Här följer andra delen av kapitel 12 i Evigheten
mitt i tiden som bär den inbjudande rubriken
"Lägg dig raklång i nuet". (repetera
gärna del 1 först  )
Broder Willfrid fortsätter här
sin reflektion över det viktiga ordet NU med
orden:
Evigheten är - lyckligtvis - inte tillgänglig
enbart i bönen. Vad du än gör, förutsatt
att du respekterar ditt samvete och således
är i harmoni med Guds vilja här och nu,
kan du övervinna tidens förgänglighet
och erfara något av evigheten. "Som
Guds medarbetare uppmanar jag er också att
inte kasta bort den nåd ni tar emot från
Gud. Han säger ju: När stunden var inne
bönhörde jag dig, och på frälsningens
dag hjälpte jag dig. Nu är den rätta
stunden, nu är frälsningens dag"
(2 Kor 6:1-2)
Före läsningen ber vi med
en tidegärdshymn: Som hela
kroppen får sitt ljus
av ögat, låt var jordiskt nu
och varje dag vi får av dig
bli genomströmmad av ditt liv. Välsignad läsning önskar
"Se, jag vill göra något
nytt" (Jes 43:19) Orden
nu och ny är, om inte etymologiskt så dock
i verkligheten, besläktade med varandra. Att
leva i nuet gör livet till ett härligt äventyr
därför att allt som händer alltid är
nytt.
Ofta är livet inget annat än
ett evigt upprepande. Och det man kallar "erfarenhet"
betyder i många fall att man en gång för
alla fäst sig vid ett bestämt handlingsmönster
som man resten av livet upprepar. Ofta är femtio
års erfarenhet inget annat än ett års
erfarenhet upprepad femtio gånger. Inte att
undra på att livet blir tråkigt!
"Se, jag gör allting nytt"
(Upp 21:5). Varje ögonblick
i ditt liv kan vara nytt, för varje ögonblick
nyskapas av Gud. Att skapa betyder att bringa
till existens ur ingenting. Visst har du dina förutsättningar
som, till det yttre, mer eller mindre styr
ditt liv. Men denna horisontala syn är inte hela
sanningen. Varje ögonblick förbinder dig,
vertikalt, med sin Skapare som alltid nyskapar dig
i nuet. I varje ögonblick erbjuder han dig chansen
att, av den kanske formlösa och framför
allt formbara massa som ditt förflutna är,
göra något helt nytt.
Det avgörande är inte vilka
dina förutsättningar är utan hur du
hanterar dem. Den yttre ramen av ditt liv, formad
av arv och miljö och alla dina tidigare erfarenheter
och ställningstaganden, tycks begränsa din
frihet och tvinga dig in i en tråkig enformighet.
Men djupare än den yttre ramen finns den frihet
du har att själv välja hur du vill svara
på den yttre ramens utmaning. Här stöter
du aldrig på några definitiva gränser.
Du kan ständigt mogna och växa i konsten
att ge nya svar på gamla frågor.
Gud, som är O, slutet och målet
för allt, är alltid också A, början
(jfr Upp 21:6). Han är
alltid "i begynnelsen" (1
Mos 1:1, Joh 1:1). Mestadels tänker vi
"begynnelsen" som en tidsbestämning.
Vi borde hellre se den som en lägesbestämning.
Hos Gud kan aldrig finnas något gammalt. Han
skapar alltid nu.
Att skilja på "creatio"
(att skapa) och "conservatio"
(att vidmakthålla)
är dålig skapelseteologi. Att leva är
aldrig att "vidmakthålla" något.
Att leva är alltid att börja.
I dag är den första dagen av
ditt återstående liv.
Ett ofruktbart nu Men det finns också
en dålig "ögonblicklighet". Gabriel
Marcel som jag redan citerat talar om "instantanéisme",
ett sätt att leva för stunden, att helt
gå upp i "aktualiteten".
Det är särskilt massmediernas
olycksaliga "karism" att få oss att
leva för stunden. Via massmedierna får
jag se och höra allt som händer "nu".
Men detta nu kan lätt bli tomt, ofruktbart, därför
att det är lösryckt ur sitt sammanhang.
Här finns ingen kontakt längre, varken med
förfluten tid eller framtid, och allra minst
med Gud. Den vertikala dimensionen är helt borta,
och den horisontala är så urholkad att
man kunde tala om ett utmärglat nu, ett nu utan
livskraft.
Detta förklarar varför vi ofta
har en känsla av vanmakt när vi ser på
TV. Nyhetsflödet sköljer över oss,
allt hemskt och tragiskt som hänt i världen
är sammandraget i en nyhetssändning på
några minuter. Men ingen talar om dessa händelsers
utmaningar och dolda möjligheter. Vad de olycksdrabbade
människorna gör av sitt öde
sägs inte, och kan inte heller sägas.
Följden är att vi får
en skev bild av verkligheten. Den verklighet vi ser
på TV-skärmen har mycket litet att göra
med den verklighet som Gud skapar nu. Verklighetens
djupdimension är borta, och kvar är endast
en tunn hinna.
Men hellre än att skylla på
massmedia borde vi skylla på vårt sätt
att använda dem. Ar vi alltför generösa
med den tid vi ägnar åt dem, uppstår
risken att vi inte längre ser skogen för
bara träd, att vi, trots att vi sett och hört
allt, inte vet något om vad som egentligen
händer.
Också när man arbetar kan man
leva i ett tomt nu. Att tappa känslan för
tiden är inte ett ofelbart tecken på att
man lever i Guds eviga nu! Man kan drunkna i sitt
arbete, förlora "sin själ" i det.
Man har kanske en känsla av att tiden står
stilla, men tiden står antagligen också
stilla för katten som springer efter musen. Utan
den distans jag nämnde finns inget typiskt mänskligt
handlande. Och den "tidlöshet" man
eventuellt upplever kommer inte därav att man
lever i nuet utan att man flyr sig själv i arbetet.
Det finns alltså ett nu som är
utfattigt, ointressant, sterilt, även om det
för stunden ger njutning och tillfredsställelse.
Hans Urs von Balthasar talar om ett tidlöst "nu",
utan vare sig förflutet eller framtid, ett slags
negativ evighet på grund av gudsförlusten.
"Allt bildar par, det ena svarar mot det andra",
säger Jesus Syrak (42:24).
Mot den positiva evigheten svarar en negativ.
Det positiva, fullödiga nuet är
inte en ö, inte en "monad" utan vare
sig dörrar eller fönster (Leibniz,
1646-1716). I det positiva nuet ingår
de förflutna och framtiden. Det är en syntes
av tidens alla dimensioner. Dina minnen och förhoppningar
går in i nuet och vidgar det. I nuet möter
du ditt förflutna som ber dig: Nyskapa mig! Omdana
mig! Och i nuet lägger du grunden för din
framtid. Finns det ett bättre sätt att förbereda
framtiden än genom att helhjärtat bejaka
din uppgift nu?
Nuet är evighetens port. Och evigheten
rymmer allt.
| 
