Ljusets öar
I kapitel 1 citerade vi Jesus som sa; "Jag är världens
ljus..."
(Joh 8:12)
För några år sedan frågade en dam
mig, i en kyrka i Sverige, om jag ville stödja ett barnhem i Venezuela
och bli fadder. Jag tänkte på saken några sekunder. Jag kände väl
till systemet med fadderskap; att många barnhem runt om i världen
drivs på frivillig bas, men jag visste att i vissa fall går en stor
del av de insamlade medlen till administration och kanske onödiga
utgifter. Jag svarade emellertid "ja" eftersom jag kände
damen i fråga, och hon ingav förtroende.
 De
gav mig en pojke som hette Julio. Han var dövstum och var vid den
tiden ungefär 8 år. Jag betalade månadsvis 125.-kr. för hans underhåll
och skrev brev till honom, speciellt till jul och på hans födelsedag.
Hösten 1997 bestämde de svenska faddrarna att resa till Venezuela
och besöka barnhemmet som heter "Casa Hogar."
Jag anmälde mig till resan, och i januari 1998 flög vi först till
Caracas och åkte vidare med buss ca 130 km. till platsen där barnhemmet
ligger och som heter "San Sebastian de los Reyes." "Casa Hogar" blev grundat
1990 av ungdomar från England och Venezuela, ungdomar som tillhörde
den världskända organisationen "Youth with a mission."
(På svenska "ungdom med uppgift.")
I dag lever 32 barn på barnhemmet
i tre små hus. Voluntärer, gifta par, passar och uppfostrar barnen. 
Barnhemmet får inget stöd fran den
venezuelanska staten, men är ända godkänd och registrerad av myndigheterna.
Barnhemmet drivs av de ekonomiska stöd de får från Nya Zeeland,
England, Sverige och Spanien.
Alla barn på "Casa Hogar" har gått igenom en synnerligen
svår barndom, ett förflutet fullt av olyckliga och hemska omständigheter.
De har lidit av svält, blivit misshandlade och sexsuellt utnyttjade.
De levde i gamla bilvrak och rivningshus. Deras föräldrar var till
större delen totalt diskvalificerade som föräldrar. De var tjuvar,
prostituerade, narkomaner och alkoholister.
En pojke, José Antonio, slog sig kraftigt i huvudet på den första
dagen av sitt liv..... för just dà han föddes, föll han huvudstupa
ned på golvet.
En flicka blev instängd i ett skåp. Sedan satte de eld på huset.
Som vid ett under blev flickbarnet räddat, men hon förlorade förmågan
att tala. Nu, efter flera ar, börjar hon att tala sakta men säkert.
Ett tredje barn har ett stort ärr från ryggen fram till magen, orsakat
av en coca cola flaska med flaskhalsen avslagen.
Barnen levde på de stora sophögarna utanför Caracas och svält, sjukdomar
och ångest var deras säkra följesslagare dag efter dag. De gömde
sig när de såg en vuxen närma sig, eftersom de inte väntade sig
något gott från någon.
Då vi kom fram till barnhemmet var vi mycket nyfikna på vad vi skulle
få se..... Och det var inte lyx vi såg, inte någonstans; snarare
knapphet, några hus var i behov av reparation och där fattades målarfärg.
Men det viktigaste vi såg var RENA och MÄTTA BARN i en harmonisk
och vänlig atmosfär. Voluntärerna, de som passade och uppfostrade
barnen, var lugna och vänliga människor som barnen hade förtroende
för. Den första natten på barnhemmet kunde
jag inte sova. Jag låg och tänkte på barnen. Tillslut steg jag upp,
gick ut på terrassen till tropiknatten med en himmel som var överströdd
av stjärnor i tusentals.
Jag tackade Gud för att han hade räddad de små barnen från Helvetets
portar till Himlens förrum. Jag gav också ett löfte den natten.
Jag lovade att då jag var tillbaka i Spanien, skulle jag starta
en humanitär förening och arbeta för att skaffa ekonomisk hjälp
och faddrar till barnen. Speciellt om min hustru ville samarbeta
med mig. Och det ville hon! Tillbaka till Spanien igen, började
vi strax att tala med vara vänner om barnen på "Casa Hogar."
Vi talade med alla vi mötte på vår väg, i kyrkor, i föreningar...överallt.
Vi fick med det samma gensvar hos folk. Susana, en ung läkare, ställde
en del av sin fritid till förfogande. Hennes pojkvän, Javier, hade
goda datakunskaper och scannade in fotografier till vår lilla broschyr.
Joaquin, en av direktörerna hos Solbank, ordnde sa att vara penningtransaktioner
till Venezuela kunde genomföras till en låg kostnad. Det blir inga
utgifter för telefon, kontor, ljus och värme för det bjuder vi på.
Vi har numera genomfört två resor till Venezuela, men föreningen
har inga resutgifter. På så sätt går 97 - 98% av de insamlade medlen
direkt till barnhemmet.
Vi uppmanar folk att samarbeta med oss och erbjuder tre alternativ: - Bli fadder till ett barn 2.500.-pts/mnd.
- Stödja voluntärerna 2.500.-pts/mnd.
- Underhåll av byggnader 2.000.-pts/mnd.
Jesus säger i Matteus 25:40, där han
identifierar sig med de små och hjälplösa: "Sannerligen, vad
ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har
ni gjort för mig."
Många är de som har tagit emot utmaningen och hjälper oss i arbetet
för barnen, och i dag har vi medarbetare i nästan hela Spanien Under större delen av 1999 var vi
upptagna med att samla in pengar till en förstahjälpstation på barnhemmet
som vi skulle ta med oss vid vårt planlagda besök på "Casa
Hogar" i januari 2000.
Vi samarbetade med läkare om vilka mediciner och vilken utrustning
som var bäst lämpade att skänka till barnhemmet. Den venezuleanska
ambassaden i Madrid stöttade oss med rekomendationsbrev så att det
skulle bli lätt att komma in i landet med all medicin och utrustning.
Den dagen vi flög från Alicante till Venezuela via Madrid, liknade
vi mest en grupp emigranter med alla lådor, pappkartonger och resväskor.
Vi var tre personer som reste och förutom personliga saker, hade
vi med oss kläder och gåvor från faddrar till sina fadderbarn, plus
utrustning till förstahjälpstationen. Det blev en lång dag. Från
det att vi steg upp till det att vi åter var i säng, gick det 22
timmar.
Dagen efter vaknade vi till rop och skrik från barn på terrassen
som ropade:"tio Willy, tia Mayte, vi vill träffa er."
Vi gick ut och möttes av 8-10 barn, med förväntansfulla ansikten,
som alla på en gång slängde sig runt våra halsar. Det var rörande
att träffa dessa glada och ömma barn igen.
Samma dag hade vi ett möte med ledarna på barnhemmet, ett ungt par
som heter Daniel och Rosa. Vi ville diskutera med dem hur vi bäst
skulle använda de ekonomiska medel vi hade med oss. Av de penninggåvor
som vi skulle förvalta, hade vi med oss en relativt stor summa pengar
som ett nygift ungt par i Madrid hade givit oss, en del av deras
egen bröllopsgåva.
Vi bestämde att vi först skulle köpa kläder och skor till barnen.
Sedan köpa sängkläder så som lakan och örngott. Också handdukar
etc. Dessutom två tvättmaskiner och två strykjärn. Förstahjälpsstationen
skulle kompletteras med en instrumentvagn, skåp, bord, handtvätt
och spegel.
Barnen var fördelade i tre små hus. Vi tillbringade långa stunder
tillsammans med barnen och deras ledare, "ställföreträdande
föräldrar", som de kallas. Vi lade märke till att barnen behandlades
med kärlek och att man lade vikt på goda vanor.
 På
barnhemmet bor det många syskon. Faktiskt har de flesta barnen bröder
och systrar på hemmet. De bor tillsammans och är glada för det.
Vi lade märke till att flera av barnen var småväxta i förhållande
till deras ålder. Då vi kommenterade detta för de ansvariga på barnhemmet,
berättade de att flera barn lider av parasiter i sina små magar
och att de behöver vitaminer. En medicinkur kostar pengar och deras
ekonomi räcker inte till att täcka alla behov. Vi frågade också
om det fanns torrmjölk att ge åt barnen och om de fick allsidig
kost. Vi fick till svar att barnen äter det som finns att få vid
varje tillfälle. Många barn på "Casa Hogar"
är mentalt efterblivna som ett resultat av en olycklig barndom och
hemska upplevelser som de tvingats gå igenom. Ett exempel är flickan
som blev instängd i ett skåp och sedan var nära att bli innebränd.
Idag orkar hon inte följa med de andra barnen i klassen och får
och kan därför inte deltaga i undervisningen.
Ett annat exempel är en pojke på elva år. Han klarar inte av att
sumera enkla tal som 2+2 eller 2+3. Han får heller inte gå i skolan.
Det är uppenbart att båda barnen behöver hjälp av psykolog och fà
specialträning, men den möjligheten finns inte i den lilla stad
som barnhemmet ligger i.
Barnens fysiska och mentala hälsa bekymrar oss på ett speciellt
sätt, och i framtiden, den omedelbara framtiden, vill vi prioritera
dessa viktiga saker och söka lösningar tillsammans med barnhemmets
ledning.
Ibland tänker jag på hur det skulle ha blivit med dessa barn om
de inte hade kommit till "Casa Hogar", eller vad som händer
med andra barn med en liknande utgångspunkt och som måste klara
sig själv så gott de kan.
Under julen läste jag en bok som handlade om gatubarnen i Brasilien.
En bok som lockade till eftertanke; den handlade om misshandel och
utnyttjande av barn redan från späbarnsåldern.
Barnen blir med åren hårda, våldsamma och farliga ungdomar som inte
låter sig hejdas av något för att skaffa sig det de vill ha.
De lär sig metoder och knep och snart har de blivit fräcka tjuvar
och unga våldsmän som rör sig i en värld av prostitution och narkotika.
De har blivit ett problem i samhället.
Vid 12-15 års ålder blir de av många i samhället betraktade som
hopplösa och oförbättringsbara unga förbrytare, och man har bildat
patruller med avsikten att förfölja och utrota dessa barn.
Vi är totalt emot dessa "lösningar" för vi tror inte att
det finns några hopplösa fall. Under inga omständigheter kan man
betrakta "utrotningspatruller" som en lösning.
Det rör sig ju om barn på vår egen
jord. Problemet är istället är att någon eller många vuxna har felat
grovt!
Det handlar om att förändra en svår och hjälplös situation för barnen,
ta hand om dem, ge dem utvecklingsmöjligheter och utbildning. Då
blir en hopplös barndom ett framtidshopp för barnet själv, och för
hela världen. Jesus säger i Markus 4:20 "Men
att de såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som både
hör ordet och tar emot det och som bär frukt, trettiofalt och
sextiofalt och hundra falt."
Inom vår organisation, har vi den
uppfattningen att barn maste prioriteras. Därför har vi blivit medlemmar
i en värlsorganisation för barnhem, Asociación Mundial de Orfanatos
(AMOR) som arbetar för att etablera så
många barnhem som det behövs i världen. Det är en enorm uppgift
som kräver både mänskliga och ekonomiska resurser.
Goda barnhem är idag liksom "Ljusets öar" på vår jord,
men vår vision är att bilda stora "ytor av ljus" i hela
världen. För vidare information:
Kontakta
Willy Mossum  Del två: Ljusets
öar | 
