Broder Willfrid fortsätter här sin reflektion
över det viktiga ordet NU. Apostel Paulus stryker
under ordets betydelse:
"Som
Guds medarbetare uppmanar jag er också att
inte kasta bort den nåd ni tar emot från
Gud. Han säger ju: När stunden var inne
bönhörde jag dig, och på frälsningens
dag hjälpte jag dig. Nu är den rätta
stunden, nu är frälsningens dag"
(2 Kor 6:1-2)
Före läsningen ber vi: Lär
mig att bedja av hjärtat, inte i afton men
nu.
Hjälp mig att göra din vilja, inte i morgon,
men nu. Välsignad läsning önskar
Nuet: tidens
axel (del 1) Varje
gång jag talar om att leva i nuet - och det
har hänt ofta! – märker jag att folk
lyssnar med en ovanligt vaken och alert uppmärksamhet.
Det är ett ämne som alla förstår,
som alla är intresserade av, och som alla känner
att de vill höra mer om.
Det är också ett i allra högsta
grad "ekumeniskt" ämne. Här sammanstrålar
alla religioner. Rådet att leva i nuet finner
man överallt där man bryr sig om människans
andliga utveckling. Buddha och Kristus, Krishna-murti
(1895-1986) och de Caussade
(1675-1749) går här
hand i hand. Alla vishetsläror är ense om
att detta är en avgörande punkt. Att människan
mår bra av att leva i nuet tycks höra samman
med hennes ursprungliga, medfödda vishet.
Vår förvisning ur nuet Men denna djupa övertygelse
hindrar oss inte från att systematiskt fly ur
nuet. Octavio Paz talade i sin nobelföreläsning
om vår "förvisning ur nuet".
Vi har tappat nuet. Det verkar som om vi har fördrivits
ur nuets paradis. Ofta är det enda vi har kvar
smärtsamma minnen av ett i stort sett förfelat
förflutet och rädsla för en okänd
framtid.
Kanske är vår största brist
vår frånvaro. Vi är alltid
någon annanstans än där vi borde vara.
Vi kommer för tidigt eller för sent. Vi
lever i den verklighet som var eller i den som kommer
(fast den ofta inte kommer så
som vi hade tänkt). Vi går miste
om verkligheten. "Sökandet efter nuet är...
sökandet efter den verkliga verkligheten",
säger Octavio Paz också. I stället
för att vandra i den verkliga verklighetens lustgård
vandrar vi i den inbillade verklighetens exil, och
är förvånade över att vi inte
är tillräckligt glada! Att leva i en inbillad
verklighet ger ingen varaktig glädje.
"Jag har alltid tänkt och känt",
skriver Teilhard de Chardin (1881-1955),
"att den högsta formen av tillbedjan är
att smidigt följa tidens gång (la
communion au Temps quie nous entraine). Låt
oss då vara med!"' Att envisas med att
följa en egen självvald rytm som inte stämmer
med den verkliga tidens rytm, är revolt mot verkligheten
och, i sista hand, mot Gud.
Alla våra klagomål över att
vi inte har tillräckligt med tid är egentligen
komiska. Vi förlorar ju det mesta av vår
tid genom att inte vara närvarande eller vara
upptagna när nuet appellerar till oss. Jean-Pierre
de Caussade beskriver hur det borde och kunde vara:
"Det närvarande ögonblicket är
som ett sändebud från Gud som skall överlämna
en befallning. Hjärtat säger hela tiden
sitt 'Fiat', Må det ske med mig som du har sagt...
Hon (själen) stannar
aldrig upp. Hon går vidare, vilket väder
det än är. Vart än vägen bär
så leder den lika mycket mot fria vidder och
mot oändliga djup. Allt är brukbart. Allt
utan åtskillnad får bli redskap för
helighet åt henne. Alltid ser hon i nuet det
enda nödvändiga."
Nuet: tidens axel "Vilken av de tre tidsdimensionerna
är för dig - i praktiken - den viktigaste?"
En intressant fråga som det kan vara nyttigt
att söka få svar på. Jag understryker
"i praktiken". Teorierna stämmer ju,
som bekant, sällan överens med verkligheten.
Ligger tonvikten i ditt liv på det förflutna
eller lever du huvudsakligen i framtiden? Eller hör
du till de få för vilka nuet är det
centrala? I så fall återstår att
se av vilken kvalité detta nu är:
är det ett allomfattande eller ett tomt nu?
En kristen är riktad mot det eviga livet,
han "söker den stad som skall komma"
(Heb 13:14). Det verkar
som om framtidsinriktningen är det dominerande
inslaget i den kristna tiden. Men det paradoxala med
kristendomen är att framtiden i grunden redan
är nutid. Framtiden har flyttats till nuet. I
och med Kristus har himmelriket kommit. "Guds
rike är mitt ibland er" eller "inom
er" (Luk 17:21). "Jag
kan inte riktigt inse," skriver Thérése
av Lisieux, "vad det är som jag kommer att
få efter döden som jag inte har redan i
detta livet. Jag skall få se Gud, det är
sant! Men vad det beträffar att få vara
hos honom, så är jag det redan här
på jorden, och det helt och fullt."
Den eskatologiska tiden har redan börjat.
"Gud... har gjort oss levande tillsammans med
Kristus", skriver Paulus, "och uppväckt
oss med honom och gett oss en plats i himlen genom
Kristus Jesus" (Ef 2:4-6).
Mystikerna, de enda kristna som är fullt
"normala", erfar detta existentiellt. I
en djup bön går vi aldrig bort från
verkligheten utan snarare allt längre in i det
som är nu: i Gud, i oss själva, i
den omgivande skapelsen. Man föreställer
sig ofta djup bön som en försjunkenhet där
man glömmer allt. Detta är på sätt
och vis riktigt men kan också misstolkas som
om det vore att gå bort från det som är
här och nu. Den bön där vi allt mer
förenas med Gud är en allt djupare enhet
med det innevarande ögonblicket. Där är
Gud, och allt han skapat, levande, närvarande.
Det som varit och det som skall komma står i
ett av Gud förklarat nu. I den allra djupaste
bönen gäller det inte att "glömma
allt" för att nå Gud. Vi behöver
inte glömma det utan bara låta det sjunka
in i nuet där alla problem förlorar sin
tyngd och i stället blir en "teofani",
en uppenbarelse av levande Gud. Allt får vara
med, bara vi inte låter det dra oss bort från
nuet som är den enda plats där vi verkligen
kan möta Gud.
Det är nuet som är tidens axel. Augustinus
tvekar inte: "Det är inte riktigt att säga
att det finns tre tider -den förflutna, den pågående
och den kommande; kanske är det riktigare att
säga att följande tre tider finns -det förflutnas
nu, det pågåendes nu och det kommandes
nu. Dessa tre finns nämligen i mitt medvetande
-någon annanstans ser jag dem inte. I nuet minns
vi det som förflutit, i nuet ser vi det som pågår,
i nuet är vi nyfikna på det som skall komma."
Nuets unika chans Nuet bestämmer över
vårt förflutna. Vi har tidigare sett hur
vi kan ge vårt förflutna en ny betydelse.
Ingenting är fastlåst, allt kan förvandlas.
Allt beror på vad vi nu gör med
vårt förflutna och hur vi använder
det.
På samma sätt är vår
framtid beroende av nuet. Det är vårt liv
nu som avgör hur vår framtid kommer
att vara. Kristendomen tror inte på reinkarnation.
Vi kan inte skjuta upp vår omvändelse till
ett framtida liv. Vi får inga nya chanser i
ytterligare liv. Det är nu, i detta livet, som
saken avgörs.
Vi kan öva upp vår inre lyhördhet
för att lägga märke till de otaliga
chanser som erbjuds oss nu och för att
se vad de innebär.
Ordet "i dag" har en särskild
tyngd i bibeln. "Du har i dag hört
Herren förklara att han vill vara din Gud...
Och Herren har i dag hört dig förklara
att du vill vara hans egendomsfolk" (5
Mos 26:17-18). Varje morgon sjunger katolska
kyrkan i sin liturgi: "Om ni hör hans röst
i dag, förhärda inte era hjärtan..."
(Ps 95:8, Heb 3:7-8). Det
är i dag, och inte i går eller i
morgon, som livet skall levas.
Nya testamentet talar om tiden med hjälp
av två ord: "kronos" och "kairos".
"Kronos" är den neutrala tiden, "kairos"
den "välbehagliga" tiden. "Kairos"
handlar om ett särskilt tillfälle, en chans
som Gud erbjuder människan, ett ögonblick
då Gud är alldeles nära och låter
sig finnas.
Sedan Gud blivit människa och i Jesus
är med oss "alla dagar till tidens slut"
(Matt 28:20), är varje
nuögonblick en chans att möta honom. För
en kristen finns ingen neutral tid mer. "Kronos"
har i sin helhet förvandlats till "kairos".
När som helst, "så länge man
kan säga i dag" (Heb
3:13), kan man bli fylld av Gud.
Martin Buber (1878-1965)
berättar om Rabbi Mendel från Kozk att
han en gång överraskade några lärda
män som var hans gäster med en fråga:
"Var bor Gud?" De skrattade: "Så
ni talar. Världen är ju full av hans härlighet."
Men han besvarade sin egen fråga: "Gud
bor där han blir insläppt." Martin
Buber kommenterar: "På det kommer det an
till slut: att släppa in Gud. Men man kan bara
släppa in honom där man verkligen står,
där man lever ett verkligt liv."
Det är endast i nuet som man kan släppa
in Gud. I stället sörjer vi över att
vi inte gjorde det i går, eller också
drömmer vi om att göra det i morgon. Det
är nuet som är det riktiga "kairos". Nästa avsnitt väntar
vi lite med och gör istället en mellanlandning
i: Välj
Gud nu 
| 
