Hör du vinden blåsa? - Andlig urskillning: De fem reglerna

Hej Stinissen-läsare!
Här är andra delen av en viktig text om hur Gud leder oss. Vi har hämtat texten ur "Hör du vinden blåsa?" Rubriken är Andlig urskilning. Texten är ganska lång. Vi återger den i tre delar.

Del 1 är här för dig som missade den eller vill repetera

Hur kan vi vara säkra på att vi vandrar rätt väg? De medkristna som tillhör den karismatiska rörelsen tycks ibland tro att de har en egen pipeline till himlen. Visst är det så det är den Helige Ande som är vår ledare - det är br Wilfrids övertygelse. Men han har mycket annat än detta att säga om hur vi ska hitta rätt väg till himlen...

Vi ber inför läsningen:

Gud, du låter Pingstens Ande lysa i våra hjärtan:
skänk oss genom honom visshet om vår väg och tröst i alla oro.
Genom vår Herre Jesus Kristus.
Amen

"Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar."
(Joh 14:10)

God läsning önskar er tillgivne

Andlig urskillning: De fem reglerna (Del 2)
Här följer de viktigaste av dessa regler. Kommentaren är dels Greshakes, dels min egen.

Första regeln: Byggd på evangeliets grund

  Endast den impuls som är i överensstämmelse med evangeliet eller Jesu liv kan komma från den helige Ande. Det är ju typiskt för Anden att påminna oss om allt som Jesus har sagt (Joh 14:26). "Han skall inte tala av sig själv... Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta" (Joh 16:13-14). En impuls för vilken det inte finns något belägg i Skriften eller i Jesu liv har inte sitt ursprung i den helige Ande.
  Vi möter denna regel redan hos Antonius den Store (250-355): "Vad du än gör eller vad du än säger, sök alltid ett vittnesbörd i den heliga Skrift."
  Johannes av Korset skriver i samma stil: "Hys ett vanemässigt begär att efterlikna Jesus Kristus i alla hans verk genom att rätta er efter hans liv, vilket ni måste betrakta, så att ni kan efterlikna det och i allt förhålla er så som han skulle ha gjort."
  I vår tid säger Charles de Foucauld (1858-1916): "Fråga dig själv i alla förhållanden: Vad skulle Vår Herre ha gjort? Och handla därefter."
  Vi vet dock inte alltid vad Jesus skulle ha gjort i just den situation vi befinner oss i. Därför räcker det inte med denna regel. Men om vi är ärliga kommer vi ofta att kunna utesluta en del impulser därför att vi mycket väl vet att Jesus aldrig skulle ha handlat så.
  Evangeliet är den högsta normen, evangeliet dömer allt. Eftersom evangeliets kärna är kärleken (Gud älskar er, därför skall ni älska varandra), är allt det som leder till större kärlek i överensstämmelse med evangeliet, och kan därför antas komma från den helige Ande. Det som däremot bara går ut på att tillfredsställa vår själviskhet kan inte ha sitt upphov i Anden.

Andra regeln: Andens ingivelser är förnuftiga

  Detta låter kanske chockerande. Det tycks också motsäga den första regeln. Evangeliet är ju inte alls "förnuftigt". Paulus skriver att "Gud beslöt att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror" (l Kor 1:21).
Men evangeliet är en dårskap för hedningarna (ibid v 23), inte för oss. Det som är dåraktigt för hedningarna, för världen, är "Guds kraft och Guds vishet" för oss (ibid v 24).
  Att den helige Andes ingivelser är "förnuftiga" betyder alltså inte att de svarar mot det som världen anser vara förnuftigt, utan att de är i överensstämmelse med vårt av tron upplysta förnuft. Den kristna etiken har alltid räknat klokheten (prudentia) till de fyra kardinaldygderna. .
  Johannes av Korset, som man sannerligen inte kan misstänka för att inte förstå sig på evangeliet, talar ofta om vikten av att handla med förnuft. Ordet razön (förnuft) förekommer många gånger i hans verk. Han betraktar inte förnuft och evangelium som oförenliga. "Vi måste hålla oss så noga till förnuftet och evangeliets lära", skriver han, "att om vi på övernaturlig väg finge veta vissa saker... så skulle vi av dessa bara få ta emot dem som överensstämde med förnuftet och evangeliets lära. Och i så fall skulle vi ta emot dem inte därför att de kom genom en uppenbarelse, utan därför att de överensstämde med förnuftet." "Gud har en alldeles bestämd förkärlek för att se människan ledd och styrd av en annan människa som är henne lik, och i enlighet med det naturliga förnuftet." "Lyssna till ditt förstånd, så att du kan göra vad det säger till dig på din väg till Gud.'" "Den som handlar efter sitt förstånd liknar en som äter något substantiellt."
  Gud har skapat världen med vishet. "Hur mångfaldiga är inte dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla" (Ps 104:24). Det finns en underbar ordning i skapelsen. Den helige Ande var med när universum skapades. Han "svävade över vattnet" (1 Mos 1:2). När Anden talar till dig brukar han inte motsäga den ursprungliga skapelsen. Hans impulser harmonierar med de lagar och den struktur som människan och tingen är utrustade med av Skaparen. "Gud är inte oordningens Gud" (1 Kor 14:33). Han är logisk! Nåden är byggd på naturen och anknyter till den.
  Paulus, som gärna talar om kärlekens dårskap, avvisar inte alls förnuftet. Tvärtom. Han är övertygad om att man med blotta förnuftet kan upptäcka Guds existens och få den första kunskapen om honom. "Det man kan veta om Gud", skriver han, "kan de (hedningarna) ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem.
  Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem: de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom" (Rom 1:19-21).
  Första Vatikankonciliet (1869-1870) argumenterar utifrån denna text när det förklarar att det i princip är möjligt för människan att med hjälp av sitt blotta förnuft nå en säker kunskap om Gud Skaparen. Katolsk teologi är i detta avseende mer optimistisk än protestantisk teologi. Den senare betonar att det inte finns någon autentisk kunskap om Gud utöver den kunskap vi får genom uppenbarelsen i Kristus. Paulus påstående att hedningarna haft kunskap om Gud tolkas då som ett konstaterande att religiositeten är ett allmänmänskligt fenomen, som dock enbart leder till vidskeplighet och övertro, inte till den sanne Guden.

Tredje regeln: Frid

  Frid heter pax på latin, och pax kommer från pangere, hopfoga. Frid är det tillstånd där allt har fått sin rätta plats, där det råder harmoni. Om du fått frid upplever du inte längre dig själv som en samling spridda bitar. utan du har blivit "hel". Allt är hopfogat.
  Andens röst skapar alltid inre harmoni. Han åstadkommer inget främlingskap. Den som lyder honom, känner att han blir mer sig själv, att han får en riktig "identitet", större rotfasthet.
  Hela evangeliet vittnar om detta. Sakarias profeterar om Jesus att "han skall komma ner till oss från höjden... och styra våra fötter in på fredens (fridens) väg" (Luk 1:78-79). "Min frid ger jag er", säger Jesus (Joh 14:27). Och hans hälsning lyder: "Frid åt er alla" (Joh 20:19, 21, 26).
  Det är dock klokt att ha lite tålamod och inte dra förhastade slutsatser. Det kan hända att Andens röst i ett första moment skapar en helig oro. Det är till exempel typiskt för en klosterkallelse att den i början ofta väcker motstånd. Men om kallelsen är autentisk leder den efterhand till en djup frid Kasta en magnet i järnfilspån. Den första reaktionen är en väldig röra; den kommer av att alla småpartiklar sätts i rörelse av magneten och skyndar sig att inta sina nya platser.
Vill du veta om det är Anden som talar får du vänta ett tag, och se om glädjen Och friden är varaktiga.
  Denna regel kan också formuleras omvänt: om du hörsammat en ingivelse som du ansåg komma från den helige Ande, men aldrig erfar frid i detta, har du misstagit dig och måste erkänna: denna ingivelse kan inte ha kommit från den helige Ande.

Fjärde regeln: Inga överkrav

Den helige Ande kräver inte mer än vad du kan ge honom.
  Om du förnimmer en impuls att leva ett radikalare evangeliskt liv, men samtidigt upplever detta som en tung börda som gör dig ledsen och modlös, då kommer denna impuls inte från Anden.
  Det betyder inte nödvändigtvis att du skall nonchalera denna impuls. Det kan hända att det finns något av Gud i den, att han vill väcka dig ur sömnen, men att du misstolkar hans röst och förstorar hans krav, kanske därför att du omedvetet längtar efter att göra något märkvärdigt.
  Det finns en falsk radikalism som inte tar hänsyn till de egna möjligheterna, och som inte heller bryr sig om att granska sina motiv. Hela den kristna traditionen varnar för en orealistisk radikalism, som inte är annat än kamoflerat högmod. Särskilt hos nybörjare ligger den falska radikalismen ofta på lur som en farlig frestelse. Noviser i kloster kritiserar gärna sina äldre bröder eller systrar för att de inte lever tillräckligt radikalt. De som är hårdast i sin kritik brukar inte stanna i klostret! Det kommer en tid då de inte längre orkar att leva så heligt. Då kastar de allting över bord.
  Discretio är ett viktigt begrepp i den andliga traditionen. Discretio betyder klokhet, sunt förnuft som gör att man undviker ytterligheterna. Karmelitordens regel slutar med en uppmaning till discretio: "Detta har vi i all korthet skrivit till er för att bestämma en regel för det levnadssätt som ni bör följa. Men om någon gör än mera, skall Herren själv återgälda honom det när han kommer åter. Må han dock använda sig av 'discretio' (sunt förnuft), som utgör måttstocken för alla dygder."
  Det händer visserligen att Anden uppmanar en människa att göra något extremt. Franciscus av Assisis (1181-1226) radikala omvändelse var utan tvivel ett verk av Anden. I regel använder Anden dock hellre det lilla stegets taktik. Han möter oss där vi står, med våra möjligheter och våra gränser, och inbjuder oss att ta ett steg framåt. Ett steg i sänder. Han individualiserar evangeliet och anpassar dess radikala krav till varje människas möjligheter.
  Denna oerhörda smidighet är en av Andens mest fascinerande egenskaper.

Femte regeln: Anden talar konkret

  Det Anden säger har vanligtvis med din konkreta situation att göra, det är här och nu något måste ändras. "Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan" (Heb 3:7-8; Ps 95:8). Eller negativt uttryckt: idéer eller impulser, som får dig att drömma dig bort till fjärran länder eller till en overklig framtid, brukar inte komma från Gud. Han vill att du överlämnar din framtid åt honom. Du behöver inte fantisera ihop din framtid, det gör Gud! Och han har en sprudlande fantasi!
  Andens impulser gäller mestadels nästa steg. De gäller ditt liv i dag. Hur mycket går inte förlorat genom att vi drömmer om morgondagens liv i stället för att leva livet i dag!
  Denna regel blir särskilt aktuell när frågan ställs om det inte behövs en drastisk förändring av den yttre livssituationen. Många väntar sig alltför mycket av yttre förändringar. "I en annan stad eller en annan miljö, med ett annat yrke, en annan partner... skulle jag ha ro och kunna tjäna Gud bättre." Det är onekligen möjligt att den helige Ande manar till flyttning eller omskolning. Men ofta är det vår egen missbelåtenhet och rastlöshet som framkallar sådana idéer.
  För det mesta uppmanar Anden till en inre förändring, en metanoia. en nv inställning till verklighaten. Om du inte finner frid i din nuvarande miljö, hjälper det i allmänhet inte att söka en annan. Problemet brukar inte ligga i miljön utan i människan.
  Genom inkarnationen har Gud själv blivit konkret. I och med att han blev människa inskränkte han sin oändliga frihet till ett ytterst begränsat här och nu.
Jag tror inte att Jesus i Nasaret fantiserade om sitt kommande offentliga liv, om hur svårt eller hur spännande det skulle bli. Han var helt närvarande i snickeriarbetet tillsammans med Josef.
  Denna totala närvaro i nuet var den bästa förberedelsen för det utåtriktade liv Fadern skulle kalla honom till när tiden var inne. Så var det för honom och så är det för dig. Det finns ingen nyttigare förberedelse för framtiden än att så helhjärtat som möjligt utföra den uppgift Gud ger dig just nu.

Sjätte regeln: I kyrkan

  Liksom vi läser bibeln i kyrkan, och tolkar den så som kyrkan tolkar den, så lyssnar vi också till Anden i vårt inre i gemenskap med kyrkan.
  Konkret betyder detta att man, åtminstone när det gäller viktiga beslut, borde vara beredd att låta sin egen tolkning av Andens verk underställas kyrkans granskning. Med kyrkan menas här inte påven eller biskopen, utan en andlig "ledsagare" eller en vis människa som själv är förtrogen med Anden och lärt sig att känna igen hans impulser.
  Den som inte är beredd att fråga andra till råds utan endast litar på sitt eget omdöme, visar att han egentligen inte önskar gå Guds vägar utan bara sina egna. Genom att ärligt tala med en annan människa får du en chans att komma ut ur din egen lilla värld.
  Detta stämmer dock endast när du väljer någon som vågar säga vad han tänker. En alltför snäll andlig "ledsagare", som alltid ger dig rätt, kan inte hjälpa dig. Att du väljer en sådan kan vara ett tecken på att du i grund och botten inte önskar höra andra åsikter än dina egna.

I nästa avsnitt avslutar vi Andlig urskillning: Kan Gud vara stum?, Att konsultera Bibeln & Lottkastning (Del III)