Vandring till sanningen - Avspänning som bön (del 1)

Kära Stinissen läsare!
Här följer del två av Stinissen texten som är hämtad ur "Vandring till sanningen" från 1988. Kapitlet heter "Avspänning som bön" (klicka här för att repetera del ett). Broder Wilfrid har tagit upp betydelsen av avspänning i en senare bok (Evigheten mitt i tiden s. 63ff). Där skriver han bl a:

"Människan är en helhet. Hennes fysiska gestalt uttrycker vem hon är. Spänning pekar i regel på någon brist i vår överlåtelse...Vi har ännu inte helhjärtat sagt ja till verkligheten, till livet, till Gud...Genom överlåtelse öppnar vi det som var stängt, säger ja i stället för nej. Det som psykologen kallar "accepterande" kallar vi kristna för överlåtelse. Vi inte bara accepterar verkligheten utan vi överlåter den till någon annan: till Gud och hans kärlek. Det finns en överlåtelsens bön som engagerar hela vår varelse...Medan du då och då upprepar:"Fader, jag överlämnar mig åt dig", går du genom kroppen, nedifrån och upp, eller uppifrån och ned, och ger efter, efter...Här har du en konkret uppgift: att genomresa kroppen och överlämna dig åt Gud i varje kroppsdel."

Vi ber:

Herre, min Gud, du talar till oss genom mänskliga
ord och använder dem som redskap för att dra oss närmare dig.
Gör mig öppen och lyhörd så att jag kan ta emot vad du inifrån vill säga mig, nu då jag blir stilla för att läsa några ord om dig.
Ge mitt inre öga ljus till att se sanningen om dig och din skapade värld, och rena mitt hjärta så att din kraft kan uppfylla och förvandla mig.
Amen

Den som hör till sanningen lyssnar till min röst...
(Joh 18:37)

Hälsningar!

Avspänning som bön (del 2)

  Samhörigheten mellan kropp och själ erfars särskilt tydligt i bönen, När Gud besöker människan, när han ger en speciell nåd åt själen, känner man ofta att kroppen samtidigt kommer till ro. Men man kan också gå den motsatta vägen: genom att få kroppen att falla till ro öppnar man sig för Guds liv. Avspänning är kroppens sätt att öppna sig för Guds kraft och utrycka överlåtelse. Avspänning är kroppens bön.
  Genom avspänning visar kroppen att den inte vill bära tillvaron utan låta sig bäras av den. Så snart kroppen är i frid, är den öppen för bön. Har man en gång börjat uppfatta detta kroppens språk, blir det lätt att övergå till bön. Man använder kroppen som en språngbräda in i bönen. Man låter kroppen uttrycka sitt ja till Gud, och kroppen drar oemotståndligt själen med sig. Kroppen är mer benägen till bön än vi tror!
  Vi börjar förstå att Gud skapat oss så att vår själs kroppsgestalt är till gagn för vårt inre liv, att kroppen inte är någon fiende utan en dyrbar vän. Det kommer endast an på att finna det rätta sättet att leva i den.
  Givetvis kan Gud meddela sig själv med människan utan att hennes kropp är i vila. Gud är Herre över allt. Han kan fylla oss med sin närvaro och sin glädje även om en del av vårt väsen är stängt för honom. Men det sker då genom ett speciellt ingripande. Han gör på något sätt lite våld på vår natur. Vi vet att han ofta ingriper på detta sätt, men då endast för en kortare period. Det är aldrig ett varaktigt tillstånd. Om både vår kropp och vår själ var helt avspända och i ro skulle vi oftare få erfara honom, en hel del av det vi ibland alltför obetänkt kallar "själens dunkla natt" skulle då försvinna av sig själv. Vårt kristna liv skulle präglas av mycket större glädje.

  Naturligtvis strömmar Gud inte automatiskt in i människan när hon övar avspänning. Om avspänningen enbart syftar till ökat kroppsligt välbefinnande kan man inte räkna med att därigenom växa i kärlek till Gud. Allt beror på grundintentionen. Men just denna grundintention finns hos dig som läser detta. Du skulle inte läsa denna bok om du inte sökte Gud. För den som söker Gud är avspänning ett enkelt sätt att nå en djupare niva i sig själva, att upptäcka det tysta rummet som finns på djupet i varje människa, och där lyssna till Gud.
  Men även hos dem som inte söker Gud händer det ofta att det genom avspänningen öppnas en dörr mot det religiösa eller det transcendenta. Man börjar med kroppen och tänker kanske bara på dess bästa, och så hamnar man i Gud utan att ha sökt honom. Det bevisar än en gång att kroppen är ett sakrament, ett tecken som hänvisar till Gud. När kroppen är som den skall vara, när den är i sitt rätta skick (det är den när den är avspänd), pekar den på Gud och talar om honom. Det är lätt för själen att släppa taget, när kroppen redan gjort sitt. Kroppen inbjuder oss, via avspänningen, att lämna allt eget. Och som Mäster Eckhart (1260-1328) säger: "I samma utsträckning som du lämnar alla ting, så långt - icke mindre och icke mer - går Gud in med allt som hör honom till, så framt du i alla ting helt och hållet har befriat dig från ditt eget."

  Syndens väsen är olydnad, revolt mot Gud. Ursynden hos det första människoparet vittnar om det. Människan vill inte gå den väg som Gud utstakat för henne, hon vill gå sina egna vägar. Följden blir att hennes inre harmoni och harmonin med naturen - förstörs. En skapelse som inte låter sig skapas lever mot sin natur, i en inre kluvenhet. Har man förstått sambandet mellan den inre och den yttre människan kan man i bönen medvetet släppa det krampaktiga greppet och överlämna sig åt Gud. I stället för att hålla fast vid sig själv släpper man taget, i stället för att vara stängd öppnar man sig. "Effata!" säger Jesus. "Öppna dig!" (Mark 7:34). 1 stället för att säga nej säger man ja. "Ja, Fader" (Matt 11:26), upprepar man med Jesus. "Se, jag har kommit för att göra din vilja" (Heb 10:9). Man går genom sin kropp och släpper det inre motståndet. "Fader, jag överlämnar mig åt dig, gör med mig vad du vill" (Charles de Foucauld, 1858-1916).
  Med motstånd menas här inte enbart en medveten revolt mot ett av Guds bud. Så snart människan vill stå på egna ben, så snart hon vill dirigera och programmera sitt liv på ett "självständigt" sätt, oberoende av Gud, lever hon redan i konflikt med honom och med sin egen natur.

  Många får genast djupa rynkor i pannan när de sätter sig till bön. Rynkorna avslöjar deras förtvivlade försök att koncentrera sig och uppväcka lite kärlek till Gud. Men bönen kan vara så mycket enklare! "Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss" (1 Joh 4: 10). Vår kärlek till Gud består i att vi öppnar oss för hans kärlek. Vi låter rynkorna i pannan slätas ut, vi öppnar oss, vi släpper in Guds kärlek i hela vår varelse, i både ande och kropp.