Kära
Stinissen-läsare!
 Detta
avsnitt handlar om förlåtelse och om hur
Bibeln skall läsas. Jag har valt det med tonvikt
på det senare eftersom vi nu några avsnitt
framåt ska låta broder Wilfrid ge
oss några texter om Guds Ord. Bibeln är en svår bok
på många sätt och behovet av vägledning
är stort. När vi läser Bibeln
måste vi göra det som om den vore ett kärleksbrev
från vår Gud - vilket den är! Därför
måste vi läsa den efter alldeles bestämt
ledmotiv... Före läsningen blir vi
stilla och ber: Gud,
du låter den helige Ande lysa i våra
hjärtan:
skänk oss genom honom visshet om vår
väg
och tröst i all vår oro.
Genom vår Herre Jesus Kristus.
Amen Ty
jag längtar efter att få träffa
er
och dela med mig av Andens gåvor
för att ni skall bli stärkta,
(Rom 1:11) Välsignad Stinissen - läsning önskar
jag er alla!
Hälsningar från
Förlåtelse Många tror att
de inte kan förlåta. Men vi kan mer än
vi tror. Vi kan i alla fall börja med att längta
efter att kunna förlåta och att be om det.
Det är otroligt vilka under som kan ske när
man äntligen tar sig samman och bestämmer
sig för att "vandra vidare". En Jesu
lärjunge är kallad att "vandra vidare,
i dag och i morgon och i övermorgon" (Luk
13:33). Det blir lättare
att förlåta när man själv oupphörligt
exponerar sig för Guds förlåtelse.
Man ger spontant vidare det man får. Lever man
i Guds kärleks ljus, sprider man detta ljus.
Vårt djupaste problem är emellertid att
vi har så svårt att tro på Guds
förlåtelse. Vi projicerar på Gud
vår egen ovilja att förlåta. Men
att förlåta är aldrig något
problem för Gud. Det är hans natur. Han
skulle inte vara den han är om han vägrade
att förlåta. Om vi läser bibeln
borde det alltid vara därför att vi längtar
efter att möta Kärleken, att fördjupa
oss i den och bli mer övertygade om den. Bibeln
är en farlig bok om vi fäster oss vid enstaka
utsagor och inte förstår att den som helhet
är en enda stor kärleksförklaring från
Gud. Det finns ett ledmotiv i bibeln: "Fadern
själv älskar er" (Joh
16:27) eller också: "Så älskade
Gud världen att han gav den sin ende son... gud
sände inte sin son till världen för
att döma världen utan för att världen
skulle räddas genom honom" (Joh
3:16-17). Utifrån detta ledmotiv måste
alla övriga utsagor tolkas. Det finns mycket i Gamla
testamentet som kan föra oss på villovägar
om vi inte tolkar det utifrån Nya testamentet
- t ex 5 Mos 32:35: "Min är hämnden
och vedergällningen". Stannar man vid dessa
ord, kan man lätt börja tro att Gud är
ute efter att hämnas. Men meningen är inte
att Gud kommer att hämnas, utan att vi inte
får hämnas eftersom vedergällningen
är Guds sak. Paulus har fattat det så:
"Ta inte rätten i egna händer, mina
kära, utan låt Guds vrede ha sin gång,
ty det står skri vet: Min är hämnden"
(Rom 12:19). Vi vet att
Guds vrede är en kärlekens vrede och att
han hämnas genom ett "övermått"
av kärlek. Förlåtelsen
är mästare över tiden. Den låsning
som synden åstadkommit bryts upp av Gud vid
första till fälle och blir upptakten
till en ny utveckling. Tiden som var fängslad
och stod stilla befrias och blir åter strömmande
dynamik. Utan dig är allting dött,
åldrat, kraftlöst, tomt och trött
under tidens tyranni. Väck till liv det domnade,
värm ur död det stelnade...
gör vår tid till hoppets tid.
Förlåtelsen
gör tyranniets tid till en hoppets tid. Om jag
ständigt står i Guds förlåtelses
regn, blir jag ständigt rentvådd och förnyad,
och då kan jag också förlåta
andra och mig själv. Varför skulle jag inte
förlåta mig själv när jag vet
att Gud gör det?
| 
