I Gamla testamentet finns det på flera
ställen förbud mot blodmat. Se t.ex. 3.Mos.17:10 ff.
För-budet motiveras med att varje varelses liv är i
dess blod. Blodet är inte till för att ätas utan för
att ge försoning, eftersom det är livet.
I Nya testamentet är frågan om blodmat ett huvudämne
vid apostlamötet i Jerusalem (Apg.15).
Skulle även de hednakristna behöva följa judiska lagar,
t.ex. om omskärelse? Petrus betonade att man inte blir
frälst genom vad man äter eller inte äter utan genom
Guds nåd, medan de ju-dekristnas majoritet tycks ha
hävdat att Mose lag måste följas också av omvända hedningar.
Då kom Jakob med ett kompromissförslag: de hednakristna
skulle vara fria från Mose lag, fast med fyra undantag:
de skulle avhålla sig från otukt, avgudaofferkött, kött
från kvävda djur och blod. Detta blev också mötets beslut,
med bindande verkan. Nu måste vi se till det sammanhang
där beslutet kommer till. Undantaget för bl.a. blodmat
sker av hänsyn till de många judekristna som fortfarande
känner en judisk identitet. Att äta blod skulle i det
läget varit stötande för många medkristna. I dag är
vi i ett annat läge. Ingen i vår omgivning tar anstöt
av att vi äter blodmat. Dessutom vet vi vad Jesus har
att säga i saken: Mark.7: 14-23.
Så ät du blodkorv om du vill. Själv är jag inte så förtjust
i det, men svartsoppa (gåsblod!)
äter jag gärna, skåning som jag är. | 
