Hej Stinissen-läsare!
 Här
följer nu fortsättningen av texten
"KAN MAN ANKLAGA EN KORSFÄST GUD?". Också detta avsnitt
har jag förkortat. Skulle Stinissens sätt
att skriva om lidandet och Guds kärlek ställa
svåra frågor - skriv gärna ett e-mail
till oss, så ska jag försöka att (om
möjligt med broder Wilfrids hjälp)
besvara dem. Texten är hämtad ur en bok
som utkom 1988 och som innehåller 26 tämligen
utförliga texter för andlig läsning.
Jag minns när jag själv fick boken i min
hand. Min fru och jag befann oss då på
uppdrag i Svenska Kyrkans Missions tjänst i El
Salvador som då befann sig i krig. Den betydde
verkligen mycket för oss. I slutet citerar broder
Wilfrid en känd engelsk text som jag här
återger i dess helhet. Bed gärna en bön med egna
ord innan Du börjar läsningen: Min Gud
hjälp mig att tro.
Hjälp mig att inte falla för frestelsen
att förbanna världen eller dess skapare.
Hjälp mig att älska världen,
därför att jag ser dig dold i den.
Amen "Det
finns bara en lagstiftare och domare,
han som kan rädda och förgöra.
Men vem är du som dömer din nästa?”
(Jak 4:12)
Med hälsning
Kan man anklaga en korsfäst
Gud? (del 2, klicka
här för att repetera del 1) Gamla testamentets helvete
var den plats där Gud inte fanns, den plats som
befann sig utanför Gud, som inte hade något
med honom att göra. I det nya förbundet
däremot finns det ingenting längre som ligger
utanför Gud, därför att Gud själv
stigit ned i vårt helvete. Själva helvetet
har förvandlats i och med att Jesus gått
in i det. Gud är nu också där. Själva
mörkret är inte mörkt längre,
natten lyser som dagen (Ps 139:12).
Guds Son har stigit ned så djupt, så djupt
att hur djupt människan än faller, han alltid
befinner sig ännu djupare och fångar upp
henne. Den som faller, faller ofelbart i hans armar. Fadern kan inte se en
människa lida utan att igenkänna sin lidande
Son. Och Sonen kan inte offra sitt lidande åt
Fadern utan att ha med alla sina syskons lidande.
Allt som föreföll så hopplöst
destruktivt, är nu inneslutet och integrerat
i Gud.
Efter korset är världen förändrad.
Sedan Gud själv frivilligt låtit sig spikas
fast på ett kors, har allt blivit annorlunda.
Hans torterade, utsträckta armar omfamnar i en
kärleksfull gest hela världen. Hans lidande
är hans kärlek. Den Gud vi möter hängande
på korset är ingen grym Gud utan en Gud
som är kärlek. Och för oss alla som
lider gäller detsamma: varje lidande är
ett tillfälle till större kärlek. Men är verkligheten
inte en annan? Är det inte ofta omöjligt
att göra ett fruktansvärt lidande till en
kärleksfull gåva? Överstiger det inte
människans krafter? Kan man säga annat än
”varför? varför?” när man
känner att man går under?
Också Jesus kände att han gick under. När
han ropade: ”Min Gud, min Gud, varför har
du övergett mig?” (Mark
15:34) samlade och sammanfattade han hela mänsklighetens
förtvivlan och protest, och ”bad”
den inför sin Fader. Ingen människa kan
någonsin säga ett desperat ”varför?”
till Gud som inte redan sagts och betts av Jesus på
korset. Det som inte var bön, ja, som tycktes
vara raka motsatsen till bön, har han gjort till
bön. Den känsla av meningslöshet och
absurditet, som faller över oss när vi drabbas
av ett oväntat svårt lidande, har genomlidits
och uttalats av Jesus på korset, och därmed
förvandlats till bön.
Lyssna till berättelsen av en okänd engelsk
författare om en man som vandrat med Herren och
som ser tillbaka på den livsväg han tillryggalagt: En natt hade en man denna dröm.
Han drömde att han vandrade längs en strand
tillsammans med HERREN. I skyn flammade scener fram
från hans liv. För varje scen, lade han
märke till två par fotspår i sanden:
ett par tillhörde honom själv, det andra
HERREN.
När den sista scenen ur hans liv flammat fram
inför hans blick såg han tillbaka på
fotstegen i sanden. Han lade märke till att
många gånger längs livsvägen
fanns det bara ett par fotspår. Han lade också
märke till att detta hade hänt vid de
svåraste och tyngsta ögonblicken i hans
liv. Detta bekymrade honom verkligen och han frågade
HERREN om saken. |  | "HERRE,
du sa att när jag väl en gång
beslutat mig för att följa dig, så
skulle du hela tiden gå vid min sida.
Men nu lägger jag märke till att under
de svåraste stunderna i mitt liv så
finns det bara ett par fotspår i sanden.
Jag förstår inte varför du lämnade
mig då jag mest av allt behövde dig."
HERREN svarade: "Min son,
mitt kära barn, jag älskar dig och
skulle aldrig lämna dig. Under de stunder
då du prövades och led och då
du bara såg ett par fotspår - det
var i de ögonblicken som JAG bar dig."
|
| 
