Tomas Sjödin - Att låta själen gå i tofflor

  Jag ringde min gamle vän Martin och berättade för honom att jag haft en lågproduktiv dag och att samvetet gnagde till följd av detta. Hos honom hade mitt dåliga samvete inte mycket stöd att hämta. Istället menade han att det var ”glädjande” att jag dragit benen efter mig en hel dag.
  ”Det har du igen senare” sa han och gav mig en lektion i hasandets undersköna konst.
  Väl medveten om att alla inte kan kasta om arbetsdagar och ledighet efter eget godtycke tror jag att han har rätt. Duktighetsmaskinen inom oss måste ibland ges frihet från förpliktelser och rutiner. Också själen behöver gå i morgonrock och tofflor ibland och dra benen efter sig. Oavsett om detta leder till ny inspiration och nya friska tag eller inte är hasande en del av livet. Till och med något ”glädjande” om man får tro en gammal kvickögd livskonstnär.

  I den här helgens bibeltexter finns två ord som skulle kunna vara en beskrivning på vårt sätt att behandla oss själva. Orden är ”pressa” och ”driva”.
  En frustande Johannes kommer från öknarna stillhet in till en civilisation som i många avseenden liknar vår. Han ärende är att bana väg för Befriaren. Han är ett eldsklot som brinner och lyser. Han förkunnar syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop, men också frihet från alla former av förtryck. När människor frågar honom vad de skall göra för att bli räddade handlar hans svar genomgående om att göra livet lite lättare för varandra. ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har.” Tullindrivarna uppmanas att inte driva in mer än vad som är fastställt och soldaterna att inte med våld pressa någon på pengar.
  Texter som denna kan läsas på så många plan. De stora dragen rör mänsklighetens räddning och upprättelse, att ”alla skall få se Guds frälsning”. De fina linjerna hjälper oss att avslöja allt det som vill dra livet ur oss. Det som pressar och driver, men inte hjälper oss att leva.

  Min gamle kamrats lugnade hållning gav mig lusten tillbaka. På kvällen grep jag mig an en uppgift som jag skjutit på i veckor. Det var gjort i ett huj.
  Det är märkligt det där, alltså att pådrivarna, de som mal om att man skall ”komma igen” och ”rycka upp sig” nästan alltid får en att känna sig böjd eller tyngd, men att de välsignade människor som säger ”glöm inte att dra benen efter dig ibland” får motsatt effekt. Och är det ingen annan som säger det så får man säga det till sig själv.

Tomas Sjödin

Låt Gud avgöra vilken sida
som öppnas för Dig.