Hör du vinden blåsa? - Anden tröstaren: Som en moder
(del 5 av 6)

Hej Stinissen läsare!
Vi sänder här fortsättningen av förra veckans text.

Då det är ett långt avsnitt delar vi upp det i sex avsnitt så att vi får tid för eftertanke till varje del. Övriga delar finner du här, se under rubriken Anden tröstaren.

Anden tröstar på olika sätt.

"Jag skall be Fadern", säger Jesus,
"och han skall ge er en annan 'hjälpare',
som skall vara hos er för alltid"
(Joh 14:16)

Före läsningen ber vi:

O Gud, du som har upphöjt din Son till platsen på sin högra sida,
uppfyll hans löfte till oss och sänd Hjälparen, den Helige Ande,
som leder oss fram till hela sanningen om dig och den du har sänt,
Jesus Kristus, vår Herre...

Och med denna lovprisning:

"Genom Jesus Kristus och med honom och i honom tillkommer dig,
Gud, Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet, all ära och härlighet
från evighet till evighet."

Hälsningar!

Anden tröstaren: Som en moder
Det grekiska ordet paraklétos kan betyda både hjälpare och tröstare. Det är denna sista betydelse jag väljer i detta kapitel (Anden tröstaren).

  Att trösta är en typiskt moderlig uppgift. Själva bibeln liknar Gud vid en mor, när den vill förklara hur han tröstar oss: "Som en moder tröstar sin son, så skall jag trösta er" (Jes 66:13).
Många helgon har trott sig upptäcka något moderligt i den helige Andes sätt att vara och verka. När Gregorios av Nasians (ca 330-389) läser att "Guds Ande svävade över vattnet" (1 Mos 1:2), tänker han spontant på hönan som ligger och ruvar på ägg. "Den helige Ande", skriver Katarina av Siena (1347-1380), "blir (för dem som överlämnar sig åt Guds försyn) en mor, som när dem i den gudomliga kärlekens sköte."
  Också ikonografin vittnar om den helige Andes moderliga och kvinnliga roll. I kartusianklostret i Burgos (Miraflores) kan man beundra en bild av Treenigheten där den helige Ande framställs i kvinnogestalt.
  Vi talar om "mater ecclesia", kyrkan vår moder. När vi sjunger Psalm 87 prisar vi kyrkan för att hon är folkens moder: "Ja, när Herren tecknar upp folken, då skall han räkna så: 'Dessa är födda där.' Och under sång och dans skall man säga: 'Alla mina källor är i dig'"(6-7). "Det Jerusalem som finns i himlen är fritt; det är vår moder", skriver Paulus om kyrkan (Gal 4:26). Och Uppenbarelseboken beskriver kyrkan som en kvinna som föder hela Guds folk (12:17). Men Anden är så oupplösligt förbunden med kyrkan att nästan allt man säger om kyrkan kan man också säga om Anden. Om kyrkan är en moder, är det därför att hon är fylld av Anden. Vi föds alltid samtidigt av Anden och kyrkan. De första kristna betraktade dopvattnet, där den helige Ande återföder och förnyar oss (Tit 3:5), som kyrkans moderssköte.
  Att vatten är en av de viktigaste symbolerna för Anden pekar i samma riktning. Mänskligheten har alltid betraktat vatten som en bild av den livgivande modern. Vi ser det redan i Första Moseboken: "Må vattnet frambringa ett vimmel av levande varelser", säger Gud (1:20). I Nya testamentet får dessa ord en helt ny relevans. Dopets vatten frambringar verkligen ett vimmel av levande varelser: oss alla! Och Jesus nämner vatten och Ande i ett andedrag: "Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike" (Joh 3:5).
  Gud är varken man eller kvinna, varken maskulin eller feminin. Men att han skapat människan till sin avbild, måste ändå betyda att det finns likheter mellan honom och människan. Och den likhet som bibeln själv betonar är just distinktionen mellan man och kvinna: "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem" (1 Mos 1:27). Att Jesus är man förstår vi genom att han talar om sig själv som "Sonen". Och eftersom "han är den osynlige Gudens avbild" (Kol 1:15), kallar han den som han avbildar Fader och inte Moder.
  Men det moderliga är inte frånvarande i Gud. Det är särskilt Anden som står för det. Det är i Anden som Fadern föder sin Son och Sonens alla bröder och systrar. Den lilla prepositionen i, som både bibeln och kyrkan envist använder när det är fråga om Anden och hans verk, talar ett tydligt språk. Anden är Guds sköte. han är den stora livmodern i vilken allt liv uppstår, spirar och växer till. "Jag tror på den helige Ande, Herren och Livgivaren."
  Varje kvinna är kallad att synliggöra något av Anden i sitt liv. Det är kvinnans uppgift att i kyrkan, som Anden, vara livgivare. Vi vet att det i praktiken är så, och att det dessutom är statistiskt påvisbart att "andligheten" är kvinnans starka sida.