Evigheten mitt i tiden: Tidens axel (del 2)

Kära Stinissen-läsare!
Efter vår mellanläsning ur I dag är Guds dag som passar så bra in i NU-temat så avslutar vi nu vår läsning "Nuet: tidens axel" (repetera gärna inledningen först ).

Broder Willfrid fortsätter här sin reflektion över det viktiga ordet NU. Apostel Paulus stryker under ordets betydelse: "Som Guds medarbetare uppmanar jag er också att inte kasta bort den nåd ni tar emot från Gud. Han säger ju:

"Som Guds medarbetare uppmanar jag er också att inte kasta bort den nåd ni tar emot från Gud. Han säger ju: När stunden var inne bönhörde jag dig, och på frälsningens dag hjälpte jag dig. Nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag"
(2 Kor 6:1-2)

Före läsningen ber vi:

Lär mig att bedja av hjärtat, inte i afton men nu.
Hjälp mig att göra din vilja, inte i morgon, men nu.

Välsignad läsning önskar

Nuet släpper igenom evigheten

  Nuet är mötesplatsen mellan människan och Gud. Utanför nuet möter vi endast oss själva, eller rättare en förfalskning av oss själva: våra besvikelser, drömbilder, illusioner.
  Mötet med Gud i nuet sker på olika sätt. Gud väntar sig något av oss i varje ögonblick, och vår uppgift är att ögonblick för ögonblick motsvara hans förväntningar. Jesus förebrår fariséerna och saddukeerna att de inte kan tyda tecknen för tiderna (Matt 16:3), och han gråter över Jerusalem därför att folket "inte förstod att tiden var inne för Guds besök" (Luk 19:41, 44).
  Vi går miste om Guds besök genom att göra fel sak i fel tid: genom att arbeta när vi borde vila, genom att bekymra oss när vi borde tacka, genom att dagdrömma när vi borde be. Även här gäller att "allt har sin tid". "Till och med hägern under himmelen känner ju sin bestämda tid, och turturduvan, svalan och tranan tar i akt tiden för sin återkomst. Mitt folk däremot känner ej Herrens lagar. Hur kan ni då säga: Vi är visa och har Herrens lag ibland oss?" (Jer 8:7-8).
  Vis är jag när jag försöker återfinna den förlorade "instinkten" som i varje ögonblick påpekar vad som skall göras eller inte göras. Men det allra viktigaste i varje tid är att vara vad jag verkligen är, inte försöka vara någon annan. Just i denna stund har jag en helt unik personlighet som Gud vill att den vänder sig till honom. Detta betyder inte att jag slår mig till ro i mig själv. Det sanna accepterandet av mig själv nu innebär en öppenhet för Guds omvandlande kraft som vill föra mig mot målet där varje ögonblick är fyllt av Kristi liv.
  Mötet med evigheten förutsätter denna grundharmoni med Gud och hans vilja. Att leva utanför Guds vilja är att leva skild från honom, och utanför honom finns ingen evighet utan enbart förgänglig tid. Men Guds vilja kan utföras på olika sätt. Jag kan - detta är tesen - "ta det lugnt" och försöka kombinera plikt och bekvämlighet. Visserligen är jag då kanske på rätt väg, men tempot är så långsamt att det, med tanke på livets korthet, inte finns någon chans att jag når målet före min död. Inte heller kan det vara tal om att uppleva evigheten i tiden.
  Jag kan också - här kommer antitesen - samla alla mina krafter, anstränga mig till det yttersta och göra allt jag kan för att så gott och så fort som möjligt fylla min uppgift. Här plågas jag inte av lättja utan av ambitionen att på kortast möjliga tid springa den längsta möjliga sträckan. Här är evigheten ännu mer avlägsen än för den som "promenerar" på vägen. Här är tiden en vara som man alltid har för lite av. Den rinner och rinner, alltid för fort.
  Men det finns en tredje möjlighet: syntesen. Här samlar jag, som den ambitiöse, alla mina krafter, men till en total disponibilitet. Jag erbjuder mig själv, hela mig själv, som ett smidigt instrument åt Guds handlande. Resultatet är inte ett arbete för Gud utan ett Guds arbete. Inte jag handlar, utan Gud handlar genom mig (jfr Gal 2:20). Här finns ingen spänning, ingen riktig ansträngning. Inte heller någon risk att jag blir utbränd. Här bestäms tempot av Gud. Allt går i hans egen takt, snabbt eller långsamt, men vanligtvis snabbare, åtminstone globalt sett, än om jag gör arbetet själv.
  Här återfinner vi något av den lates bekymmerslöshet, men avklädd det slarv och den nonchalans som utmärker hans sätt att handla. Bekymmerslösheten är nu en följd av den totala tilliten. Här upptäcker jag att oket är skonsammare och bördan lättare än jag trodde (Matt 11:30). Här är mitt handlande upptaget i Guds handlande och därför också präglat av evighet. En evighet som jag inte enbart tror på utan som jag får erfara.
  Något av Guds eviga nu återspeglas i en handling som är "utlånad" åt honom. Jag är helt i ögonblicket, totalt uppmärksam och totalt avspänd. Jag behöver inte vara rädd att inte bli färdig. Det finns en Annan som bär ansvaret. Jag får lugnt vara kvar i nuet, som är ytterst smalt, horisontalt sett, men samtidigt, vertikalt, oändligt djupt, eftersom det står i samklang med Guds eviga nu.
  För att alltid arbeta så och därmed ständigt erfara Guds evighet i tiden måste man nog vara ett helgon, och ett stort sådant. Johannes av Korset skriver att "man endast sällan finner en människa som alltid och överallt handlar under påverkan av Gud, och som lever i en så obruten förening med honom, att hennes själskrafter... alltid arbetar under gudomligt inflytande."
  Men vi alla som ännu inte är helgon kan gång på gång, envist och outtröttligt, återvända till denna jaglösa hållning eller närma oss den. Då kommer vi också att få glimtar, och det allt oftare, av evigheten mitt i tiden. Nuet kommer att bli heligt, därför att vi erfar att det är transparent och släpper igenom något av Guds evighet.

"Varje ögonblick är en evighet"

Någon frågade mig nyligen vad som hände i Treenigheten vid inkarnationen, när Gud blev människa. Svaret är att Treenigheten öppnades för oss, för vårt deltagande i deras liv.
  Denna öppning i Treenigheten, genom vilken det inomtrinitariska livet blir tillgängligt för oss, är på ett särskilt sätt påtaglig och konkret förnimbar i ögonblicket. Det är genom att leva i nuet som vi deltar i Treenighetens eviga nu. Ögonblicket är Guds klädnad, hans typiska dräkt. En djup bön som enligt klocktiden varat en timme kan upplevas som ett ögonblick. Och omvänt, ett ögonblick av fullständig disponibilitet för Gud kan ha en doft av evighet.
  "Varje ögonblick är en evighet", skriver Thérése av Lisieux till sin syster Céline (chaque instant cest une éternité). Som framgår av sammanhanget menar hon att hur vår evighet kommer att se ut, det beror på hur vi lever nu. Varje ögonblick är en byggsten för evigheten. Varje sekund i vårt liv har konsekvenser för evigheten. Det är otroligt vad som kan ske i ett ögonblick. "Céline", skriver Thérése ett år senare, "det förefaller mig att Gud inte behöver åratal för att göra sitt kärleksverk i en själ, en stråle ur hans hjärta kan i ett ögonblick få blomman att slå ut för hela evigheten." Vilken tröst för alla som är äldre och som sörjer över att ha "förspillt" sitt liv!
  Men orden "varje ögonblick är en evighet" kan betyda något mer. Som vi tidigare sett är ögonblicket evighetens inkarnation. Guds eviga nu öppnas för oss i ögonblicket. Tidens evighetsdimension uppenbaras i nuet. Förutsättningen är att du inte sprider din uppmärksamhet på det som var, är och skall komma, utan att du är helt närvarande i ögonblicket. Denna totala närvaro där bara nuet existerar ger dig en evighetsförnimmelse. Tiden står stilla.
  Om vi regelbundet ägnar en tid åt inre bön, är denna erfarenhet antagligen inte främmande för oss. När hela vårt väsen är samlat i en kärleksfull uppmärksamhet mot Gud, eller snarare, när vi är idel öppenhet för hans kärleksfulla uppmärksamhet mot oss, då har ordet "tid" förlorat sin mening. Klockan fortsätter visserligen att slå, men vi är inte längre synkroniserade med den. Vi lever inte längre i det som förgår utan i det som består.