Vandring till sanningen - Avspänning som bön (del 1)

Kära Stinissen läsare!
Den Stinissen-text vi har lagt ut den här gång är hämtad ur "Vandring till sanningen" från 1988. Kapitlet heter "Avspänning som bön" och vi delar det i två avsnitt. Broder Wilfrid har tagit upp betydelsen av avspänning i en senare bok (Evigheten mitt i tiden s. 63ff). Där skriver han bl a:

"Människan är en helhet. Hennes fysiska gestalt uttrycker vem hon är. Spänning pekar i regel på någon brist i vår överlåtelse...Vi har ännu inte helhjärtat sagt ja till verkligheten, till livet, till Gud...Genom överlåtelse öppnar vi det som var stängt, säger ja i stället för nej. Det som psykologen kallar "accepterande" kallar vi kristna för överlåtelse. Vi inte bara accepterar verkligheten utan vi överlåter den till någon annan: till Gud och hans kärlek. Det finns en överlåtelsens bön som engagerar hela vår varelse...Medan du då och då upprepar:"Fader, jag överlämnar mig åt dig", går du genom kroppen, nedifrån och upp, eller uppifrån och ned, och ger efter, efter...Här har du en konkret uppgift: att genomresa kroppen och överlämna dig åt Gud i varje kroppsdel."

Vi ber:

Herre, min Gud, du talar till oss genom mänskliga
ord och använder dem som redskap för att dra oss närmare dig.
Gör mig öppen och lyhörd så att jag kan ta emot vad du inifrån vill säga mig, nu då jag blir stilla för att läsa några ord om dig.
Ge mitt inre öga ljus till att se sanningen om dig och din skapade värld, och rena mitt hjärta så att din kraft kan uppfylla och förvandla mig.
Amen

Den som hör till sanningen lyssnar till min röst...
(Joh 18:37)

Hälsningar!

Avspänning som bön (del 1)

  Liksom kroppen spänner sig när vi lever på fel sätt, så kan kroppens avspänning leda till ett riktigare sätt att leva. Den som tar itu med sina spänningar, tar itu med sin inre revolt mot Gud. När kroppen öppnar sig, öppnar sig också själen. Kroppens avspänning ger själen en likadan frid och ro. Det är nästan omöjligt att vara arg eller bekymrad när kroppen är helt avspänd. En avspänd kropp kan bli till en fridens mantel som omsluter och skyddar oss mot allt som tidigare gav anledning till oro.
  Kroppen blir en finkänslig alarmklocka. Varje liten ambition, varje egenmäktigt handlande erfars omedelbart i kroppen som en spänning. Varje gång man vill stå på egna ben och självständigt dirigera sitt liv, slår kroppen larm. Spänningen avslöjar att man lever fel, att man måste återvända till det totala beroendet.
  Avspänning är något annat än lättja eller slöhet. En kropp som är befriad från spänningar, blir verkligen inte slö eller trög. Den blir spänstig, energisk, handlingskraftig. Att arbeta med en spänd kropp är som att cykla medan man drar till bromsarna. Fast man använder mycken energi går det ytterst långsamt. Men så snart man lossar bromsarna, rullar man lätt framåt. Energin omsätts nu i rörelse utan att något går förlorat. Energin går obehindrat genom en avspänd kropp. Det finns inget hinder för den kraftström som oupphörligt väller fram i oss tack vare Guds aldrig sinande skaparaktivitet.
  Vi har väl redan märkt hur arbetet utförs fritt, snabbt och enkelt, om vi lever i inre stillhet och frid, och hur krångligt och svårt det blir om vi spänner oss och jäktar fram för att hinna med så mycket som möjligt. Vi borde försöka arbeta i Guds tempo, kopplade till hans motor, och låta honom utföra arbetet genom oss. Vår kropp skall vara hans redskap. Ju mer den är avspänd och i vila, desto lättare fogar den sig efter den gudomliga handens rörelser. Att denna hand kan vara mycket aktiv och effektiv ser vi hos helgonen. Många av dem har uträttat otroligt mycket och ofta behöver de endast kort tid till sömn. De vilar iu hela dagen i Gud.
  Det är förvånande att man inte tidigare upptäckt gärningens betydelse för dem som söker Gud. Avspänningen kunde för längesedan ha lärt oss att Gud egentligen inte behöver sökas, utan att det räcker att komma till ro för att märka att "det är i honom vi lever, rör oss och är till" (Apg 17:28). Man hade nog inte gjort av med så mycket energi i kroppsliga botövningar om man tidigare hade fattat vilken tillgång vår kropp är! Att den precis som allt skapat - eller snarare mer än allt skapat, eftersom den är Guds mästerverk - kan föra oss till Gud! Alla som har erfarenhet vet att kroppsliga botövningar inte gjort dem mycket heligare. Sådana övningar förstärker ju den benägenhet vi har att själva fabricera vår helighet, att göra i stället för att vara. Att gå framåt på vägen åstadkommer man inte genom att "göra" mer, och i alla fall inte genom att göra fler konstiga saker.
  Förr i tiden ägnade man mycken uppmärksamhet åt kroppen, men den var missriktad. Allt gick ut på att plåga, ibland till och med förstöra kroppen, i stället för att göra den till ett smidigt instrument . Det är inte genom att slå sönder min skrivmaskin som jag får den att skriva bättre.
  Var och en som längtar efter Gud borde ställa sig själv frågan om han inte gör det på ett alltför spänt sätt, och om detta kanske är orsaken till att han inte tycks komma vidare. Genom avspänning kan vi fjärma en hel del hinder som hejdar det gudomliga livets utveckling i oss.
  Med detta menar jag inte att spänningar eller annat kroppsligt lidande kommer från djävulen. När vi har gjort vad vi kan för att Guds frid skall ta gestalt i oss och bli påtaglig även i vår mera avspända kropp, så får vi acceptera den rest av spänning och ångest som kanske sitter kvar och förtrösta på att Gud förvandlar dessa hinder till medel Det berättas om de stora orientaliska vävmästarna att de inte rättade ett fel som någon gjorde utan i stället ändrade kompositionen.
  Spänningarna kan sitta så djupt att vi inte helt når fram till dem. Vi kan ha upplevt så mycket negativt i vår barndom eller senare i livet, att det satt sig fast i vår kropp i form av djupa spänningar som livet är för kort till att få bukt med. Men Gud ser till vår grundinställning. Om vi gör vad vi kan, ordnar han det så att våra kvarblivande spänningar för oss till honom. De är då ett kroppsligt lidande som får oss att likna vår korsfäste Herre. Det är en stor nåd att även kroppsligt få delta i Kristi lidande för världens räddning. Men ett sådant lidande skall aldrig sökas. Vi skall inte leva spänt för att ha något att lida för Guds skull!

Avspänning som bön (del 2)