Dagen efter sabbaten
gick de i gryningen till graven med kryddorna som
de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad
från graven, och när de gick in kunde de
inte finna herren Jesu kropp (Luk
24:1-3).
Ofta söker vi Jesus
där han inte är. Berättelsen om den
tomma graven klargör att även kvinnorna
på den första påskmorgonen sökte
Jesus där han inte fanns. Hos Lukas får
de en mild förebråelse av ängeln:
"Varför söker ni den levande här
bland de döda" (24:5)
Den tomma graven visar att de har sökt Jesus
på fel ställe.
Många av oss söker Jesus. Men ofta gör
vi som dessa två kvinnor: vi söker honom
inte bland de levande utan bland de döda. När
man i kristen- domsundervisningen frågar eleverna
om Kristus har dött eller om han ännu lever,
svarar åtminstone en del av dem stereotypt att
Kristus dog för länge sedan. Är det
inte så att många kristna tror på
en Kristus som är mer död än levande?
Varje gång vi talar om Jesus som om en frånvarande,
någon som befinner sig långt borta, både
i tid och rum, söker vi honom bland de döda.
Vi gör det kanske oftare än vi anar. När
vi tänker på honom utan att hjärtat
är med, när vi läser böcker eller
diskuterar om honom i bibelgrupper utan att vi älskar
honom, när vi hör hans ord men inte tar
dem till oss och inte lever efter dem - då söker
vi visserligen Jesus, men vi söker honom bland
de döda. Varje gång den levande människa
som vi möter på gatan eller på arbetet
inte blir vår nästa, varje gång hon
inte blir en broder eller syster för vilken Jesus
utgivit sitt liv, är vårt sökande
efter honom förgäves. Även då
söker vi honom bland de döda. Han lever
ju vidare i levande människor.
Ändå är den tomma graven inte enbart
ett negativt tecken. Därför att de båda
kvinnorna sökt Jesus uppriktigt och ärligt,
får de höra var de kan finna honom. Bland
de levande och - så står det hos Matteus
och Markus - i Galileen. Kvinnorna får i uppdrag
att omedelbart skynda sig till lärjungarna och
säga dem att de skall gå till Galileen.
Där skall de få se Jesus.
Varför måste
lärjungarna ge sig i väg till Galileen för
att se Jesus? För Matteus och Markus är
Jerusalem den stad som har stängt sig för
Jesus. De vise männen som kom från österns
länder för att få upplysningar om
den nyfödde konungen, återvände inte
till Jerusalem sedan de funnit Jesus, utan tog en
annan väg tillbaka till sitt land. De hade ingenting
mer att göra med Jerusalem. Efter Jesu död
blir vi uppmanade att inte längre söka honom
i Jerusalem. Jerusalem har ju blivit en symbol för
allt som ställt sig avvisande mot Guds rike.
I stället bör vi bege oss till Galileen.
Där finns befrielse, där väntar det
nya livet som Matteus kallar det (4:15),
det land som Jesaja profeterat om: "I framtiden
skall han låta det komma till ära, trakten
utmed Havsvägen, landet på andra sidan
Jordan, hedningarnas område. Det folk, som vandrar
i mörkret, skall se ett stort ljus; ja, över
dem som bor i dödsskuggans land skall ett ljus
skina klart'' (9:1-2). Medan
andra drar sig tillbaka i öknen eller koncentrerar
sin verksamhet till Jerusalem, väljer Jesus hedningarnas
Galileen. Galileen som föraktas på grund
av sina publikaner och skökor, blir just för
sitt eländes skull med en särskild förkärlek
älskat av Gud. Det är över Galileens
fattigdom som Jesus uttalar saligprisningarna. Jerusalem
är den stora staden, men stängd och inkrökt
i sig själv. Galileen är oansenligt och
fattigt men öppet för världen: det
är i Galileen de stora karavanvägarna från
de fyra väderstrecken korsar varandra. I Galileen
känner vi igen Kyrkan som är fattig och
liten men öppen mot hela världen.
Att Jesus bara kan mötas i Galileen betyder att
han genom sin uppståndelse brutit sig igenom
judendomens trånga skal och hädanefter
vill finnas till för alla folk. Den uppståndne
Herren är inte längre bunden till Jerusalem,
han är nu hemma på hedningarnas område,
han finns nu till för alla, också för
judarna bara de är villiga att ge upp sin trångsynthet
och följa honom dit.
Ja, den uppståndne Herren får helt nya
egenskaper. Så länge Jesus levde i sin
jordiska kropp var han, utifrån sett, en människa
som alla andra. Människor kom i kontakt med honom
på samma sätt som människor brukar
komma i kontakt med varandra. Han hade endast en liten
grupp vänner omkring sig. Fastän Jesus redan
då, som Guds eviga Ord, var skapelsens bärande
grund -"allt blev till genom det", skriver
Johannes (1:3) - var detta
ändå inte synligt i hans jordiska, historiska
gestalt. Så länge inte vetekornet hade
fallit i jorden och dött, förblev det ett
ensamt korn (Joh 12:24).
Men när vetekornet dör, då genombryts
den begränsning som Kristi jordiska gestalt har.
Hans mänskliga natur blir förhärligad.
Från och med nu är han Kyrios (Herre).
Kristi mänskliga natur genomstrålas nu
av hans gudoms härlighet. Från och med
nu är han inte längre instängd i sin
jordiska gestalt, men i och genom denna gestalt meddelar
han sig med mänskligheten och hela kosmos. Kristus
uppfyller nu hela universum, han blir till världens
medelpunkt, han blir till en kosmisk, alltomfattande
Herre. Kristus har inte lämnat oss ensamma. Tvärtom,
han har trätt in i en universell närvaro.
En fransk präst berättade för mig om
en åttaårig flicka som kom till bikt hos
honom. Efter syndabekännelsen försökte
han förklara för henne att hon genom synden
förjagade Jesus ur sitt hjärta. Varpå
flickan svarade, uppfylld av den helige Ande: ''Vart
vill du att Jesus skall ta vägen? Han är
ju överallt! ''
Det finns ingen punkt
i universum som inte är genomträngd av honom.
När Jesus efter sin uppståndelse visar
sig, verkar det som om han kom rakt igenom de stängda
dörrarna. Lärjungarna tror att han kommer
utifrån och att han sedan lämnar dem igen.
Så är det inte. Herren är hela tiden
hos dem. Men då och då tänder han
ljuset så att de kan se honom, höra honom,
röra vid honom. Jesus visar sig upprepade gånger
för sina lärjungar därför att
han vill vänja dem vid denna nya form av närvaro.
Han vill övertyga dem att han inte lämnat
dem, samtidigt som de måste förstå
att han inte kan vara med dem på samma sätt
som tidigare. Genom att komma och gå, eller
rättare sagt, genom att göra sig synlig
och åter osynlig, får han dem att träna
upp trons ögon. När Jesus efter fyrtio dagar
försvinner ur deras åsyn har lärjungarna
blivit så starka i tron att de inte längre
behöver sina yttre sinnen för att känna
igen Herren. Han kommer till oss i många gestalter,
men alltid beslöjad. Han kommer till oss i nattvarden,
i Skriftens ord, i de fattiga och små, i det
dagliga livets händelser och omständigheter.
Den som har ett skärpt öga förmår
identifiera honom. En annan som inte uppövat
sin tro ser bara den vardagliga verkligheten. är
det inte så att en och samma händelse förbittrar
den ena människan och för henne till självmord,
medan den för en annan blir utgångspunkten
till en fullständig förnyelse? Den ene ser
ett spöke, som lärjungarna när Jesus
gick på sjön (Mark 6:49);
den andre säger som Johannes: ''Det är Herren!''
(Joh 21:7).
Trons öga måste skärpas. En kristen
har inte bara yttre sinnen, han har också inre
sinnen, trons sinnen. Med dessa sinnen kan han förnimma
Kristi närvaro alltid och överallt. Tack
vare dessa inre sinnen vet han att Kristi kärlek
omsluter och genomtränger honom. Han vet att
han simmar i ett hav av ljus och kärlek. "Jag
är uppstånden och är ännu hos
dig", står det i den urgamla ingångsantifonen
till påskdagens mässa. Människans
största lidande, hennes ensamhet, har definitivt
besegrats. Ingen kristen kan säga att han är
ensam. Visst kan han känna sig ensam ibland,
man han vet att denna känsla är bedräglig,
att den inte har något med verkligheten att
göra.
En kristen vill inte
leva i sina känslor utan i verkligheten. Och
verkligheten är att Kristus är med oss,
alla dagar, till tidens slut (Matt
28:20).
Kära
Stinissenläsare!
