Vandring till sanningen - Det inre lyssnandet

Enligt en gammal författare från 1600-talet har vi två öron och endast en mun för att vi skall förstå att det är dubbelt så viktigt att lyssna som att tala.
Så skriver broder Wilfrid i sin text Det inre lyssnandet (ur Vandring till sanningen s. 194ff) Ofta blir vår bön en enda lång monolog inför Guds ansikte. Men bön är också att vara tyst och lyssna.

Före läsningen av texten kan vi samla oss till en kort bön och be Gud välsigna vår läsning:

Herre, min Gud,
du talar till oss genom mänskliga ord
och använder dem som redskap
för att dra oss närmare dig.
Gör mig öppen och lyhörd
så att jag kan ta emot
vad du inifrån vill säga mig,
nu då jag blir stilla
för att läsa några ord om dig.
Ge mitt inre öga ljus
till att se sanningen om dig och din skapade värld,
och rena mitt hjärta
så att din kraft kan uppfylla och förvandla mig.
Amen

"Jag vill höra vad Gud, Herren, talar:
se han talar frid till sitt folk och till sina fromma,
må de bara inte vända åter till dårskap."
(Psalt. 85:9)

Med hälsning

Det inre lyssnandet

  Vi lever i fel tempo, matas med för mycket på en gång. Inget hinner smälta, inget hinner mogna. Alla frukter plockas gröna, och magen blir sjuk. Denna ständiga stimulans får oss att stanna i växten.
Vi fladdrar på ytan med all vår kunskap. Vi har stort behov av djupdykning.
  Djupt inom dig finns en fristad, där ingen fiende kan nå dig. Kanske känner du dig som flykting i ett främmande land. Men du bär hemlandet inom dig.
  Överlämna din starka, envisa vilja och börjar att lyssna i stället för att planera. Sök bli Guds tjänare i stället för att göra honom till din tjänare. Ja, i stället för att låta honom gå dina ärenden får du gå hans. Sluta ställa upp det du vill mot det du inte vill, och gå in i lyssnandet.
  Du har en lärare och ledare inom dig som ger dig uppgifter och hjälper dig att lösa dem. Han ger dig allt du behöver för din fortsatta utveckling. Du borde lära dig lyssna på din inre ledning. Uppmärksamt. Och ovillkorligen lyda vad uppgiften än må innebära. Det kan vara svårt. Men det är en stor trygghet och en stor tröst.
  Att smita undan från uppgifterna för bara olycka med sig. Din ledare vill dig alltid väl. Han talar allt klarare ju hörsammare du är. "Hans smörjelse undervisar er om allt" (1 Joh 2:27). Om du varje steg är lydig mot det ljus du har skall du veta tillräckligt för att kunna ta nästa steg. Jesu löfte är att den som följer honom inte skall vandra i mörkret (Joh 8:12).
  Johannes säger om Jesus att han är Ordet. Han är det Ord genom vilket du har blivit till och som talar i dig ständigt. Du hör det om du lyssnar. "Det är han som talar med dig" (Joh 9:37). Eftersom han är den som talar till dig, djupast i ditt inre, finner du honom enbart genom att lyssna.
"Se till att ni inte avvisar honom som talar" (Heb 12:25).
  Du behöver inte gå långa vägar för att höra honom. "Ordet är dig mycket nära" (5 Mos 30:14). Vi gör allt så komplicerat. Du tror att du kan fånga Gud genom att fara "upp till himmelen" eller "över till andra sidan havet". Men Gud försöker envist säga dig att han varken är på det ena eller andra stället. Han är precis här. Självklart, enkelt — levande närvaro. Guds rike är här och nu, och inte sedan och inte någon annanstans. Om du inte finner Gud här och nu, så finner du honom ingen annanstans heller. Men om du finner Gud här och nu, så finner du honom överallt.
  "Den som vill möta Honom har bara att bli stilla, ty då är mötet oundvikligt", skriver Hjalmar Ekström (1885-1962). Det räcker att vara stilla, med en inre uppmärksamhet och ett lyssnande. Det är ditt sätt att visa att du tror på honom.
  "Han väcker var morgon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungesätt" (Jes 50:4).
  Gud bor i tystnaden. Den som vill möta honom, måste finna honom där. Han finns förvisso också i orkanen, men endast i dess öga, dess centrum, aldrig i periferin. Centrum är hans väsen.
  Ibland skapar Gud tystnad omkring dig. Då vill han att du skall lyssna. Det kan hända att du sugs in i tystnadens rum som av en magnet. Där finns en tystnad och en stillhet som är absolut och som aldrig låter sig rubbas av något. En ren musik där varje ton faller som en kristalldroppe, mjukt, stilla. Inget är bortfuskat, allt är tydligt och vidöppet.

Den stilla nattmystiken
och morgonglansen som i öster tronar,
den tystnade musiken
och ensamhet som tonar,
och måltiden som eldar och försonar.
(Johannes av Korset)

  I tystnaden avslöjar Gud sig själv för dig. Du vill ta skorna av dina fötter, för du vet dig upptagen i Sonens tillbedjan av Fadern. "Helige Fader", säger Sonen (Joh 17:11), och du får säga det med honom, och böja dig djupt. — När Gud avslöjar sig själv, avslöjar han samtidigt dig för dig själv, för den härlighet som Fadern har gett Sonen, har Sonen gett dig (Joh 17:22), och du är skapad för att flyta med i den ström som går från Sonen till Fadern.
  När du är där, i tystnadens rum, finns inget att söka längre, inget att vinna eller förlora. Tystnaden drar dig in på ett djupare plan, där myggor och oväder är episoder som drar förbi utan att dra dig med. Frågor och problem som kommer emot dig krymper samman. Du får allt svårare att ta dem på allvar. Du håller på att kläda av dig denna börda. Du lever med öppna händer och låter allt strömma vidare.
  Man går inte in i tystnaden för att avlägsna sig utan för att komma närmare, inte för att man föraktar utan för att älska och se, varje sandkorn. De många orden som skulle närma oss visar oss avstånden. Det är en paradox i tillvaron som vi aldrig tycks lära oss. Det är i stillhet som närhet och relationer växer. Högljuddhet skrämmer närhet på flykten. Endast i tystnad når vi den kontakt med verkligheten som vi törstar efter.
  Søren Kierkegaard skriver om bön: "Att bli stilla. När hans bedjande blev innerligare och mer brinnande, visade det sig att han hade allt mindre att säga. Han blev tyst och började — en större motsats till att tala finns inte — lyssna. Först hade han tänkt att bön var att tala. Men sedan upptäckte han att bön är att tiga, och inte bara tiga utan lyssna. Så är det. Att be betyder inte att höra dig själv tala, utan att bli tyst, att vara tyst så länge att du förnimmer Gud."
  Att lyssna är en konst. Jesus påpekar det när han säger: "Var därför noga med hur ni lyssnar" (Luk 8:18).
  Grundförutsättningen finns. Vi har fått öron. "Öppna öron har du givit mig" (Ps 40:7). Grundtexten är starkare: "Du har grävt ut öron i mig." Enligt en gammal författare från 1600-talet har vi fått två öron och endast en mun för att vi skall förstå att det är dubbelt så viktigt att lyssna som att tala.
  Det verkar som om just dina öron hindrar dig från att förnimma tystnaden. Genom öronen tränger larm och buller in i dig. Men om du vill lära dig att förnimma tystnaden, får du först lära dig att riktigt lyssna till ljuden som når dina öron. Lyssna till väggklockans tickande och till ljudet från kastrullen på den heta spisen. Lyssna till kaffebryggarens spottande och fräsande. Lyssna till vindens sus, till lövens prassel och fåglarnas sång. Allt detta stör inte tystnaden. Tvärtom, alla dessa ljud hör hemma i tystnaden. De förtätar tystnaden och gör den ännu mer förnimbar. Lyssna helt utan önskningar eller förväntningar eller omdömen. Bara lyssna!
  Efter hand påverkas du av den välgörande tystnaden, och du kommer till ro. Smaka på tystnaden och hör hur Gud talar frid till sitt folk (Ps 85:9).

Då gäller det att "inte vända åter till dårskap".