Enheten mitt i tiden - Gripen av Gud

Hej ni som läser Stinissen!
Veckans text - Gripen av Gud - passar mycket bra efter den senast utlagda - Avspänning som bön -Br Wilfrid försöker lära oss att vi inte bara kan utan bör slappna av under vår bön eftersom vi genom dopet och tron på Jesus är hans. "…jag är iklädd Kristus. Men denna ontologiska - faktiska - verklighet skall bejakas, den skall införlivas i mitt sätt att tänka och känna och handla. Jag villl göra allt för att "gripa" den, så att jag kan säga: du är min."

För Jesu skull vilar vi tryggt i Guds hand. Vi kan vila (!) oss fram till gemenskapen med Gud i tid och evighet. I stället för - som vi ofta gör - kämpa oss fram. Den här texten tillhör dem man ofta kan återvända till.

Vi ber:

Herre, min Gud,
du talar till oss genom mänskliga ord
och använder dem som redskap
för att dra oss närmare dig.
Gör mig öppen och lyhörd
så att jag kan ta emot
vad du inifrån vill säga mig,
nu då jag blir stilla
för att läsa några ord om dig.
Ge mitt inre öga ljus
till att se sanningen om dig och din skapade värld,
och rena mitt hjärta
så att din kraft kan uppfylla och förvandla mig.
Amen.

Den som hör till sanningen lyssnar till min röst...
(Joh 18:37)

Hälsningar

Gripen av Gud

  Paulus skriver till filipperna: "Tro inte att jag redan har.. blivit fullkomlig" (3:12). Men nästan omedelbart därefter talar han om att "alla är vi fullkomliga" (v 15). Vi är alltså inte fullkomliga men ändå är vi det. Vi har inte kommit fram men har kommit fram ändå. Vi lever i tiden men samtidigt också i evigheten.
  Förklaringen ligger i det Paulus säger i fortsättningen av vers 12: "Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp". Att jag blivit gripen av Kristus innebär att den avgörande händelsen redan inträffat: Guds rike är här, jag är iklädd Kristus, jag är hans. Men denna ontologiska verklighet Skall bejakas, den skall införlivas i mitt sätt att tänka och känna och handla. Jag vill göra allt för att "gripa" den, så att jag kan säga: du är min.
  Vi "har tidsåldrarnas slut inpå oss" (1 Kor 10:11). En kristen är ingen "sökare". Han vet att Gud har "Funnit" honom. Efter detta behöver han inte "söka" mer. Det enda som återstår är att låta detta vetande genomtränga medvetandets olika skikt.
  Min egen erfarenhet och andras som jag fått ta del av har lärt mig att livet blir annorlunda, att det uppstår en ny trygghet, ro och glädje när man äntligen vågar tro på att man är gripen av Gud. Även bönen, och kanske framför allt den, genomgår en metamorfos. Medan du tidigare mödosamt sökte Gud, ofta utan att finna honom, vilar du nu i vissheten om att du sedan länge "är funnen" av honom. Bönen är nu huvudsakligen hans sak. Tyngdpunkten ligger inte längre hos dig. All din strävan att möta Gud och förena dig med honom är nu överflödig. Du strävar inte mot målet när du vet att du nått det. I stället för att kämpa dig fram får du nu vila dig fram.
  Att inte kunna koncentrera dig under bönen, att vara tankspridd, var tidigare en plåga. Eftersom bönen var något du själv gjorde, kändes en förströdd bön som ett misslyckande. Tanken låg nära att ge upp det hela: vad har det för mening att ägna tjugo minuter åt inre bön när man minst nitton minuter av dem är "borta"? Men nu, när du vet att Gud har dig i sitt grepp och att bönen är att vila i detta, är du inte lika förtvivlad när du är okoncentrerad. Du tillhör i alla fall Gud. Det som är, är och förblir.
  Genom att vila i det som är kommer du dessutom till en djupare nivå i dig själv där tankarna inte är lika viktiga. Tankarna fortsätter kanske att vandra, men du är inte helt i dem. Vilan, det diffusa medvetandet om att du är i Guds hand och att allt är bra, kan finnas kvar, oberoende av tankarna. Du bevisar din trohet mot Guds gåva genom att inte "gå in" på tankarna och lugnt ge dem riktning mot Gud igen när du blir medveten om att de svävar omkring.
  För den som "söker" Gud, är glädje något som inträffar "ibland" eller "ofta", nämligen varje gång han "finner" Gud. Men för en människa som vet att hon är gripen av Gud, är, glädjen en källa som alltid porlar.
  Att vara gripen av Gud är att vara gripen av Glädjen - en glädje som inte utplånas av mänsklig smärta eller jordiska sorger.
  I Kristus har Gud kommit till oss för att stanna. Hela historien var riktad mot detta. Det som kommer senare kommer egentligen inte "efter" detta. I Kristus har fullheten Kommit (Kol 1:19). Tiden tycks stå stilla. Det som återstår av tiden liknar den halvtimmes tystnad som Uppenbarelseboken talar om (8:1). Evigheten har börjat innan tiden helt tagit slut.
  Detta får den bedjande människan allt djupare och djupare erfara.