Kära
Stinissen läsare!
 Fader
Wilfrid gav oss sist rådet att ha en tyst inre samling
med bön före den andliga läsningen. Man kan också
låta den andliga läsningen (och
det gäller all andlig läsning förstås) leda
oss in i tyst inre bön.
Wilfrid Stinissen skriver mycket om den inre bönen
som han menar vara av stor betydelse. Själv sitter
han i tystnad åtminstone ca 2 tim. per dag i sitt
kloster. Den tysta inre bönen tillgår så att
man bestämmer sig för att be under t ex 5-10 min.
med tiden längre (man ställa sin
klocka...) Man sätter sig bekvämt men med rak
rygg för att kunna vara koncentrerad. Man slappnar
av. Talar först kort fritt med Gud och låter sedan
bönen gå över i ett böneord, t ex "Abba Far"
eller "Jesus" som man säger tyst inne i
sitt hjärta och sedan stilla upprepar under hela bönen.
Så här säger fader Wilfrid om den inre bönen: "Sitter man för bekvämt kan
man lätt somna!" Vi ber: Herre,
min Gud,
du talar till oss genom mänskliga ord
och använder dem som redskap
för att dra oss närmare dig.
Gör mig öppen och lyhörd
så att jag kan ta emot
vad du inifrån vill säga mig,
nu då jag blir stilla
för att läsa några ord om dig.
Ge mitt inre öga ljus
till att se sanningen om dig och din skapade värld,
och rena mitt hjärta
så att din kraft kan uppfylla och förvandla mig.
Amen. "Men
Gud bevisar sin kärlek till oss genom att
Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare"
(Rom. 5:8)
Med hälsning
Tyst inre bön! Den
bön jag talar om är den kontemplativa bönen. Det är
en bön där man inte vill ha eller få något av Gud,
utan där man vilar i honom. Jag överlämnar mig som
ett litet barn och vilar i den famn som bär mig. Mitt
verkliga behov är behovet av Gud själv...
Denna bön
är både tillbedjan, tacksamhet och lovprisning. Tillbedjan,
därför att vi låter Gud vara Gud: han får bestämma,
han får precis göra som han vill. Tacksamhet, därför
att vi på förhand gillar och godkänner vad Gud gör
och är, och tar emot honom i fullständig öppenhet.
Och lovprisning, därför att vi inte kan ge Gud en
större hyllning än genom att reservationslöst lita
på honom.
Ingen behöver
be på detta kontemplativa sätt innan han är mogen
för det. Frågan är bara om du inte tillhör en högre
klass än du tror. Det finns kanske mer i dig än du
vet. Anden ber djupast i ditt inre även om du själv
inte tycker att du kommit så långt på vägen. Vågar
du lyssna till hans ordlösa suckar? I denna enkla
kontemplativa bön tar vi den helige Ande på allvar.
Det gäller att inte längre "fabricera" bönen
utan tillåta den. "Anden stöder oss i vår
svaghet" (Rom 8:26).
Varför skulle vi avvisa detta stöd?
Säkert är inte
alla kallade tillsamma grad av kontemplativ bön. Somliga
är av naturen mer aktiva och utåtriktade, och är inte
i stånd att att under längre tid vara stilla och i
vila. Men finns det väl någon som inte i alla fall
en stund då och då, vill dra sig undan tidens aktiviteter
och brusande larm för att vila i något evigt, orubbligt
och fast, något som ger sammanhang åt alla våra sysselsättningar?
| 
