 Hej
Stinissen läsare!
Det är typiskt för en kristen människa
(som vill likna Jesus) att
hon inte bara söker tröst hos Gud för
egen del. Det är huvudsaken i den sista delen
av vår Stinissen-serie om "Anden tröstaren"
som har temat "Bli själv en tröstare!".
Var det inte Stig Dagerman som sa "mänskans
behov av tröst är oändligt"?
Övriga delar finner
du här, se under rubriken
Anden tröstaren. Anden tröstar på olika sätt. "Jag
skall be Fadern", säger Jesus,
"och han skall ge er en annan 'hjälpare',
som skall vara hos er för alltid"
(Joh 14:16)
Före läsningen ber vi: O Gud,
du som har upphöjt din Son till platsen på
sin högra sida,
uppfyll hans löfte till oss och sänd Hjälparen,
den Helige Ande,
som leder oss fram till hela sanningen om dig och
den du har sänt,
Jesus Kristus, vår Herre...
Och med denna lovprisning: "Genom
Jesus Kristus och med honom och i honom tillkommer
dig,
Gud, Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet,
all ära och härlighet
från evighet till evighet."
Hälsningar!
Anden tröstaren: Bli själv
en tröstare
Det grekiska ordet paraklétos
kan betyda både hjälpare och tröstare.
Det är denna sista betydelse jag väljer i
detta kapitel (Anden tröstaren). En människa som
låter sig tröstas av Anden, blir i sin
tur en tröstare. Paulus har en övertygande
text om detta: "Han (Gud)
tröstar oss i alla våra svårigheter,
så att vi med den tröst vi själva
får av Gud kan trösta var och en som har
det svårt" (2 Kor 1:4).
Om Anden tröstar dig, är det
inte bara för att du skall bli tröstad,
utan för att hans tröst skall gå vidare
till andra.
Kanske har världen aldrig varit i
så stort behov av "tröstare".
Vi borde ha en helig ambition att, som Anden, bli
tröstare. Men vi får då inte glömma
att vi bara kan trösta "med den tröst
vi själva får av Gud". 0m vår
tröst är av eget fabrikat har den ingen
djup och varaktig, verkan. Om vi själva inte
är försonade med Gud och med livet, kan
vi inte hjälpa andra. Vår "tröst"
blir då enbart ett instämmande i andras
klagande och gnällande, och resultatet blir ett
gnällande över alla gränser.
En riktig "tröstare" blir
man när man förmedlar något av det
bejakande man själv fått erfara från
Gud. "Godta varandra, så som Kristus har
godtagit er till Guds ära" (Rom
15:7). Paulus uppmanar också: "Bär
varandras bördor" (Gal
6:2). Vi bär en annan människas börda
i första hand genom att godta henne, genom att
acceptera hennne som hon är. Det är inte
saker och omständigheter som utgör människans
tyngsta börda, det är hon själv. Människan
är sig själv en börda genom att hon
inte vill vara den hon är.
Om det då kommer en "tröstare"
som godtar henne, med hennes begränsningar och
svagheter och misslyckanden, blir det lättare
för henne att acceptera sig själv. Om "tröstaren"
själv har fått frid genom att han vet sig
godtagen och bejakad av Gud, kan han vidarebefordra
denna frid och säga med Jesus: Min frid ger jag
dig (Joh 14:27).
| 
