Vilkorslös kärlek

Bästa Stinissen-läsare!
Uttrycket villkorslös kärlek som användes ganska ofta behöver en förklaring. En av de bästa jag läst har skrivits av broder Wilfrid. Jag har funnit den i Andens terapi - om andlig vägledning (Libris 1996) s. 54-57.

Jag vet väl vilka tankar jag har för er, säger Herren,
nämligen fridens tankar och inte ofärdens,
till att ge er en framtid och ett hopp.
Och ni skall åkalla mig och gå och be till mig,
och jag vill höra på er.
Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig,
om ni frågar efter mig av hela ert hjärta.
Ty jag vill låta mig finnas av er, säger Herren.
(Jer 29:11-14)

Innan vi läser blir vi stilla och ber med några verser ur Psaltaren 90:

Gud, ursprung till all kärlek, upphov till allt gott,
du har genom Jesus visat oss den villkorslösa kärlekens väg.
Vi ber om gåvan att kunna återspegla något av hans godhet - Herren,
sänd oss kärlekens Ande. Amen.

Med en önskan om en välsignad läsning från

Vilkorslös kärlek

  Att avbryta konfidensens talande och sitt eget lyssnande genom att rikta dömande, förebrående, fördömande ord till henne leder inte till något gott. Detta är lätt att inse. Men det är nästan lika illa att tala uppmuntrande ord, att urskulda, rentvå. Att i ett samtal, då en människa öppnar sig och visar all sin nöd och sitt mörker, avbryta och börja trösta genom att säga att hon faktiskt inte är, så ful, eller att det inte är så mörkt i hennes själ som hon tror, leder knappast till någon djupare befrielse. För det första kommer hon att känna sig frustrerad när hon inte får tala ut och kommer därför inte heller att lita på våra tröstande ord. Hon, har ju inte fått förklara hur ynklig, och eländig hon känner sig. För det andra - det viktigaste - blockerar vi möjligheten att nå en djupare nivå där hon vet att hon är älskad oberoende av vad hon gör och hur hon beter sig. Urskuldande ord håller henne fast på den nivå där hon tror att hon måste vara fin, vacker, attraktiv, för att bli älskad. Det är den villkorliga kärlekens nivå: jag älskar dig bara när du är älskvärd. Genom att säga "det är inte så farligt, du är fin, du är älskvärd i alla fall", förstärker vi och bekräftar hennes omedvetna övertygelse att hon måste förtjäna kärleken att vi - och Gud - bara kan älska henne när hon är helt fläckfri.
  Det hon i grunden vill höra är inte: du är mindre svart än du tror, utan: hur svart du än är, älskar jag dig i alla fall. Det varje människa hungrar efter är en villkorslös kärlek, en kärlek utan "därför". Det är så Gud älskar oss, och det är denna kärlek vi har att förmedla som andliga vägledare.
  Gud säger aldrig: Jag älskar dig därför att du älskar mig, eller: Jag älskar dig därför att du inte längre syndar. Utan: Jag älskar dig. Att älska är hans väsen. Att du finns till är ett ontologiskt bevis på att han älskar dig. Allt han gör, gör han av kärlek. När han skapar dig nu, i detta ögonblick, gör han det av kärlek. Du är en frukt av hans kärlek.
  Om vi inte förmedlar detta, sviker vi både Gud och vår konfident, men om vi gör det får hon möjlighet att bli försonad med hela sig. Utan denna försoning finns, som sagt, ingen chans till verklig utveckling.
  Vår benägenhet att tala tröstande, urskuldande ord kan lära oss något om oss själva. Denna benägenhet beror antagligen på att vi själva inte vilar i Guds kärlek utan fortfarande tror att vi måste förtjäna den. Om vi själva har lärt känna Guds kärlek, tänker vi inte ens på att försöka överbevisa vår konfident om att hon inte är så svart. Hon får vara hur svart som helst, det hindrar inte Gud från att älska henne. Och inte oss heller. Man kan vara svart och vacker samtidigt: "Svart är jag, dock är jag vacker" (Höga V 1:5) - vacker därför att man är älskad.
  Att förmedla Guds villkorslösa kärlek innebär nåd för den andliga vägledaren själv. Hon kan inte förmedla den om hon inte själv är någorlunda förankrad i den, och genom att förmedla den blir hon ännu mer förankrad. Att lyssna blir då nästan en bön. Man lyssnar utifrån en klippfast säkerhet att man är älskad, vad som än händer. Man vet att en tredje part är med, och att det är han, den totalt "accepterande Andre", som är den viktigaste partnern i samtalet.

  Den gränslösa barmhärtiga kärleken är mötesplatsen mellan Gud och människan. Det är när hon står inför Gud i all sin fattigdom - och bara då - som hon finner sin sanna värdighet.
  När Thérèse av Jesusbarnet kort före sin död avslutar manuskriptet där hon berättar om sitt liv, skriver hon:

Jag känner att även om jag hade alla de synder som man kan begå på mitt samvete, så skulle jag förkrossad av ånger kasta mig i Jesu armar, ty jag vet hur mycket han håller av det förlorade barnet, som kommer tillbaka till honom. Det är inte därför att Gud i sin förekommande barmhärtighet bevarat min själ från dödssynd som jag söker mig till honom i förtröstan och kärlek.

  Till moder Agnes som skall komplettera hennes ofullbordade manuskript tillägger hon:

Säg tydligt, moder, att även om jag hade begått alla tänkbara brott skulle jag alltid ha samma förtröstan, jag skulle känna att dessa mångfaldiga synder var som en vattendroppe kastad i en glödande ugn.

  Den enda oförlåtliga synden är den att inte vilja bli förlåten. Självklart skall vi ta hänsyn till alla psykologiska omständigheter som försvårar denna förtröstan. Men det är också vår uppgift att bekräfta att tillit, förtröstan, överlåtelse till Guds kärlek, är inneboende kapacitet i människan och att det är varje människas kallelse att frigöra denna kapacitet.
Att lyssna är oändligt mycket mer än en teknik.
  Lyssnandet är inkarnationen av Guds barmhärtiga kärlek, som inte bara inte dömer, utan också aktivt älskar människan precis sådan hon är.