Kära
Stinissen läsare!
Här
följer del två av Stinissen texten som
är hämtad ur "Vandring till sanningen"
från 1988. Kapitlet heter "Avspänning
som bön" (klicka
här för att repetera del ett).
Broder Wilfrid har tagit upp betydelsen av avspänning
i en senare bok (Evigheten mitt
i tiden s. 63ff). Där skriver han bl a: "Människan
är en helhet. Hennes fysiska gestalt uttrycker
vem hon är. Spänning pekar i regel på
någon brist i vår överlåtelse...Vi
har ännu inte helhjärtat sagt ja till verkligheten,
till livet, till Gud...Genom överlåtelse
öppnar vi det som var stängt, säger
ja i stället för nej. Det som psykologen
kallar "accepterande" kallar vi kristna
för överlåtelse. Vi inte bara accepterar
verkligheten utan vi överlåter den till
någon annan: till Gud och hans kärlek.
Det finns en överlåtelsens bön som
engagerar hela vår varelse...Medan du då
och då upprepar:"Fader, jag överlämnar
mig åt dig", går du genom kroppen,
nedifrån och upp, eller uppifrån och ned,
och ger efter, efter...Här har du en konkret
uppgift: att genomresa kroppen och överlämna
dig åt Gud i varje kroppsdel." Vi ber: Herre,
min Gud, du talar till oss genom mänskliga ord och använder dem som redskap för att dra oss
närmare dig. Gör mig öppen och lyhörd så att jag kan ta emot
vad du inifrån vill säga mig, nu då jag blir stilla
för att läsa några ord om dig. Ge mitt inre öga ljus till att se sanningen om dig
och din skapade värld, och rena mitt hjärta så att
din kraft kan uppfylla och förvandla mig. Amen Den som
hör till sanningen lyssnar till min röst... (Joh 18:37)
Hälsningar!
Avspänning som bön (del
2) Samhörigheten
mellan kropp och själ erfars särskilt tydligt
i bönen, När Gud besöker människan,
när han ger en speciell nåd åt själen,
känner man ofta att kroppen samtidigt kommer
till ro. Men man kan också gå den motsatta
vägen: genom att få kroppen att falla till
ro öppnar man sig för Guds liv. Avspänning
är kroppens sätt att öppna sig för
Guds kraft och utrycka överlåtelse. Avspänning
är kroppens bön. Genom
avspänning visar kroppen att den inte vill bära
tillvaron utan låta sig bäras av den. Så
snart kroppen är i frid, är den öppen
för bön. Har man en gång börjat
uppfatta detta kroppens språk, blir det lätt
att övergå till bön. Man använder
kroppen som en språngbräda in i bönen.
Man låter kroppen uttrycka sitt ja till Gud,
och kroppen drar oemotståndligt själen
med sig. Kroppen är mer benägen till bön
än vi tror! Vi börjar
förstå att Gud skapat oss så att
vår själs kroppsgestalt är till gagn
för vårt inre liv, att kroppen inte är
någon fiende utan en dyrbar vän. Det kommer
endast an på att finna det rätta sättet
att leva i den. Givetvis
kan Gud meddela sig själv med människan
utan att hennes kropp är i vila. Gud är
Herre över allt. Han kan fylla oss med sin närvaro
och sin glädje även om en del av vårt
väsen är stängt för honom. Men
det sker då genom ett speciellt ingripande.
Han gör på något sätt lite våld
på vår natur. Vi vet att han ofta ingriper
på detta sätt, men då endast för
en kortare period. Det är aldrig ett varaktigt
tillstånd. Om både vår kropp och
vår själ var helt avspända och i ro
skulle vi oftare få erfara honom, en hel del
av det vi ibland alltför obetänkt kallar
"själens dunkla natt" skulle då
försvinna av sig själv. Vårt kristna
liv skulle präglas av mycket större glädje. Naturligtvis
strömmar Gud inte automatiskt in i människan
när hon övar avspänning. Om avspänningen
enbart syftar till ökat kroppsligt välbefinnande
kan man inte räkna med att därigenom växa
i kärlek till Gud. Allt beror på grundintentionen.
Men just denna grundintention finns hos dig som läser
detta. Du skulle inte läsa denna bok om du inte
sökte Gud. För den som söker Gud är
avspänning ett enkelt sätt att nå
en djupare niva i sig själva, att upptäcka
det tysta rummet som finns på djupet i varje
människa, och där lyssna till Gud. Men även
hos dem som inte söker Gud händer det ofta
att det genom avspänningen öppnas en dörr
mot det religiösa eller det transcendenta. Man
börjar med kroppen och tänker kanske bara
på dess bästa, och så hamnar man
i Gud utan att ha sökt honom. Det bevisar än
en gång att kroppen är ett sakrament, ett
tecken som hänvisar till Gud. När kroppen
är som den skall vara, när den är i
sitt rätta skick (det är
den när den är avspänd), pekar
den på Gud och talar om honom. Det är lätt
för själen att släppa taget, när
kroppen redan gjort sitt. Kroppen inbjuder oss, via
avspänningen, att lämna allt eget. Och som
Mäster Eckhart (1260-1328)
säger: "I samma utsträckning som du
lämnar alla ting, så långt - icke
mindre och icke mer - går Gud in med allt som
hör honom till, så framt du i alla ting
helt och hållet har befriat dig från ditt
eget." Syndens
väsen är olydnad, revolt mot Gud. Ursynden
hos det första människoparet vittnar om
det. Människan vill inte gå den väg
som Gud utstakat för henne, hon vill gå
sina egna vägar. Följden blir att hennes
inre harmoni och harmonin med naturen - förstörs.
En skapelse som inte låter sig skapas lever
mot sin natur, i en inre kluvenhet. Har man förstått
sambandet mellan den inre och den yttre människan
kan man i bönen medvetet släppa det krampaktiga
greppet och överlämna sig åt Gud.
I stället för att hålla fast vid sig
själv släpper man taget, i stället
för att vara stängd öppnar man sig.
"Effata!" säger Jesus. "Öppna
dig!" (Mark 7:34).
1 stället för att säga nej säger
man ja. "Ja, Fader" (Matt
11:26), upprepar man med Jesus. "Se, jag
har kommit för att göra din vilja"
(Heb 10:9). Man går genom sin kropp och släpper
det inre motståndet. "Fader, jag överlämnar
mig åt dig, gör med mig vad du vill"
(Charles de Foucauld, 1858-1916). Med motstånd
menas här inte enbart en medveten revolt mot
ett av Guds bud. Så snart människan vill
stå på egna ben, så snart hon vill
dirigera och programmera sitt liv på ett "självständigt"
sätt, oberoende av Gud, lever hon redan i konflikt
med honom och med sin egen natur. Många
får genast djupa rynkor i pannan när de
sätter sig till bön. Rynkorna avslöjar
deras förtvivlade försök att koncentrera
sig och uppväcka lite kärlek till Gud. Men
bönen kan vara så mycket enklare! "Detta
är kärleken: inte att vi har älskat
Gud utan att han har älskat oss" (1
Joh 4: 10). Vår kärlek till Gud
består i att vi öppnar oss för hans
kärlek. Vi låter rynkorna i pannan slätas
ut, vi öppnar oss, vi släpper in Guds kärlek
i hela vår varelse, i både ande och kropp.
|