Hör du vinden blåsa? - Anden tröstaren: Tacksamhetens väg
(del 4 av 6)

Hej Stinissen läsare!
Vi sänder här fortsättningen av förra veckans text.

Då det är ett långt avsnitt delar vi upp det i sex avsnitt så att vi får tid för eftertanke till varje del. Övriga delar finner du här, se under rubriken Anden tröstaren.

Anden tröstar på olika sätt.

"Jag skall be Fadern", säger Jesus,
"och han skall ge er en annan 'hjälpare',
som skall vara hos er för alltid"
(Joh 14:16)

Före läsningen ber vi:

O Gud, du som har upphöjt din Son till platsen på sin högra sida,
uppfyll hans löfte till oss och sänd Hjälparen, den Helige Ande,
som leder oss fram till hela sanningen om dig och den du har sänt,
Jesus Kristus, vår Herre...

Och med denna lovprisning:

"Genom Jesus Kristus och med honom och i honom tillkommer dig,
Gud, Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet, all ära och härlighet
från evighet till evighet."

Hälsningar!

Anden tröstaren: Tacksamhetens väg
Det grekiska ordet paraklétos kan betyda både hjälpare och tröstare. Det är denna sista betydelse jag väljer i detta kapitel (Anden tröstaren).

  Hur kan vi samarbeta med Anden och låta glädjen, och sålunda honom, ty han är glädjen, fylla oss?
  Det finns en kungsväg som för rakt till målet, nämligen tacksamhet. Det är otänkbart att man skulle kunna vara tacksam och samtidigt olycklig. Det märkvärdiga med tacksamhet är att den helt naturligt, ja nästan automatiskt, utvecklar sig och strävar mot allt större osjälviskhet. Det börjar ganska egocentriskt: jag har fått en fin gåva som gör mig glad. Min tacksamhet tänds av att något av mina behov har blivit tillfredsställt, att någon av mina önskningar har blivit uppfylld.
  Men så snart jag börjar, tacka vänder sig, min, uppmärksamhet, som först var fäst vid mig själv, till min välgörare, till Gud. Tyngdpunkten, som låg i mig, förflyttas så småningom till Gud. Jag tackar dig, för att du har gett mig.. Jag tackar dig för att du är så god mot mig.. Jag tackar dig för att du är så fin att det kan falla dig in att tänka på mig.. Jag tackar dig för att du är så underbar.
  Jag kommer mer och mer loss från mig själv och blir alltmer fascinerad av Guds kärlek och skönhet.
  Det börjar med ett jag och slutar med ett du. "Vad du är skön, min älskade, vad du är skön!" (Höga Visan 4:1).
  Än en gång är det eukaristin som ger oss ett lysande exempel på denna progressiva förskjutning från människan till Gud, från gåvan till Givaren. Vi börjar den eukaristiska bönen med att tacka Gud fär att han skapat oss, för att han i sin barmhärtighet kommer alla människor till hjälp, för att han sänt sin Son för att rädda oss...
  Men det slutar alltid med den härliga doxologin (lovprisningen) i vilken människan i total självförglömmelse är helt uppslukad av Guds härlighet: "Genom honom och med honom och i honom tillkommer dig, Gud, Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet, all ära och härlighet från evighet till evighet."