilja är att hans vilja må ske såsom i himlen så ock på jorden. "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt" (Luk 1:38). Hon skulle aldrig ha blivit Herrens moder om hon inte först varit Herrens tjänarinna.

Bikthållning

  Denna öppenhet och disponibilitet kan man, med den schweiziska mystikern Adrienne von Speyr (1902-1967), också kalla för "bikthållning". Adrienne talar gärna och ofta om Beichthaltung. Hon tänker då inte alls på samvetsrannsakan eller självanalys. Tyngdpunkten ligger här inte i människan utan i Gud. Bikthållning betyder att man inte gömmer sig, inte drar sig undan Guds blick, utan i stället exponerar sig, frivilligt, av kärlek. Man låter sig genomlysas. Man är villig att stå naken inför Gud och låta sig genomskådas av honom. Läkaren Adrienne nämner denna nakenhet upprepade gånger. Efter syndafallet ville människan inte längre stå naken inför Gud. Hon tålde inte att genomlysas av hans skarpa ljus.
  Bikthållningen innebär inte att man aktivt visar för Gud allt man har gjort, utan att man ställer sig försvarslös inför hans genomträngande blick. Denna hållning finner vi redan i Gamla testamentet. "Herre, du utrannsakar mig och känner mig. Vare sig jag sitter eller står, vet du det. Du förstår mina tankar fjärran ifrån" (Ps 139:1-2). Man står kvar och håller ut i Guds ljus, utan att gömma eller undansmuggla något. Man är som en öppen bok inför Gud.
  Så är Tomas otro och Petrus förnekelse och Sebedaios söners ärelystnad öppna och synliga. De lever i en evig bikthållning inte enbart inför Gud, utan också inför kyrkan. Låt oss för all del inte tro att de är ledsna för att vi ser deras synd! De är glada att så många får veta att de har översköljts av Guds barmhärtighet.
  Denna bikthållning förutsätter inte nödvändigtvis personliga synder. Den är snarare en genomskinlighet ända till botten, ett fullständigt exponerande av sig själv, ett ja ord som ställer allt till förfogande. Denna genomskinlighet (Durchlichtetsein), fordras av alla kristna. Utan den finns det ingen kärlek, ty kärlek kräver ljus, evidens, klarhet.
  Adrienne talar också om Jesu bikthållning. Han bär hela världens synder. Det börjar vid Jordan när han blir döpt av Johannes. När han hänger på korset frambär han hela mänsklighetens bikt. Där hänger han naken inför sin Fader, med människosläktets syndabörda på sig. I denna väldiga, kosmiska bikt blir alla synder förlåtna. Vid påsken skänks en kosmisk absolution. Och varje gång en enskild människa går till bikt, träder hon in i denna urbikt som Jesus har framfört en gång för alla.
  Marias oreserverade ja och bikthållningens genomskinlighet är två sidor av samma sak. Ja ordet uttrycker att man är beredd att göra det man får att göra. Bikthållningen betonar att man är beredd att vara det man är, i total ärlighet. Den både förutsätter och åstadkommer ett fullständigt accepterande av sig själv, på en djupare nivå än den som psykoterapin kan nå.

Att skilja mellan andarna

  Även om grundförutsättningen finns och du försöker vara nollställd, öppen och genomskinlig för Gud, kan du inte vara helt säker på att han alltid talar "genom dig". Ditt jag är kanske ännu inte helt samstämt med honom. Hur mycket du än vinnlägger dig om att vara ärlig och lyssna dig fram till det allra djupaste i dig, där du är förenad med honom, är det inte säkert att du når dit. Du kan missta dig och tro att du kommit till ditt centrum, medan du i själva verket befinner dig på ett mera perifert plan. Du kan inte ens med absolut säkerhet veta om du är helt ärlig i ditt sökande efter Guds vilja. Djuppsykologin och kanske också din egen erfarenhet har lärt dig att människan är en mästare i att bedra sig själv.
  Hur skall du kunna veta att det du tänker är Guds tankar, att det du bestämmer dig för är Guds vilja?
  Vi behöver några ytterligare hjälpmedel för att skilja vetet från ogräset. Inte så mycket för att rensa bort ogräset det säger Jesus uttryckligen att vi inte skall göra (Matt 13:29) utan för att målmedvetet kunna ägna all vår omsorg åt vetet. Vi behöver hjälp att "skilja mellan andarna".
  När Paulus räknar upp de olika nådegåvorna (charismata), nämner han också förmågan att skilja mellan olika andar (1 Kor 12:10). Denna andliga urskillningsförmåga går ut på att skilja mellan äkta och falska karismatiker, dvs. mellan dem som, när de profeterar, verkligen talar Guds ord och andra som kommer med egna påfund.
  Även i Första Johannesbrevet möter man uppmaningen till andlig urskillning: "Sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen" (4:1).
  Så småningom får emellertid uttrycket "att skilja mellan andarna" en vidgad betydelse. Det gäller nu inte längre att skilja mellan olika människor och "diagnostisera" om de drivs av Guds Ande eller av Satans ande. Man har kommit underfund med att saken är mer komplicerad än så, att en och samma människa kan påverkas både av Guds Ande och av en ond ande. Att skilja mellan andarna betyder nu att hos sig själv eller hos en medmänniska kunna avgöra vad som måste tillskrivas den helige Ande och vad som kommer från den egna fantasin eller en ond ande.
  Redan på ökenfädernas tid tillämpade man vissa regler för att underlätta detta urskillningsarbete. Det är framför allt Ignatius av Loyola som på 1500-talet har systematiserat och kompletterat detta gamla arvegods.
  I sin bok Gottes Willen tun reducerar den österrikiske teologen Gisbert Greshake de många regler som den kristna traditionen erbjuder till sju.3 Han påpekar att det inte räcker med en eller ett par regler. Först när alla regler, eller så gott som alla, siktar mot samma mål kan man vara säker på att den inre impuls man tror sig förnimma stammar från den helige Ande.

I nästa avsnitt tittar vi närmare på de viktigaste av dessa regler: de fem reglerna (Del II)