Människor jag mött, situationer jag varit med om, känslor, färger och ljud jag upplevt, allt finns lagrat någonstans och ibland när minnesrummen stimuleras så väller minnena fram från dessa mina två resor. Alldeles vid min arbetsplats i Göteborg finns en Indisk restaurang - New Delhi- och ligger vinden rätt kan jag ibland vandra i doften av denna fantastiska kontinent i flera minuter innan det är dags att svänga av. Ingefära, tandoori-grillat, olika masalablandningar kan bland få mig att drömma tillbaka till dagar då jag vandrade omkring i mina TEVA-sandaler i Chapora i den lilla delstaten Goa.

Nu är det nästan precis ett år sedan jag kom hem ifrån mitt volontärsuppdrag och jag skall berätta lite om det här för den som är intresserad. Det var en underbar, jättejobbig, utmanande och spännande tid. Jag fick som en del av den kristna kommuniteten i Vagator Beach i norra Goa lära mig saker som jag inte kunnat föreställa mig när jag steg på planet på Landvetters flygplats i november 1999. Vår kommunitet år 1999/2000 var den 15:de kommuniteten som levt och verkat i husen som för ca 15 år sedan inhyste ett katolskt ashram där Fader Andnan tog emot och hjälpte västerlänningar med missbruksproblem. Goa är sedan 70-talet ett känt drogparadis där hippiekulturen frodades. Även om de många stränderna har ändrat karaktär, så är det än idag väldigt många människor som reser till Goa för dansen och drogerna. Nu är det mest tecno och trance musik som hörs på de många nattliga partyna men fortfarande är alla typer av droger oerhört tillgängliga. På restauranger, barer, stränder och altaner till hotell och guesthouse, överallt röks cannabis i cigraretter och chillum-pipor och på partyna tar väldigt många extasy, amfetamin och /eller ketamin för att förstärka och förlänga kvällens upplevelse.

Goa är lite av en annan värld. Både ett paradis och ett helvete på samma gång.

Vår volontärsuppgift var väl inte helt enkel och avgränsad kan jag väl så här i efterhand tycka.Vi skulle leva i en kristen och naturligtvis helt drogfri gemenskap. Vi skulle vara medmänniskor och finnas till hands för unga västerlänningar i behov av stöd och hjälp. Volontärsprojektet kallat Western Youth in the East (WYES) stödjs i Sverige av Missionsförbundet, Svenska Baptistförbundet och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen så vi alla som åkte iväg hade anknytning till någon av dessa tre kyrkor. Projektet står på de tre benen kommunitet, diakoni och dialog. Tanken är att gruppen på mellan 8 och 14 deltagare med olika ålder och livserfarenhet ifrån Sverige, Danmark och Finland skall leva tillsammans och att de två husen vid Vagator Beach som projektet hyrt de senaste 15 åren skall vara en mötesplats för västerlänningar. Det ena huset är bostadshuset, rymligt men spartanskt utan rinnande vatten och andra bekvämligheter. I det andra huset finns köket där vi tillagar våra gemensamma måltider och biblioteket med ca 3000 skänkta böcker på alla möjliga språk. Till biblioteket är alla välkomna att låna böcker och läsa tidningar och utanför biblioteket finns Verandan. Jag skriver Verandan med stort V för jag tycker det är en plats som är värd att upphöjas lite. Här har miljoner samtal ägt rum, här har tusentals männniskor delat måltidsgemenskap och här har det filosoferats över många koppar chai (ett te man bjuds på i varje indiskt hem). Verandan har haft många funktioner, den har varit sjukstuga, rådgivningsbyrå, restaurang, föreläsningsplats och drogfri zon. Den har också varit en kyrka där möten har skett mellan människor och där säkert en och annan sökande har kommit till tro. Denna enkla plats med bara bastmattor som täcker stengolvet där man kan höra havet och njuta av stillheten emellan palmerna har fått betyda mycket för ett oräknerligt antal människor. Människor av alla de slag. Backpackers, Yogafolk, Sökare, Charterturister, Partyfolk, Missbrukare, Missionärer, Ateister, Buddister, Flummisar, en stor variation av resenärer har besökt verandan och förhoppningsvis har de flesta fått möta en öppen, varm och välkomnande kommunitet som har kunnat finnas till och tjänat dem som så önskat.

Jag vet att vi inte lyckades alla dagar. Ibland räckte vi inte till. Ibland orkade jag inte vara till för någon annan än mig själv. Men jag vet också att vi fick finnas med vid många tillfällen då livet för någon varit ett stort kaos, och att vi vandrat brevid när ingen annan brytt sig. När jag tänker tillbaka på de sex månaderna i solen ser jag att det mitt i det glada och avslappnade livet på stranden och mitt i festandet fanns en väldig utsatthet för dem som inte riktigt hade en plats inom ramarna. När någon förlorade sig in i drogpsykos eller tappade greppet om verkligheten var han eller hon väldigt ensam. Här hade vi förmånen att under en säsong få finnas till och vara en aktiv medmänniska. Vi tillsammans i kommuniteten lotsade till sjukhus, försåg sängliggande och andra nödställda med mat, vakade dagar och nätter, förmedlade kontakter till ambassader, konsulat, föräldrar och anhöriga, hade stödsamtal, gav råd och höll våra ögon öppna. Ibland kände vi oss alldeles maktlösa, då bad vi om hjälp och ledning ifrån Gud.

Andakt- och bönestunder utgjorder en viktig del av kommunitetslivet. Vi saknade en pastor / präst men tillsammans i gruppen ansvarade vi för morgonandakter, meditationer och Gudstjänter. Vi sjöng och tände ljus för oss själva och för alla som vi mötte varje dag. Bortsett ifrån morgonens stilla andaktsstund med bön och bibelläsning, så var inte den ena dagen den andra lik. Visst hade vi schemalagda praktiska sysslor såsom matlagning, städning, vattenhämtning och biblotekstjänstgöring men utöver dessa visste man inte vad dagen skulle ge. Spännande men ibland tröttsamt, särskilt när det körde ihop sig och vi drogs åt olika håll samtidigt.

Jag är socionom och har under en tid jobbat med människor med missbruksproblematik och psykiska funktionshinder i Sverige. Det är annourlunda att vara volontär i Indien. Här finns inte några lagar och regler som hindrar människor att droga ihjäl sig. Myndigheterna eller polisen är inte någons vän utan är snarare fienden och utnyttjar systemet till att finansiera sina egna privata byggnationer. Korruptionen är så utbredd att inte ens indierna själva höjer ögonbrynen, utan ser mutorna som en del av systemet. Hos samhället, lokalbefolkningen, finns det inte mycket hjälp att få om man är västerlänning undantaget vissa lysande välgörare. - Jamen varför skulle de egentligen bry sig? tänker jag ibland, de har väl nog med sina egna dagliga bekymmer. Vi som fanns där på verandan fick ofta vara en sista utväg, hit sökte sig människor när man inte såg någon lösning och hit kom restaurangägare och andra om de såg någon som for för illa. Det är klart att vi gjorde så gott vi kunde i dessa situationer, men hur enkelt är det att stå och se på när någon man lärt känna inte vill åka hem, utan vill fortsätta festa även om man vet att personen ifråga går en säker död till mötes i ett våldsamt destruktivt levnadsmönster? Det är svårt!

Men tack och lov, även om vissa dagar präglades av ödesmättad dramatik så var de allra flesta dagarna av en annan karaktär. Jag är inte så förtjust i att laga mat egentligen, men när jag tillsammans med en engelsk gästkock diskuterar filosofin bakom Ashtanga-Yoga samtidigt som vi avgör om linsröran är tillräckligt saltad så är det riktigt roligt! Diska kan också vara rätt ok då en ny bekantskap sköter torkhanduken och berättar om erfarenheterna från sin resa i Nepal. Städningen var dock aldrig kul och jag är så tacksam över att det finns dammsugare i Sverige.

Jag skulle kunna hålla på hur länge som hellst och berätta om små och stora saker som hänt, men den viktigaste lärdomen jag bär med mig är nog iallafall att något av det bästa i livet är att möta människor. Det utvecklas man av. Jag är glad för att jag hade möjligheten att vara i Goa och träffa alla dessa olika personligheter och säkert lärde jag mig något av var och en av dem.

Om du är intresserad av detta lite speciella projekt kan du antingen maila mig eller ta kontakt med EFS i Kyrkornas hus i Uppsala och därifrån få mer information. Det är inte en enkel uppgift att vara volontär i Goa, men jag kan ändå rekommendera det. För människorna, palmer och stränder, vardagslivet i Indien med lukter, färger och sysslor, för mångfalden av religioner och kulturer är något som inte riktigt kan upplevas här hemma. Om du inte vill vara volontär men tänker ge dig ut på resande fot i Indien, ta då gärna en tur till Goa och Vagator Beach.

Hälsningar
Annika Alexanderson
(Har du några frågor eller tankar så förmedlar vi gärna ett mail till Annika )