Cicero beskrev i ett av sina tal korsfästelsen som ”det grymmaste och mest avskyvärda straffet av alla”. Senare tillade han att själva ordet kors borde vara mycket fjärran, inte bara från den romerske medborgaren som person, utan även från hans tankar, hans ögon och öron. Det är därför varken förvånande eller slumpmässigt att evangelisterna är väldigt återhållsamma i sin beskrivning. Det enda de säger är att ”de korsfäste honom”, utan att ge några konkreta detaljer.

 

Men av andra källor vet vi att den dömde lades på rygg; att hans händer, handleder eller armar spikades eller surrades fast vid patibulum (tvärbjälken); att korset sedan restes i upprätt ställning och släpptes ner i ett i förväg grävt hål i marken.

 

Pilatus lät fästa en ”titel” på arameiska, latin och grekiska ovanför Jesu huvud som löd: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung.” De judiska ledarna försökte övertala Pilatus att ändra ordalydelsen till att Jesus hade påstått sig vara judarnas konung, men Pilatus vägrade.

 

Efter hand tunnades den nyfikna åskådarskaran ut. Soldaterna kastade lott om Jesu klädnad, medan kvinnorna iakttog alltsammans och grät. Ett antal präster och laglärda stannade också kvar och hånade honom: ”Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa! Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han har satt sin lit till Gud. Nu får Gud rädda honom, om han bryr sig om honom” (Matt 27:42-43). En del av vad de sa var bokstavligen sant. Han kunde ha utövat sin himmelska makt och stigit ner från korset, men vad han inte kunde göra var att hjälpa sig själv och dem samtidigt. För att kunna frälsa dem måste han stanna kvar på korset och dö.

 

På så vis kom ”korset” snart att förknippas, inte så mycket med en avrättningsmetod som med evangelium om frälsning. Och aposteln Paulus kunde skriva: ”Jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår Herre Jesu Kristi kors” (Gal 6:14).

Läs vidare: 1 Kor 1:17-25