Evigheten mitt i tiden: Lägg dig raklång i nuet (del 1)

Kära Stinissen-läsare!
Här följer första delen av kapitel 12 i Evigheten mitt i tiden som bär den inbjudande rubriken "Lägg dig raklång i nuet".

Broder Willfrid fortsätter här sin reflektion över det viktiga ordet NU med orden:
Evigheten är - lyckligtvis - inte tillgänglig enbart i bönen. Vad du än gör, förutsatt att du respekterar ditt samvete och således är i harmoni med Guds vilja här och nu, kan du övervinna tidens förgänglighet och erfara något av evigheten.

"Som Guds medarbetare uppmanar jag er också att inte kasta bort den nåd ni tar emot från Gud. Han säger ju: När stunden var inne bönhörde jag dig, och på frälsningens dag hjälpte jag dig. Nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag"
(2 Kor 6:1-2)

Före läsningen ber vi med en tidegärdshymn:

Som hela kroppen får sitt ljus
av ögat, låt var jordiskt nu
och varje dag vi får av dig
bli genomströmmad av ditt liv.

Välsignad läsning önskar

Lev i verkligheten!

  Det enda som behövs är att du är helt närvarande i verkligheten nu. Ordet "verklighet" har att göra med "verka", och den som verkar är Gud. Verkligheten sammanfaller alltså med Guds verkande. Utanför detta finns ingen verklighet. Möjligen innebär denna verklighet att du lider, att du är spänd, full av ångest. Men accepterar du det tillstånd du just nu befinner dig i, är du i verkligheten, mitt i Guds verkande, och följaktligen mitt i honom. Då öppnas evigheten.
  Men förväxla inte accepterandet av ditt nuvarande tillstånd med resignation! Det sanna accepterandet är - det tål att upprepas - en öppenhet för Guds förvandlande kraft.
  Gud har gjort vägen till honom så kort och så lätt att vi har svårt att finna den. Vi befinner oss ju hela tiden på den. "Så snart man upphör att resa har man nått målet", skriver Thomas Merton (1915-1968) i sin dagbok den 10 mars 1947.
  I allt det som nu utgör din konkreta verklighet möter du Gud. Han verkar ju inte i dig, enligt gamla planer som han uppgjort när han började skapa dig. Han anpassar sig ständigt till det läge du befinner dig i nu, även om detta läge är en följd av din otro och synd. Om någon är "realistisk", så måste det vara Gud. "Saken är den, att där du är, att just i det läge du befinner dig i, där är Han, där är hans närhet till dig och din närhet till Honom", skriver Hjalmar Ekström (1885-1962). Här och bara här och nu är du helt ett med Gud.
  Du behöver alltså inte till varje pris försöka komma ut ur ditt tillstånd. Du får acceptera det, vila i det, Öppna dig för din ångest och smärta, möta Gud mitt i dig, i din medelpunkt. Johannes av Korset säger att man kan vara i sin medelpunkt även om man ännu inte är i sin djupaste medelpunkt. Det är en tröst!
  Kanske förmår du inte ens detta. Då får du vila i din oförmåga att vila och att överlämna dig. Även din oro och spänning används av Gud. "Sådan spänning och oro är inte förgäves", skriver Hjalmar Ekström, "utan har sin hemlighetsfulla uppgift att utföra, man vet själv inte hur." Guds vishet använder allt för att leda oss till sig. "Med allt som händer oss i vårt liv, med vår synd och brist, med vår tröghet och oförståndighet - med alit drar han oss dit in (i den himmelska världen) - och vi kommer in."
  Genom att acceptera det som nu är och vila i det överlämnar du dig i Guds händer. I det ögonblick du vågar möta ögonblickets situation faller du rakt in i Gud. Då kan han använda denna situation till att förverkliga sin vilja och sin plan med dig, även om situationen är en direkt följd av din eller andras synd. Här ligger nog hemligheten med helgonens rekordfärd mot heligheten. Allt togs emot som gåva från Gud, allt gav hundraprocentig avkastning, allt gavs i tacksamhet tillbaka åt Gud. Varje ögonblick förde dem djupare in i honom.
  Om jag inte vill acceptera, flyr jag från verkligheten. Jag glider undan Guds händer. Då kan situationen inte bära frukt, varken för mig eller för andra. Men om jag accepterar, blir allting fruktbart. Varje lidande kan upptas i Jesu återlösningsverk. "Allt människans lidande, varifrån det än må komma, blir då hon lämnar sig åt Herren av Honom förvandlat till korsbärande på Hans väg. Ja, det blir förvandlat till ett 'lidande för Kristi skull', även om det ursprungligen skulle härflyta ur annan källa." "Av lidandet gör Herren kors åt oss, om vi undergivet taga emot det tillika med Givaren."

Fullständig närvaro

  Att lägga dig "raklång i nuet" betyder att vara totalt närvarande i det du gör. "Age quod agis" (Gör vad du gör), säger ett gammalt vishetsord. När du äter, ät, och läs helst inte tidningen! När du promenerar, promenera, öppna alla dina sinnen, drick naturens skönhet, och lev inte i dina tankar! När du lyssnar till en medmänniska, lyssna, och tänk inte på vad du skall svara. När du sover, sov så gott du kan, och grubbla inte över den gångna dagens misstag! Gör det ena efter det andra! Allt har sin tid. Låt det finnas klara, tydliga gränser mellan de olika sysslorna. Engagera dig helt i det du gör nu, och lämna det helt när du börjar något annat.
  Vi borde aldrig ha en känsla av att vi har "mycket" att göra. Just nu har vi bara en enda sak att göra. Vi behöver inte göra oss bekymmer för nästa ögonblick. Det får själv bära sina bekymmer. Varje ögonblick har nog av sin egen plåga (jfr Matt 6:34).
  Det är övermod att alltid vilja göra flera saker på en gång. I detta avseende vill vi gärna vara som Gud (1 Mos 3:5). Hos honom finns en fullkomlig samtidighet mellan visionen och utförandet, mellan ordet och akten. "Han sade och det blev." I visionen liknar du Gud: du kan överblicka ditt liv, dess ursprung och dess mål. Du kan till och med ha överblick över hela historien. Men när det gäller att verkställa vad du har sett måste du ta steg för steg. Där stöter du på dina gränser. Och genom att inte respektera dem, gör du dig illa. Det du kan göra i detta ögonblick är så litet, och ambitionerna är omätliga!
  Ändå är det just genom att acceptera dina gränser och vara helt tillfreds med det lilla du kan utföra i detta nu, som du kommer närmast evigheten. Att överskåda mänsklighetens historia i dess helhet ger en intellektuell tillfredsställelse men ingen erfarenhet av evighet. Det gör däremot den totala närvaron i nuet. Genom att du accepterar ögonblickets klara gränser och inte försöker fylla det med flera saker samtidigt, får nuet en sprängkraft som gör att det exploderar in i evigheten. Det börjar likna Guds eviga nu. Det allra minsta leder till det allra högsta. Man tänker osökt på Johannes av Korsets dikt "Till det Gudomliga":

 ...jag steg ned så djupt, så djupt
att jag steg så högt, så högt,
att jag hann upp bytet.

  Fullständig närvaro innebär att du är helt engagerad i ögonblickets uppgift. Alla krafter är samlade. Genom att hela uppmärksamheten är riktad på en enda uppgift, blir du själv hel. Splittringen övervinns. Närvaron i nuet har en hemlighetsfull förmåga att återställa den inre enheten, ja att locka fram hittills outnyttjade resurser. Uppmärksamhetens intensitet får nya krafter att vakna, djupare skikt i dig själv att delta i arbetet. Genom att koncentrera dig på ögonblickets arbete blir du själv mer "centrerad". Du arbetar utifrån allt djupare nivåer av ditt väsen.
  Men fullständig närvaro utesluter inte distans. Distans utmärker det typiskt mänskliga sättet att vara. Utan distans ingen frihet. Fullständig närvaro betyder inte att man kastar sig över sitt arbete och låter sig uppslukas av det. Distans är ett element av den respekt vi visar både oss själva och skapelsen. Den rätta distansen gör också att man kan släppa arbetet när som helst. Man är inte fastklistrad vid det, förföljs inte av det. Liksom det finns en tydlig början så finns det också en klart avgränsad avslutning. Man bär inte med sig någon rest som spökar i medvetandet eller drömmarna.
  I Mastering Sadhana berättar jesuitpatern Carlos Valles om ett av sina möten med den kände indiske vishetsläraren Krishnamurti, där denna avslöjar att han ibland kan promenera ett par timmar utan att ha några som helst tankar. Han är medveten om att det strider mot allt vad psykologerna påstår, men han kan inte förneka faktum. Han berättar också att han aldrig drömmer under sömnen, också detta mot psykologins bättre vetande. Han tror att förklaringen ligger i att han är så totalt involverad i vad han gör, så "hel" i alla sina handlingar, att det inte finns någon rest kvar i det undermedvetna som senare måste söka sig en utväg. Eftersom han är helt med i vad han gör, finns det ingenting i honom som är förträngt eller frustrerat, och således heller ingenting som han behöver ta igen efteråt.
  Det finns nog inte många av oss som uppnått eller ens kommer att uppnå en sådan grad av närvaro. Men varje framsteg i närvaro betyder ändå ökad glädje och frihet, och framför allt ökad disponibilitet för Gud och hans handlande.
  Den rätta närvaron går nästan alltid samman med avspänning. Det som närvaron är på den psykiska och andliga nivån är avspänningen på den fysiska. Vad vi behöver är "attention without tension" (uppmärksamhet utan spänning).
  Det svenska uttrycket "spänd uppmärksamhet" är egentligen en inre motsägelse. Det man vill antyda är att uppmärksamheten skärps genom att vara "spänd". I själva verket hindras uppmärksamheten av spänningen. Genom spänningen är man avskuren från sitt djupskikt. Det viktigaste i människan är inte med. Handlingen har ingen kontakt med källan och förblir därför mer eller mindre ofruktbar. Den riktiga "inspirationen" fattas. Gud får ingen chans. Och samtidigt fattas också distansen. Distansen kommer sig just därav att djupskiktet är inkopplat, att handlingen väller fram ur själens centrum och att kontakten med centrum hela tiden bibehålls. Tack vare denna kontakt med centrum uppstår en perfekt balans mellan den utåtgående rörelsen och den närvaro i sig själv som skiljer människan från djuren.
  Avspänning är en kungsväg till djupskiktet och till friheten, samtidigt som den allra största avspänningen är en konsekvens av att man verkligen lever försonad med sitt djup. Till fullo avspänd är bara den som släppt taget om allt utom detta enda: att här och nu vara öppenhet för Gud.

Nästa vecka fortsätter vi med: Lägg dig raklång i nuet (del 2)