Uttrycket villkorslös kärlek som användes
ganska ofta behöver en förklaring. En av
de bästa jag läst har skrivits av broder
Wilfrid. Jag har funnit den i Andens terapi - om
andlig vägledning (Libris
1996) s. 54-57.
Jag vet
väl vilka tankar jag har för er, säger
Herren,
nämligen fridens tankar och inte ofärdens,
till att ge er en framtid och ett hopp.
Och ni skall åkalla mig och gå och be
till mig,
och jag vill höra på er.
Ni skall söka mig, och ni skall också
finna mig,
om ni frågar efter mig av hela ert hjärta.
Ty jag vill låta mig finnas av er, säger
Herren.
(Jer 29:11-14)
Innan vi läser blir vi stilla och
ber med några verser ur Psaltaren 90:
Gud,
ursprung till all kärlek, upphov till allt
gott,
du har genom Jesus visat oss den villkorslösa
kärlekens väg.
Vi ber om gåvan att kunna återspegla
något av hans godhet - Herren,
sänd oss kärlekens Ande. Amen.
Med en önskan om en välsignad
läsning från
Att avbryta konfidensens
talande och sitt eget lyssnande genom att rikta dömande,
förebrående, fördömande ord till
henne leder inte till något gott. Detta är
lätt att inse. Men det är nästan lika
illa att tala uppmuntrande ord, att urskulda, rentvå.
Att i ett samtal, då en människa öppnar
sig och visar all sin nöd och sitt mörker,
avbryta och börja trösta genom att säga
att hon faktiskt inte är, så ful, eller
att det inte är så mörkt i hennes
själ som hon tror, leder knappast till någon
djupare befrielse. För det första kommer
hon att känna sig frustrerad när hon inte
får tala ut och kommer därför inte
heller att lita på våra tröstande
ord. Hon, har ju inte fått förklara hur
ynklig, och eländig hon känner sig. För
det andra - det viktigaste - blockerar vi möjligheten
att nå en djupare nivå där hon vet
att hon är älskad oberoende av vad hon gör
och hur hon beter sig. Urskuldande ord håller
henne fast på den nivå där hon tror
att hon måste vara fin, vacker, attraktiv, för
att bli älskad. Det är den villkorliga kärlekens
nivå: jag älskar dig bara när du är
älskvärd. Genom att säga "det
är inte så farligt, du är fin, du
är älskvärd i alla fall", förstärker
vi och bekräftar hennes omedvetna övertygelse
att hon måste förtjäna kärleken
att vi - och Gud - bara kan älska henne när
hon är helt fläckfri.
Det hon i grunden vill höra är
inte: du är mindre svart än du tror, utan:
hur svart du än är, älskar jag dig
i alla fall. Det varje människa hungrar efter
är en villkorslös kärlek, en kärlek
utan "därför". Det är så
Gud älskar oss, och det är denna kärlek
vi har att förmedla som andliga vägledare.
Gud säger aldrig: Jag älskar
dig därför att du älskar mig, eller:
Jag älskar dig därför att du inte längre
syndar. Utan: Jag älskar dig. Att älska
är hans väsen. Att du finns till är
ett ontologiskt bevis på att han älskar
dig. Allt han gör, gör han av kärlek.
När han skapar dig nu, i detta ögonblick,
gör han det av kärlek. Du är en frukt
av hans kärlek.
Om vi inte förmedlar detta, sviker
vi både Gud och vår konfident, men om
vi gör det får hon möjlighet att bli
försonad med hela sig. Utan denna försoning
finns, som sagt, ingen chans till verklig utveckling.
Vår benägenhet att tala tröstande,
urskuldande ord kan lära oss något om oss
själva. Denna benägenhet beror antagligen
på att vi själva inte vilar i Guds kärlek
utan fortfarande tror att vi måste förtjäna
den. Om vi själva har lärt känna Guds
kärlek, tänker vi inte ens på att
försöka överbevisa vår konfident
om att hon inte är så svart. Hon får
vara hur svart som helst, det hindrar inte Gud från
att älska henne. Och inte oss heller. Man kan
vara svart och vacker samtidigt: "Svart är
jag, dock är jag vacker" (Höga
V 1:5) - vacker därför att man är
älskad.
Att förmedla Guds villkorslösa
kärlek innebär nåd för den andliga
vägledaren själv. Hon kan inte förmedla
den om hon inte själv är någorlunda
förankrad i den, och genom att förmedla
den blir hon ännu mer förankrad. Att lyssna
blir då nästan en bön. Man lyssnar
utifrån en klippfast säkerhet att man är
älskad, vad som än händer. Man vet
att en tredje part är med, och att det är
han, den totalt "accepterande Andre", som
är den viktigaste partnern i samtalet.
Den gränslösa
barmhärtiga kärleken är mötesplatsen
mellan Gud och människan. Det är när
hon står inför Gud i all sin fattigdom
- och bara då - som hon finner sin sanna värdighet.
När Thérèse av Jesusbarnet
kort före sin död avslutar manuskriptet
där hon berättar om sitt liv, skriver hon:
Jag känner att även om
jag hade alla de synder som man kan begå på
mitt samvete, så skulle jag förkrossad
av ånger kasta mig i Jesu armar, ty jag vet
hur mycket han håller av det förlorade
barnet, som kommer tillbaka till honom. Det är
inte därför att Gud i sin förekommande
barmhärtighet bevarat min själ från
dödssynd som jag söker mig till honom
i förtröstan och kärlek.
Till moder Agnes som
skall komplettera hennes ofullbordade manuskript tillägger
hon:
Säg tydligt, moder, att även
om jag hade begått alla tänkbara brott
skulle jag alltid ha samma förtröstan,
jag skulle känna att dessa mångfaldiga
synder var som en vattendroppe kastad i en glödande
ugn.
Den enda oförlåtliga
synden är den att inte vilja bli förlåten.
Självklart skall vi ta hänsyn till alla
psykologiska omständigheter som försvårar
denna förtröstan. Men det är också
vår uppgift att bekräfta att tillit, förtröstan,
överlåtelse till Guds kärlek, är
inneboende kapacitet i människan och att det
är varje människas kallelse att frigöra
denna kapacitet.
Att lyssna är oändligt mycket mer än
en teknik.
Lyssnandet är inkarnationen av Guds
barmhärtiga kärlek, som inte bara inte dömer,
utan också aktivt älskar människan
precis sådan hon är.