Evigheten mitt i tiden - Bön: att stå inför den Evige (del 4)
Avspänningens bön, Andningens bön & Den heliga upprepningen

Hej Stinissenläsare!!
Jag önskar er alla välsignad läsning av det fjärde och sista avsnittet av kapitlet "Bön: att stå inför den Evige"! Avsnittet handlar om den heliga upprepningens bön. De böneord som br Wilfrid föreslår är "Abba! Fader!" Vi är naturligtvis fria att använda andra böneord (t ex bara namnet "Jesus"). Anledningen till br Wilfrids val är att det "enligt Paulus är just dessa ord som Anden ber i oss (Gal 4:6)...Vårt ropande är ett instämmande i Andens ropande...Du bekräftar att du är Faderns barn."

Repetion
Inledningen och En enda Bedjare: Anden (del 1)
Kontemplativ bön (del 2)
Finns inte mer i dig? & En bön för vår tid (del 3)

"Alla som leds av Ande från Gud är Guds söner (och döttrar!). Ni har inte fått en Ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en Ande som ger söners rätt så att vi kan ropa:"Abba! Fader!". Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn." Rom 8:15ff
Här följer nu den fjärde och sista delen av kapitlet.

Bön före läsningen:

Kom du som min själ i sitt armod har kär.
Kom du som själv är min längtan i hjärtats djup.
Kom Helige Ande, människohjärtats tröst.

"Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande."
(Ef 2:18)

Med hälsning

Avspänningens bön

  De flesta av oss är stressade, spända. Kanske är vi inte medvetna om våra spänningar. Man kan dra en parallell med syndamedvetandet. Många kristna anar inte vidden av sin egoism, men så snart de på allvar börjar söka Gud anmäler sig också deras egoism. Den är större än de trodde, ja den kan verka som en oöverstiglig avgrund. Likadant är det med våra spänningar. Först när vi arbetar med dem börjar vi förstå hur djupt de sitter och hur envisa de är.
  Varför är det så viktigt att göra något åt våra spänningar? Därför att spänning djupast sett är en existentiell brist på öppenhet. "Öppna dig!" säger Jesus (Mark 7:34). Liksom blodet vill strömma genom våra ådror och vener, fritt och obehindrat, och liksom luften vill vädra våra lungor och förse hela kroppen med syre, så vill också Guds liv, som bor i vår själs centrum, fylla hela vår varelse och aktivera våra krafter. Om vi är spända hindras inte bara blodcirkulationen och andningen, utan det blir också svårare att ta emot Guds kärlek. Människan är en helhet. Hennes fysiska gestalt uttrycker vem hon är. Spänning pekar i regel på någon brist i vår överlåtelse. Gamla smärtsamma erfarenheter är kanske inte helt igenom accepterade utan förträngda. Vi har ännu inte helhjärtat sagt ja till verkligheten, till livet, till Gud. Eller också vill vi självsvåldigt genomföra våra planer utan att ta hänsyn till tiden eller våra egna krafter.
  Genom överlåtelse öppnar vi det som var stängt, säger vi ja i stället för nej. Det som psykologen kallar "accepterande" kallar vi kristna för "överlåtelse". Vi inte bara accepterar verkligheten utan vi överlåter den till någon annan: till Gud och hans kärlek.
  Det finns en överlåtelsens bön som engagerar hela vår varelse. Den blir oerhört konkret genom att den låter kroppen vara med i bönen. Kroppen får be på sitt eget sätt genom att den systematiskt släpper sina spänningar och sålunda säger sitt eget ja till Gud.
  Medan du då och då upprepar: "Fader, jag överlämnar mig åt dig", går du genom kroppen, nedifrån och upp, eller uppifrån och ned, och ger efter, efter. Du låter ögonen säga "Ja, Fader", och kinderna och munnen och halsen och skuldrorna... Du öppnar dig allt mer för Guds frid, som nu inte bara strömmar in i själen utan också i kroppen.
  Efter en stund känner du kanske att du kommit till ro, att du nu bara vill vila i Gud. Då gör du det. Men så blir du tankspridd igen, och då kan det vara klokt att åter via kroppen öppna dig för Guds frid.
  Denna bön har fördelen att du är mindre utsatt för tankspriddhet, den stora fallgropen i all kontemplativ bön. Kontemplation kan lätt urarta till dåsighet. Här har du en konkret uppgift: att genomresa kroppen och överlämna dig åt Gud i varje kroppsdel.
  Många spänningar sitter så djupt att de inte släpper omedelbart. Det gör ingenting. Också till detta säger du ja. Du överlämnar dig så mycket du kan, inte mer och inte mindre.

Andningens bön

  I skapelseberättelsen läser vi att Herren Gud inblåste livsande i människans näsa, och att hon så blev en levande varelse (1 Mos 2:7). Andningen likställs alltså med liv. Den Person i Treenigheten som vi kallar "livgivaren" heter "den helige Ande". När Jesus vill meddela "helig Ande" andas han på sina lärjungar (Joh 20:22). Andning, liv och helig Ande hänvisar till varandra.
  Andningen är i regel omedveten. Men den kan medvetandegöras. Och detta kan vara bön. Känn hur du andas. Känn hur luften tränger in i näsan och via luftrören in i lungorna. Känn hur den varma luften går samma väg ut igen, för att lämna plats för den något kallare luften som nu tränger in. Följ detta ständiga ut och in. Du vet att varje andetag betyder liv, "Ande". Du kanske ber någon gång: "kom, helige Ande" eller kommer ihåg Johannes av Korsets dikt:

Hur vänligt dagen randas,
när i min famn allena
du vaknar där du har ett hemligt rike!
Din anda som jag andas,
den mäktiga och rena,
hur inger den en kärlek utan like!

  Din lilla andning är indragen i den stora andning som far genom universum. "Hela jorden är full av hans härlighet" (Jes 6:3). Också du är full av hans härlighet. Denna bön, i vilken du fylls av ljus och kärlek, blir ofrånkomligt till lovprisning och tacksägelse. Du blir medveten om den goda, kärleksfulla kraft som är livet i allt liv; som genomtränger allt och inte låter sig begränsas av tid och rum.
  Men det är viktigt att du inte påverkar din andning, att du inte börjar ta djupare andetag för att få mer av helig Ande! Anden är Guds gåva. Försöker du erövra honom, lägga beslag på honom, försvinner han. Varje ansträngning är här av ondo. Låt din andning vara sig själv. Var bara stilla medveten om att din kapacitet är större än du från början tror. Då kan din andning undan för undan djupna, och du växer till allt större harmoni med den stora Andningen. "Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn" (Rom 8:16).

Den heliga upprepningen

  Du kan också upprepa ett heligt ord. Vi vet att Jesus bad så i Getsemane, "med samma ord" (Matt 26:44, Mark 14:39). Författaren av Molnet talar om "this work". Men samtidigt är detta "arbete" så enkelt att det inte stör din vila, tvärtom, det för dig in i en allt djupare vila.
  Min egen och andras erfarenhet har lärt mig att det i början kan vara en fördel att inte tänka på andningen när man upprepar sin bön. Men när du ägnat dig en längre tid åt denna bön kan det hända att du plötsligt märker att du faktiskt ber i takt med andningen: att du säger "Abba" vid inandningen och "Fader" vid utandningen. Bönen har av sig själv, utan ditt förvållande, integrerats i andningen. Det är därför jag föredrar en "tvåordig" bön: den finner lätt sin plats i andningsrytmen.
  Av de tre "vägar" jag har beskrivit är denna sista, upprepningens bön, enligt min mening den enklaste och säkraste. Vid avspänningens och andningens bön kan det finnas en viss risk, åtminstone hos dem för vilka Gud ännu inte blivit levande och verklig, att man så att säga "fastnar" i kroppen. Avspänningen kan till exempel förbli en enbart psykofysisk övning där överlåtelsen kommer i skymundan. I upprepningens bön finns inte denna risk. Här är allting direkt bön, förutsatt, givetvis, att man inte upprepar orden rent mekaniskt utan verkligen har grundintentionen att via orden "strömma" mot Fadern.
  Varje bön är en trappstege mot evigheten, eftersom vi i bönen alltid söker kontakt med Gud. Men när vi ber om "saker" kommer vi inte alltid riktigt fram: vi stannar kanske kvar på de nedersta trappstegen, tänker mer på egen fördel än på Gud. Kontemplativ bön däremot är som en pil som direkt skjuts iväg mot Gud. Och den kommer fram.
  Tiden fortsätter att gå, men mitt i tiden erfar du något av evigheten. Du lyssnar till evigheten som porlar inom dig. Det gör inte längre "ont" att vara en tidsbunden varelse. Tiden är inte längre uppdelad i tre dimensioner som jagar och förjagar varandra. Du känner dig inte pinad av tidens eviga bortrinnande. Nej, tiden står stilla. Allt är sammandraget i nuet. Och nuet är oändligt rikt och mångfasetterat. Det är inte en statisk position, som när man plötsligt stannar upp en film. Nuet, det eviga nuet, som vi redan här i tiden kan nå genom bönen, är gemenskapen med honom "som är och som var och som kommer" (Upp 1:48, 8).