Evigheten mitt i tiden - Bön: att stå inför den Evige (del 3)
Finns inte mer i dig? & En bön för vår tid

Hej Stinissenläsare!!
Det femte kapitlet i ”Evigheten mitt i tiden” är ett nyckelkapitel. Br Wilfrid förklarade varför i kapitlets inledande ord:

Repetion
Inledningen och En enda Bedjare: Anden (del 1)
Kontemplativ bön (del 2)

”För den som vill upptäcka evigheten mitt i tiden finns en kungsväg: bönen.
I bönen vänder vi oss direkt till Gud. Och vi vet att förfluten tid och framtid sammanstrålar i honom till ett evigt nu. Att öppna sig för Gud är Att öppna sig för evigheten.”
Här följer nu den tredje delen.

För att den Helige Ande ska uppfylla vårt medvetande under läsningen ber vi:

Helige Ande,
kom till oss och låt de ord som vi nu ska läsa
bli ord som leder oss närmare vår himmelske Fader
Amen

"Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande."
(Ef 2:18)

Med hälsning

Finns inte mer i dig?

  Men än en gång: ingen behöver be på detta kontemplativa sätt innan han är mogen för det. Frågan är bara om du inte tillhör en högre klass än du tror. Det finns kanske mer i dig än du vet. Anden ber djupast i ditt inre även om du själv inte tycker att du har kommit så långt på vägen. Vågar du lyssna till hans ordlösa suckar?
  Säkert är inte alla kallade till samma grad av kontemplativ bön. Somliga är av naturen mer aktiva och utåtriktade, och är inte i stånd att under en längre tid vara stilla och i vila. Men för många skulle det räcka med lite vägledning och kanske en smula mod för att upptäcka en enklare bön som skulle ge dem djupare tillfredsställelse och föra dem närmare Gud än deras gamla sätt att be förmådde. Vi är som fågelungar som drar sig för att börja flyga, men har de en gång tagit till vingarna känner de sig i sitt rätta element. Vi känner att det är till detta vi är skapade.
  Finns det väl någon som inte i alla fall en stund, då och då, vill dra sig undan tidens aktiviteter och brusande larm för att vila i något evigt, orubbligt och fast, något som ger sammanhang åt alla våra sysselsättningar?
  I denna enkla, kontemplativa bön tar vi den helige Andes bön på allvar. Vi vet att det i själens centrum har pågått en trinitarisk bön, alltsedan det ögonblick då vi döptes in i det trinitariska livet. Denna bön är oändligt mycket djupare, "seriösare", än den vi själva kan "fabricera". Nu gäller det inte längre att utföra bönen, utan att tillåta den. "Anden stöder oss i vår svaghet" (Rom 8:26). Varför skulle vi avvisa detta stöd? Det enda vi skall göra är att söka upp tystnad, yttre och inre, för att kunna förnimma Andens "rop utan ord". Hans suckande kan man inte höra om man själv gör mycket larm. "Bli stilla och besinna att jag är Gud" (Ps 46:11).

En bön för vår tid

  Typiskt för denna enkla bön är att man inte blir trött av den. Att leva i mångfalden är tröttsamt, att leva i enheten är en vila. Den som börjar en sådan bön går in i Guds vila. Därför är denna bön en välsignelse för vår tids slitna människor. Efter dagens arbetspass är de flesta för trötta för att hålla en betraktelse. Men man är aldrig för trött för att vila!
  Det enda missödet som skulle kunna drabba oss är att vi somnar. Men är det inte bättre att somna in i Guds armar än att fortsätta att jäkta? Särskilt för dem som ägnar sig åt intellektuellt arbete är denna bön en gåva: det är skönt att få slippa tänka och låta det trötta huvudet komma till ro i Gud. Alla utspridda tankar och känslor får bara sjunka undan, medan jag själv – som är oändligt mycket mer än mina tankar och känslor – bara vilar, utsträckt på den fasta och eviga klippan som är min Skapare och Gud.
  Någon kanske invänder att livet i vår tid är alltför stressigt, att vi bombarderas med alltför många intryck för att kunna nå den inre stillhet som är förutsättningen för denna kontemplativa bön. Denna invändning utgör en farlig fälla. Man skyller på den yttre situationen för att inte behöva ta itu med sig själv. Den blir ett bekvämt alibi för att slippa ta ansvar för sitt eget liv. Kan man inte vända upp och ned på saken och påstå att just det bullersamma och stressiga liv som utmärker dagens samhälle mer än någonsin tvingar oss till en hälsosam kompensation? Kontemplativ bön kan utgöra en motvikt till tidens centrifugala krafter. Med den kan vi så evighetens "frön" i våra egna och andras hjärtan.
  För att undvika allt missförstånd vill jag understryka att vi här talar om bön och inte om ett försjunkande i oss själva. Bön är ett sökande av Gud, ett sökande som är helt igenom präglat av kärlek. Och kärlek består alltid av både ord och tystnad. Den tystnad vi ger oss in i när vi börjar denna stilla, enkla bön, förutsätter att vi utanför bönen talar med Gud, lyssnar till hans ord och begrundar hans kärlek. Endast då kan tystnaden i bönen vara varm, rik, fullödig. Det behövs kärleksfulla ord. Men om de inte avbryts av eller mynnar ut i tystnad, fattas något väsentligt. I den kärleksfulla dialogen mellan två älskande är det denna tystnad som utgör kärlekens höjdpunkt.
  Hur gör vi konkret? Hur kan vi få tankemaskineriet att stanna av? Hur kan vi lugna det kaotiska virrvarr som brukar fylla vårt arma huvud? Hur beter vi oss för att komma i kontakt med Guds vilja, och så upptäcka evigheten mitt i tiden?
Jag vill beskriva några enkla övningar. Nackdelen med dem är att de är så enkla att man har svårt att ta dem på allvar. Vi tror inte att vi med så enkla medel kan nå resultat. Vi är förtrogna med tanken att resultatet beror på intensiteten i vår ansträngning. Så är det inte här. Det är med de allra enklaste medel vi når vårt mål. Det är inte så märkligt, eftersom det här gäller att nå Gud, och ingen är enklare än han. Vi vet också att så snart vi försöker leva efter evangeliet, som är Guds budskap, börjar livet omedelbart förenklas.

Bön: att stå inför den Evige. Avspänningens bön, Andningens bön & Den heliga upprepningen (del 4)