Du
undrar över betydelsen av orden i skapelseberättelsen
1.Mos 1:27: Gud skapade människan till
sin avbild,
till Guds avbild skapade han henne.
Som man och kvinna skapade han dem.
När vi talar om att ett barn är
sin mammas avbild eller "sin far upp i dagen",
så tänker vi i första hand på
utseendet. Men det kan också vara tydligt att
barn ärvt egenskaper från sina föräldrar,
t ex musikalitet eller konstnärlighet. När det gäller människan
som Guds avbild kan vi utesluta kroppsliga likheter,
eftersom Gud inte har någon kropp. (Han
fick det förstås i Jesus, men det
var ju långt senare.) Det måste alltså
vara sina egenskaper som Gud lade ner i människan.
Hon skulle vara en avbild av Guds godhet, kärlek,
rättfärdighet, och i någon mån
av hans makt, eftersom hon fick uppdraget att "härska"
över djuren (1.Mos 1:26). Två kapitel senare berättas
det om syndafallet, då människan trotsade
Gud. Den kristna tron säger att synden medför
att Guds avbild i människan blir fördunklad.
Däremot blir den inte i grund fördärvad.
Innerst inne i varje människa finns alltså
en glimt av Gud. Men människan måste renas
för att avbilden ska komma fram under alla syndens
avlagringar, och den reningen klarar vi inte av på
egen hand. Det är därför frälsningen
är nödvändig. Därmed är också din
följdfråga besvarad, varför människan
har ett så högt värde. Allting är
skapat av Gud, men ingen annan än människan
är skapad med Gud själv som mall. All äkta
godhet, kärlek och rättfärdighet som
kan finnas hos oss är en avglans av Gud. I Psaltarens
åttonde psalm står det om människan: Du gjorde honom nästan till
en gud,
med ära och härlighet krönte du honom.
Du lät honom härska över dina verk,
allt lade du under hans fötter.
Till skapelsens mysterium hör
också polariteten mellan man och kvinna. Det går
åt två för att representera Gud. Inte
mannen ensam, inte heller kvinnan ensam, utan båda
behövs för att uttrycka bilden av Gud. Och
då förstår vi att könets roll
inte bara är kroppslig utan själslig, eftersom
det är på det själsliga planet vi återspeglar
Gud. Gud älskar att spegla sig i människan.
Ja, han älskar det till den grad, att när
spegeln blir alldeles svart, så tvättar han
den ren med det enda medel som duger: sitt blod. | 
