Kristen djupmeditation: En personlig Gud - En treenig Gud

Broder Wilfrid och zen
En av Bibelskolans läsare har ställt en fråga till oss om Wilfrid Stinissens förhållande till zen, den form av österländsk meditation, som inte så få svenskar har sökt sig till. Eftersom saken har ett allmänt intresse publicerar vi här ett avsnitt ur en av broder Wilfrids tidiga böcker, Kristen djupmeditation (Verbum/Håkan Ohlssons 1978), där han utförligt redovisar sin syn på den stora skillnaden mellan zen och kristen meditation. Texten kanske fordrar en ansträngning av oss och kanske ett eller annat besök i något uppslagsverk men är väl värd läsarmödan. Var så goda!

Bön före läsningen:

Herre, min Gud,
du talar till oss genom mänskliga ord
och använder dem som redskap
för att dra oss närmare dig.
Gör mig öppen och lyhörd
så att jag kan ta emot
vad du inifrån vill säga mig,
nu då jag blir stilla
för att läsa några ord om dig.
Ge mitt inre öga ljus
till att se sanningen om dig och din skapande värld,
och rena mitt hjärta
så att din kraft kan uppfylla och förvandla mig.
Amen

Herren, det är Anden,
och där Herrens Ande är, där är frihet.
Och alla vi som utan slöja för ansiktet
skådar Herrens härlighet
förvandlas till en och samma avbild;
vi förhärligas av denna härlighet
som kommer från Herren, Anden.
(2 Kor 3:17-18)

Med hälsningar från "stinissenguiden"

En personlig Gud

  Vi har sagt att man vid kristen meditation är intresserad av att komma närmare Gud. Ja, inte bara passivt intresserad utan aktivt engagerad - om det så är ett vågstycke - eftersom man tror att Gud i sin tur är intresserad av människan. En så dristig tillit kan en kristen ha, därför att han tror på en personlig Gud. För honom är Gud Fadern, som han kommer till genom Kristus.
  Den mystiska erfarenheten i de österländska religionerna begränsas mestadels till en upplevelse av enhet med alltet. Man känner sig som ett med universum och med den hemlighetsfulla kraft, som lever och verkar i allting. En delsanning, nämligen att vi är "av Guds släkt" (Apg 17:29) och därför "lever, rör oss och är till i honom" (Apg 17:28), får här komma till sin rätt. Men denna erfarenhet av en odifferentierad enhet kan till och med få en att tro, att Gud inte existerar.
  Det är mycket lätt att stanna kvar på detta plan. Denna upplevelse är ju så överväldigande, man blir så berusande lycklig av den, man får till den grad en känsla av fullhet, att man inte längtar efter något mer. Man har funnit vad man sökte! Här kan man se hur viktigt det är att från första början ge sin meditation en kristen inriktning.
 Österländsk meditation, t ex zen, leder i bästa fall till en upplevelse, där man känner sig som ett med alltet. Men denna erfarenhet är ingalunda den specifikt kristna. Somliga kan säga att det är mycket nog om man uppnår detta, och att det alltid är möjligt att man senare kommer fram till den specifikt kristna erfarenheten. Men den som har känt något av zens erfarenhet, kommer inte så lätt att söka i någon annan riktning.
 Och ändå är det så att det finns något djupare, en erfarenhet där man inte längre säger: jag är oändlig, jag är ljus. utan: Du, Du. Några utdrag ur ett vittnesbörd av en holländsk trappist, som ägnat mycket tid åt zenmedilation, må illustrera detta. Han skriver:
 "Det var underbart att uppleva hela skapelsens enhet, och jag njöt av att stå över alla motsättningar. Jag hade känslan av att stiga allt högre på mystikens berg: vid varje steg blev ljuset starkare och utsikten vackrare, samtidigt som jag inte märkte, att atmosfären blev allt kyligare. - Det var ju så att jag höll på att förlora något utan att vara medveten om det. Jag skulle aldrig mer haft en tanke på att söka efter det, om det inte i ett visst ögonblick självt hade anmält sig. Vad var det? Gud. Inte filosofernas Gud, tillvarons urgrund; med denna urgrund höll jag allt mer pä att identifiera mig. Utan Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, vår Herres Jesu Kristi Fader. Denna sista erfarenhet hade en lång och djup verkan, och jag skämdes. Plötsligt gick det upp för mig vilket oerhört misstag jag hade gjort genom att identifiera den levande Förbundsguden med den anonyma urgrunden och att det inte går att kalla zenmeditation för bön. Ty att bedja är väsentligen ett personligt förhållande till Gud, vår Fader. - Visserligen leder zen till mystiska upplevelser. Det verkar som om det inte finns någon skillnad. Och ändå finns den. Vilken då? Samma skillnad som mellan en bröllopsresa och en resa som man gör ensam, fast man följer samma resplan. På en bröllopsresa är man i den älskades sällskap: allting står i kärlekens tecken. Den ensamma resan däremot gör man på egen hand: man behöver inte ens vara tacksam". (Thomas Jurgens).
  När de kristna och framför allt då de kristna mystikerna säger att Gud är personlig, då menar de att Gud för dem inte bara är tingens djupaste grund, inte bara en blind kraft, en tomhet eller ett intet. De menar att de i den kosmiska oändlighet, som de varsnar i sitt väsens djup, upptäcker ett hjärta, en personlig kärna. De erfar att det stora Liv som de har del av har ett centrum, som de inte kan säga annat om än att det är Någon, även om denne Någon inte är en person i samma bemärkelse som de själva.

En treenig Gud

  Ju djupare man tränger in i de asiatiska religionerna, desto bättre förstår man vikten av Treenigheten. Dessa icke-kristna religioner och likaså de flesta filosofer har uppfattat det absoluta som blott och bart enhet. De har föreställt sig det absoluta på ett så absolut sätt, så upphöjt över alla relationer, att de inte kom på idén att det absoluta i sig självt är "relationer". Det är med Gud som det är med atomen: man tänkte att atomen var den sista, odelbara enheten, men i verkligheten är den, som man senare upptäckte, en värld av relationer. Jesus uppenbarade för oss att det absolutas enhet är en mycket rikare enhet än man hade kunnat föreställa sig: den är inte någon enhet, utan enig-het, treenighet.
  Det finns även kristna som menar, och därvid tycker de sig ha funnit stöd hos Eckhart, att den högsta gudsupplevelsen är att erfara det ena, det absoluta. Personligen kan jag inte instämma i detta. Tanken att Gudomens enhet skulle överstiga Personernas trefald är som att mena. att det Gamla Testamentet står högre än det Nya. Gamla Testamentet lär oss att Gud är en. Men Nya Testamentet lär oss hur Guds inre väsen är sammansatt: enheten i Gud är en enhet av tre. Vad som är den högsta enheten är det inte vi som skal! bestämma. Det avgörandet ligger hos Gud, som är både en och tre. Detta sätt att trefaldigt stå mitt emot varandra och vara i varandra är den högsta enheten.
  Om det absoluta är det ena, så innebär det att när man har sökt och funnit detta absoluta, reduceras man till detta ena, som i sista hand utesluter varje relation. Den som uppnår det ena smälter själv bort och förlorar sig i det ena. Han har inget bestånd mer som person.. Den egna personen går upp i ett opersonligt universum. I kristendomen däremot är föreningen med Gud inget hinder för personlighetens utveckling. Det är tvärtom så att föreningen med Gud står som garant för personlighetens utveckling. Eftersom Gud själv är personlig, gudomliggör han människan enligt sitt eget sätt att vara. Ju mer människan förenas med Gud. desto mer blir hon person. På frågan "vem är jag?" svarar Thomas Merton: "Den djupaste upptäckten av mig själv är: jag är någon som är älskad av Kristus." De kristnas Gud är kärlek. Han suger inte upp, han ger ut sig. Han skänker sitt eget liv, han gör människan till sitt barn. Det otänkbara händer: han tjänar människan (jfr Luk 12:37).
  Visserligen får Guds personlighet inte uppfattas på ett alltför antropomorft sätt. dvs såsom den förverkligas i människan, med alla hennes begränsningar. Kristus har talat på ett så konkret sätt om sitt förhållande till Fadern, att vi löper risken att föreställa oss Fadern endast utifrån den mänskliga personens förebild. Fadern blir då en gammal man som sitter på en tron i en långt avlägsen himmel, varifrån han kontrollerar och dömer människan och hindrar henne från att i frihet utveckla sig själv. En sådan Gud, tänkt efter alltför mänskliga mått kan inte annat än bli en människans rival och överman. Här kan mötet med österlandets opersonliga oändlighet hjälpa oss att återupptäcka den genuint kristna uppfattningen om Gud. Nathan Söderbloms kända distinktionspar kan ge anledning att tro, att vi måste välja mellan österlandets oändlighetsmystik och det kristna västerlandets personlighetsmystik. Men båda aspekterna ligger djupt i kristendomens väsen. Kristendomen tror ju på Treenigheten. De båda begreppen hör samman, liksom den ena naturen och de tre Personerna i treenigheten hör samman.
  Mötet med österlandet kan också bidra till att Gud åter får en plats i verklighetens mitt, som verklighetens grund och hjärta. Man behöver då inte mer lämna den konkreta verkligheten för att finna Gud. Det finnns inte längre någon åtskillnad mellan den sakrala och den profana dimensionen. Allt är uppfyllt av Gud, hans andedräkt genomströmmar allting. Naturen blir åter Guds natur.
  I en recension av Ole Jensens doktorsavhandling "Theologie zwischen Illusion und Restriktion" skriver Gustaf Wingren, att "teologin i dag har något att säga om människan men tyvärr inte om naturen. Detta är en brist i modern teologi. Bibeln däremot, särskilt Gamla Testamentet, rymmer mängder av utsagor om djuren, bergen och floderna, tacksamma och lovsjungande utsagor... Teologin har mer och mer gått bort från naturen in i människan. Gud och själen - det var allt. Någon relation mellan Gud och en björk kunde man inte se... Detta medför att kristen tro lever i en permanent främlingskänsla inför den yttre omvärlden. Det är ytterst viktigt att vi i vår meditation inte har en alltför snäv uppfattning av Gud. Bön eller meditation är inte en exklusiv, förnuftsmässig koncentration på en Gud. som enbart finns i våra tankar, utan öppenhet för honom som "är allt i alla" (1 Kor 15:28), därför att han är Skaparen.