Hej Stinissenläsare!!
Jag
önskar er alla välsignad läsning av
det fjärde och sista avsnittet av kapitlet "Bön:
att stå inför den Evige"! Avsnittet
handlar om den heliga upprepningens bön. De böneord
som br Wilfrid föreslår är "Abba!
Fader!" Vi är naturligtvis fria att använda
andra böneord (t ex bara namnet
"Jesus"). Anledningen till br Wilfrids
val är att det "enligt Paulus är just
dessa ord som Anden ber i oss (Gal
4:6)...Vårt ropande är ett instämmande
i Andens ropande...Du bekräftar att du är
Faderns barn." Repetion Inledningen
och En enda Bedjare: Anden (del 1)
 Kontemplativ bön (del
2)  Finns inte mer i dig? &
En bön för vår tid (del 3)
"Alla som leds
av Ande från Gud är Guds söner
(och döttrar!). Ni
har inte fått en Ande som gör er till slavar
så att ni måste leva i fruktan igen; ni
har fått en Ande som ger söners rätt
så att vi kan ropa:"Abba! Fader!".
Anden själv vittnar tillsammans med vår
ande om att vi är Guds barn." Rom 8:15ff Här följer nu den fjärde och sista
delen av kapitlet. Bön före läsningen: Kom du
som min själ i sitt armod har kär. Kom du som själv är min längtan i
hjärtats djup. Kom Helige Ande, människohjärtats tröst. "Ty
genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern,
i en enda Ande." (Ef 2:18) Med hälsning
Avspänningens
bön De flesta
av oss är stressade, spända. Kanske är
vi inte medvetna om våra spänningar. Man
kan dra en parallell med syndamedvetandet. Många
kristna anar inte vidden av sin egoism, men så
snart de på allvar börjar söka Gud
anmäler sig också deras egoism. Den är
större än de trodde, ja den kan verka som
en oöverstiglig avgrund. Likadant är det
med våra spänningar. Först när
vi arbetar med dem börjar vi förstå
hur djupt de sitter och hur envisa de är. Varför är det så viktigt
att göra något åt våra spänningar?
Därför att spänning djupast sett är
en existentiell brist på öppenhet. "Öppna
dig!" säger Jesus (Mark
7:34). Liksom blodet vill strömma genom
våra ådror och vener, fritt och obehindrat,
och liksom luften vill vädra våra lungor
och förse hela kroppen med syre, så vill
också Guds liv, som bor i vår själs
centrum, fylla hela vår varelse och aktivera
våra krafter. Om vi är spända hindras
inte bara blodcirkulationen och andningen, utan det
blir också svårare att ta emot Guds kärlek.
Människan är en helhet. Hennes fysiska gestalt
uttrycker vem hon är. Spänning pekar i regel
på någon brist i vår överlåtelse.
Gamla smärtsamma erfarenheter är kanske
inte helt igenom accepterade utan förträngda.
Vi har ännu inte helhjärtat sagt ja till
verkligheten, till livet, till Gud. Eller också
vill vi självsvåldigt genomföra våra
planer utan att ta hänsyn till tiden eller våra
egna krafter. Genom överlåtelse öppnar
vi det som var stängt, säger vi ja i stället
för nej. Det som psykologen kallar "accepterande"
kallar vi kristna för "överlåtelse".
Vi inte bara accepterar verkligheten utan vi överlåter
den till någon annan: till Gud och hans kärlek. Det finns en överlåtelsens
bön som engagerar hela vår varelse. Den
blir oerhört konkret genom att den låter
kroppen vara med i bönen. Kroppen får be
på sitt eget sätt genom att den systematiskt
släpper sina spänningar och sålunda
säger sitt eget ja till Gud. Medan du då och då upprepar:
"Fader, jag överlämnar mig åt
dig", går du genom kroppen, nedifrån
och upp, eller uppifrån och ned, och ger efter,
efter. Du låter ögonen säga "Ja,
Fader", och kinderna och munnen och halsen och
skuldrorna... Du öppnar dig allt mer för
Guds frid, som nu inte bara strömmar in i själen
utan också i kroppen. Efter en stund känner du kanske att
du kommit till ro, att du nu bara vill vila i Gud.
Då gör du det. Men så blir du tankspridd
igen, och då kan det vara klokt att åter
via kroppen öppna dig för Guds frid. Denna bön har fördelen att du
är mindre utsatt för tankspriddhet, den
stora fallgropen i all kontemplativ bön. Kontemplation
kan lätt urarta till dåsighet. Här
har du en konkret uppgift: att genomresa kroppen och
överlämna dig åt Gud i varje kroppsdel. Många spänningar sitter så
djupt att de inte släpper omedelbart. Det gör
ingenting. Också till detta säger du ja.
Du överlämnar dig så mycket du kan,
inte mer och inte mindre.
Andningens bön I skapelseberättelsen
läser vi att Herren Gud inblåste livsande
i människans näsa, och att hon så
blev en levande varelse (1 Mos
2:7). Andningen likställs alltså
med liv. Den Person i Treenigheten som vi kallar "livgivaren"
heter "den helige Ande". När Jesus
vill meddela "helig Ande" andas han på
sina lärjungar (Joh 20:22).
Andning, liv och helig Ande hänvisar till varandra. Andningen är i regel omedveten. Men
den kan medvetandegöras. Och detta kan vara bön.
Känn hur du andas. Känn hur luften tränger
in i näsan och via luftrören in i lungorna.
Känn hur den varma luften går samma väg
ut igen, för att lämna plats för den
något kallare luften som nu tränger in.
Följ detta ständiga ut och in. Du vet att
varje andetag betyder liv, "Ande". Du kanske
ber någon gång: "kom, helige Ande"
eller kommer ihåg Johannes av Korsets dikt: Hur vänligt dagen randas, när i min famn allena du vaknar där du har ett hemligt rike! Din anda som jag andas, den mäktiga och rena, hur inger den en kärlek utan like!
Din lilla
andning är indragen i den stora andning som far
genom universum. "Hela jorden är full av
hans härlighet" (Jes
6:3). Också du är full av hans härlighet.
Denna bön, i vilken du fylls av ljus och kärlek,
blir ofrånkomligt till lovprisning och tacksägelse.
Du blir medveten om den goda, kärleksfulla
kraft som är livet i allt liv; som genomtränger
allt och inte låter sig begränsas av tid
och rum. Men det är viktigt att du inte påverkar
din andning, att du inte börjar ta djupare andetag
för att få mer av helig Ande! Anden är
Guds gåva. Försöker du erövra
honom, lägga beslag på honom, försvinner
han. Varje ansträngning är här av ondo.
Låt din andning vara sig själv. Var bara
stilla medveten om att din kapacitet är större
än du från början tror. Då kan
din andning undan för undan djupna, och du växer
till allt större harmoni med den stora Andningen.
"Anden själv vittnar tillsammans med
vår ande om att vi är Guds barn"
(Rom 8:16).
Den heliga upprepningen Du kan också
upprepa ett heligt ord. Vi vet att Jesus bad så
i Getsemane, "med samma ord" (Matt
26:44, Mark 14:39). Författaren av Molnet
talar om "this work". Men samtidigt är
detta "arbete" så enkelt att det inte
stör din vila, tvärtom, det för dig
in i en allt djupare vila. Min egen och andras erfarenhet har lärt
mig att det i början kan vara en fördel
att inte tänka på andningen när man
upprepar sin bön. Men när du ägnat
dig en längre tid åt denna bön kan
det hända att du plötsligt märker att
du faktiskt ber i takt med andningen: att du säger
"Abba" vid inandningen och "Fader"
vid utandningen. Bönen har av sig själv,
utan ditt förvållande, integrerats i andningen.
Det är därför jag föredrar en
"tvåordig" bön: den finner lätt
sin plats i andningsrytmen. Av de tre "vägar" jag har
beskrivit är denna sista, upprepningens bön,
enligt min mening den enklaste och säkraste.
Vid avspänningens och andningens bön kan
det finnas en viss risk, åtminstone hos dem
för vilka Gud ännu inte blivit levande och
verklig, att man så att säga "fastnar"
i kroppen. Avspänningen kan till exempel förbli
en enbart psykofysisk övning där överlåtelsen
kommer i skymundan. I upprepningens bön finns
inte denna risk. Här är allting direkt bön,
förutsatt, givetvis, att man inte upprepar orden
rent mekaniskt utan verkligen har grundintentionen
att via orden "strömma" mot Fadern. Varje bön är en trappstege
mot evigheten, eftersom vi i bönen alltid söker
kontakt med Gud. Men när vi ber om "saker"
kommer vi inte alltid riktigt fram: vi stannar kanske
kvar på de nedersta trappstegen, tänker
mer på egen fördel än på Gud.
Kontemplativ bön däremot är som en
pil som direkt skjuts iväg mot Gud. Och den kommer
fram. Tiden fortsätter att gå, men
mitt i tiden erfar du något av evigheten. Du
lyssnar till evigheten som porlar inom dig. Det gör
inte längre "ont" att vara en tidsbunden
varelse. Tiden är inte längre uppdelad i
tre dimensioner som jagar och förjagar varandra.
Du känner dig inte pinad av tidens eviga bortrinnande.
Nej, tiden står stilla. Allt är sammandraget
i nuet. Och nuet är oändligt rikt och mångfasetterat.
Det är inte en statisk position, som när
man plötsligt stannar upp en film. Nuet, det
eviga nuet, som vi redan här i tiden kan nå
genom bönen, är gemenskapen med honom "som
är och som var och som kommer" (Upp
1:48, 8).
|