Långfredagen

del 2 

Jesu begravning och vår  

Predikans text: Matteus 27:57- 66. 

1. Jesu begravning
På kvällen kom en rik man från Arimataia som hette Josef och som också han hade blivit lärjunge till Jesus. Josef gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus gav då order om att den skulle utlämnas, och Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i berget. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån.
    Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt mitt emot graven (Matteus 27: 57-61).

Jesus är död. Han har fått en hemsk och grym död. Men vad skall man nu göra med Jesu kropp? Romarna hade väl helst låtit den hänga kvar några dagar som ett varningstecken för brottslingar och upprorsmän. Översteprästerna hade säkert önskat att Jesu kropp skulle kastas i Hinnomsdalen - Gehenna - som var Jerusalems soptipp, där det ständigt brann och pyrde. På det sättet skulle de sista spåren av Jesu liv utplånas.

Den ende som kunde rädda Jesu kropp undan förintelsen var Pilatus. Men vem skulle nu våga gå upp till Pilatus och be honom om att få ta hand om Jesu kropp? Det var alldeles otänkbart att Jesu släktingar skulle kunna göra det och absolut inte heller Jesu lärjungar.

Det är i den situationen som Josef från Arimataia griper in. Alla fyra evangelierna berättar om honom, men bara i sammanhang med Jesu begravning. Om man ställer samman vad de fyra evangelisterna säger om Josef får vi veta  

att han var en rik man,
att han var en ansedd rådsherre (riksdagsman ungefär)
att han var god och rättfärdig
att han inte deltagit i beslutet att döda Jesus
att han var en Jesu lärjunge, men han var det i hemlighet
att han ibland var rädd för vad andra skulle säga
att han väntade på Guds rike. 

Det märkliga är nu att då Jesu övriga lärjungar var försvunna från skådeplatsen och sitter där förskrämda bakom stängda dörrar, då träder fram en som varit en lärjunge i hemlighet. Alltså då hela Jesussaken tycktes vara förlorad, då alla förhoppningar tycktes vara grusade, då allt ramlade för Jesu lärjungar, då träder Josef fram, han som förut varit en Jesu lärjunge fastän i hemlighet. De som förut haft mod att bekänna sig till Jesus sitter nu bakom stängda dörrar och är mycket rädda. 

Är detta nedtecknat för att vara en tankeställare
för oss som bekänner oss till Jesus.
Vi ska tala lågmält om vår tro och våra insatser.
Men i stället tala om vilken stor frälsare vi har. 

Denne Josef från Arimataia går nu upp till Pilatus och ber att få ta hand om Jesu kropp. Det tycktes gå oväntat lätt för Josef. Pilatus hade ju tidigare gett order om att Jesus skulle utlämnas. Kanske han nu ville avbörda sig en skuld. Döva en skuldkänsla. Han hade ju inte handlat alldeles riktigt i den här processen.

Josef får nu ta hand om Jesu kropp, som soldaterna redan hunnit ta ned från korset, kanske för att som brukligt var att kasta den i Hinnoms dal.

Vad gjorde nu Josef? Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg och lade den i sin nya grav, som han hade låtit hugga ut i klippan.

Matteus berättar ingenting om det som Johannes berättar om, nämligen att Nikodemus var med och att han använde både myrra och aloe, som så småningom bildar ett stelnat hölje omkring kroppen. Matteus berättar bara att man lindade kroppen och lade den i en grav. Man la den inte i en kista. Man la den inte i jorden. Jesus läggs på en stenbänk inne i en grav. Och sedan rullar man en stor sten för ingången till graven. Det var förmodligen en kvarnstensliknande sten som rullades fram i ett spår. 

Jesus blev korsfäst, död och begraven. Varför talar man om att Jesus blev begraven? Om man dör blir man ju också begraven. För oss är ju det självklart. Men evangelisterna är mycket noga med att berätta om att Jesus blev begraven. Alla dessa anordningar, som Josef och Nikodemus gjorde, berättar man för att säga att Jesus verkligen var död. Och att man räknade Jesu död som det definitiva slutet. 

Och nu ställer vi oss bredvid Jesu vänner vid Jesu grav.
Hela deras kristendom och vår har kraschat. Var är nu
Gud i all detta? Var finns den som förut haft hjärta för oss
och förbarmat sig över oss.   

2. Bevakning av Jesu grav
Nästa dag - det var dagen efter förberedelsedagen - gick översteprästerna och fariseerna tillsammans till Pilatus och sade: ”Herre, vi har kommit att tänka på att när den där bedragaren ännu var i livet sade han: ’Efter tre dagar skall jag uppstå.’ Ge därför order om att graven bevakas under tre dagar, så att inte hans lärjungar kommer och rövar bort honom och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första.”  Pilatus svarade: ”Ni får en vaktstyrka. Gå och bevaka graven så gott ni kan.”  De gav sig i väg och skyddade den genom att försegla stenen och sätta ut vakterna (Matteus 27: 62 – 66).

Jesusoron bland folkets ledare fortsatte även efter hans död. Man gjorde allt för att bli av med Jesus. Ville de döva sitt dåliga samvete? Nu räcker det inte med att Jesus dött på korset. Om man inte är försiktig kommer hans lärjungar att stjäla bort hans kropp från graven. Och vilka hemska rykten kan inte då komma i rörelse. Då går de upp till Pilatus, ber om hans hjälp. Pilatus verkar trött på allt det här. Han ger dem ett bryskt svar: ”Ni får en vaktstyrka. Gå och bevaka graven så gott ni kan.' De gav sig i väg och skyddade den genom att försegla stenen och sätta ut vakterna (27:65-66).     

3. Jesu grav och vår
När vi bläddrar i vår psalmbok hittar vi många psalmer som säger att Jesu grav kan hjälpa oss bort från rädslan för vår egen grav.

Ej graven oss förskräcker,
den var din bädd också ..
Psalm 150:3 

Av gravens fasa ej ett spår är kvar,
och döden mist sin udd,
när dig jag har.
Psalm 189:6 

Graven tycks inte få sista ordet när jag håller ihop med  Jesus:

I graven läggs till sist min kropp,
men det kan ej slå ned mitt hopp.
För döden är jag inte rädd,
ty graven var en gång din bädd. 

Vi tackar dig, o Jesu kär,
som oss igenom döden bär.
Se, gravens mörka port blir ljus,
en ingång till vår Fader hus.
Psalm 458:4-5 

När jag skall lämna världen,
o lämna du ej mig,
och låt vid hädanfärden
min blick ej släppa dig.
När ångest trycker anden i sista kampens nöd,
kom då och lossa banden,
o Jesu, för din död.
Psalm 144:6 

De som har skrivit dessa psalmer har erfarenheter av Jesu närvaro. Och dessa erfarenheter kan både du och jag få. Gud sände Jesus till oss för att vi ska få ana det eviga livet redan nu.

Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus (Joh 17:3) . 
Hör vi ihop med Jesus har vi övergått från döden till livet (Joh 5:24).

När Johannes ger oss sin berömda lovsång till Jesus (den s.k. Johannesprologen i Johannes kapitel 1) sjunger han:

I honom var liv och livet var människornas ljus.
Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det (Joh 1:4-5). 

Överallt där Jesus-ljuset får komma in måste mörkret vika. Också det svåra mörker som vi kan uppleva i dödsskuggans dal kan inte besegra Jesus-ljuset. Hans ljus är till för alla: Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus (Joh 8:12). 

Du får träna dig för himmelen redan nu. När du håller Jesus i handen behöver du inte vara rädd för att dö. Graven får inte sista ordet.  Du kan med Jesus be Jesu sista aftonbön:

Fader, i dina händer lämnar jag min ande (Lukas 23:46). 

Vi sjunger:
När jag skall lämna världen, o lämna du ej mig,
och låt vid hädanfärden min blick ej släppa dig.
När ångest trycker anden i sista kampens nöd,
kom då och lossa banden, o Jesu, för din död.
Psalm 144:6