9 december  

En morgon möttes pappa Bill och en halv gris praktiskt taget i dörren.

– Jag har inte beställt något. Vad i all sin da'r är detta! ropade han förargat. Vad skulle jag med en halv gris, som knappt har tid att få i mig mer än en kopp kaffe?

– Är inte detta Krusegatan 10, Acktertoft? frågade mannen som bar.

– Jovisst, men för den skull behöver vi väl inga halva grisar.

– Det var beställt! sa karlen irriterat, för grisen var tung och pappa Bill stod i vägen. Fru Vivianne Acktertoft, det låter väl som om det var er fru, va?

– Stopp där! röt pappa Bill. Ni kommer inte över tröskeln med det där åbäket förrän jag har talat med min fru.

– Om ni tror jag tänker släpa tillbaka alla de här kilona, så tror ni fel! röt grismannen för nu var han också verkligt arg. I nästa sekund låg grisen på tröskeln och mannen försvann nerför trädgårdsgången med snömodden sprutande om stövlarna.

– VIVAN! skrek pappa och alla barnen Acktertoft inklusive Jonatan och katten trängdes nu i tamburen. Mamma Vivianne kom, såg och bleknade.

– Mamma! sa hon svagt. Det måste vara mamma. Hon sa någonting om att ska vi ändå inte ha en halv gris som förr om åren och jag – ja, jag vet nog inte riktigt vad jag svarade...

– Är du alldeles från vettet, Vivan? Vem ska ta hand om den? Du hade kanske tänkt stanna hemma från affären och göra lite korvar och syltor, men jag går! Du får välja mellan mig och grisen!

– Älskade Bill, jag är så gränslöst trött, det vet du ju. Du behöver väl inte ha den tonen...

– Titta, sa Kristoffer, han har bara ett halvt huvud! Finns det sådana grisar?

– Det ser du väl, sa Alexander överlägset. Och när de springer, springer de bara på två ben. Det är svårt, men man vänjer sig.

– Han har ingen svans, sa Helena intresserat. Den sitter nog på den andra halvan, det måtte se konstigt ut.

– Var ska vi ha han? undrade Jocke. Han är mycket längre än diskbänken. Han får inte ens ändan in i frysen.

– Vivan! sa pappa Bill. Lyssna noga för jag tänker inte säga det fler gånger. Han tog ett jättekliv över grisen och pratade från yttertrappan.

– Jag sätter inte min fot i detta hus förrän griseländet är borta! Jag sover över på firman, sanna mina ord.

– Bill! ropade mamma. När du vet hur jag har det – snälla... Men pappa Bill gick med fasta steg mot grinden. Det fanns en gräns för allt, intalade han sig. Nu var den nådd. Nästan nere vid brevlådan hittade han ett paket prinskorvar.

– Ha! muttrade han för sig själv. Det ska väl vara någon sorts bonus, kan jag tro: 'Köp en halv gris och ni får två hekto prinskorv utan extra kostnad, köp två halva grisar och ni får fyra...'

Bilen stod på gatan. Han lyckades komma in i den utan fler irritationsmoment, och fräste i väg. På trottoaren stod hans svärmor, Linnéa, och Hugo och tittade efter honom.

– Vad Bill verkade konstig, ropade mormor Linnéa på långt håll till mamma, som stod i dörren. Har det hänt något?

– Grisen, mumlade Hugo. Titta på trappan! Jag sa ju åt dig... – Har grisen kommit! ropade mormor glatt och slog i hop händerna. Men så bra, då kan jag och Hugo ta hand om den i dag, inte sant Hugo? Vi kan stycka och paketera och göra leverpastej och julkorv och fläskrulad och julsylta och...

– Linnéa lilla, sa morfar, hur många gånger ska jag säga dig att jag ingenting kan i den vägen. Jag kan inte ens skära upp en stekt höna utan att den ser ut som om den råkat ut för en trafikolycka.

– Prat, sa mormor glatt, man kan allt vad man vill.

– Men jag vill inte, sa Hugo.

– Mamma, jag kom faktiskt inte ihåg att vi hade kommit överens om att beställa en halv gris. Jag måste till butiken nu genast...

– Stackars mamma! viskade Helena. Vi kommer hem efter skolan och hjälper dig...

Alla barnen störtade på dörren. Katten satt på tröskeln och tittade på grisen. Så hoppade han över den med ett elegant skutt och försvann runt husknuten efterlämnande en pärlrad av tassavtryck i den tunna snön.

– Alla överger de mig, suckade morfar och satte i gång att dra grisen in i farstun.

– O, sa mormor, vad det ska bli roligt! Precis som förr i världen!

– Du menar på vikingatiden? sa morfar.

På middagsrasten var det KOLLATIONERING för alla dem, som skulle vara med i julspelet på avslutningen. Det stod på en lapp i korridoren: 'KOLLATIONERING I MUSIKSALEN KL. 11.45!' Undertecknat Grete Fugelsang, musiklärare.

– Vad har hon nu hittat på, sånglärkan? sa Alex. Jag har sagt att hon får välja, antingen är jag herde och säger inte ett kuckelimuck eller också står jag bakom draperiet och spelar fiol. Inte både och.

– Jag lever för min musik! brukade fröken Fugelsang säga och fladdra med händerna som om hon spelade på en osynlig harpa.

Fröken Fugelsang hade inte mycket tålamod med alla dem som inte kände likadant. Som till exempel Alex, som hellre satt vid sin dator, eller Helena, som tyckte bättre om frimärken och klippdockor, eller Jocke, som sa att han hellre gick till tandläkaren två timmar än satt vid pianot hos sånglärkan en kvart.

Kristoffer var egentligen den enda i familjen Acktertoft, som verkligen gillade musik, men han spelade mycket modernt och använde mer armar än fingrar på pianot och fröken Fugelsang hade därför föreslagit, att han skulle 'stå över' tills han hunnit mogna lite.

– Varför säger hon inte att jag kan få stå över? fräste Jocke. Måste det vara så orättvist?

Alla, som skulle vara med i julspelet, det var alla som sjöng i kören eller gick på musikundervisning hos fröken Fugelsang. Om hon var röd om kinderna och fladdrade med händerna resten av året, så övergick hon till rött från hårfästet till kragen, när det närmade sig jul och repetitionerna skulle börja. Och hennes händer var inte stilla en sekund. Där stod de nu uppradade utmed ena väggen i musiksalen och såg ut som om de dömts till livstids straffarbete, medan fröken Fugelsang fladdrade fram och tillbaka framför 'sina kära aktörer' och fördelade rollerna. Ingen protesterade. Det lönade sig inte. Här hjälpte ingenting, varken sjukintyg eller hastigt påkommen huvudvärk.

– Vad vore väl en jul utan skolans julspel? flöjtade fröken Fugelsang. Vartenda år gläder jag mig lika mycket, när jag tänker på alla tindrande barnaögon! Ingen tindrade. Tvärtom, alla tittade dystert i golvet.

– I år blir Alexander Herodes! förkunnade fröken Fugelsang. Du är stor och duktig för din ålder.

– Jag känner en som är ändå större och duktigare, muttrade Alexander. Min pappa.

– Ha ha, sa fröken Fugelsang. Mycket roligt. Men än så länge har vi inte behövt anlita vuxna aktörer för vårt lilla spel. Förresten vet jag inte att din pappa spelar fiol.

– Inte jag heller, sa Alex. Jag sa bara att han nog var bättre som Herodes. Det fanns väl inga fioler på hans tid, va? På sådant svarade inte fröken Fugelsang.

– Joakim, du spelade Josef alldeles underbart i fjol, så det får bli din uppgift också i år. Jocke såg plötsligt ut som Israels barn på det trettionde året i öknen.

– Jag tror inte jag kan. Jag har fått... fått... valvstupstående. Ögonen växte på alla barnen och på fröken Fugelsang med.

– Vad är det för något? undrade hon misstänksamt. Det har jag aldrig hört talas om.

– Det är... något med fötterna. Man får hemskt ont, när man går. Hålfötterna alltså. Mitt under. Här!

Jocke visade med handen. Men fröken Fugelsang hämtade sig snabbt:

– Det ska nog gå att ordna. Vi lånar en hög pall från matbespisningen.

– Kommer det inte att se konstigt ut, fröken? Alla Josefar jag har sett står.

– Ingen kommer att märka skillnaden, sa fröken Fusgelsang benhårt och så var den saken avgjord. Helena skulle vara Maria. Det var redan bestämt.

– Hon ska ju inte säga så mycket och du behöver i stort sett bara sitta.

– Hon också? sa Jocke. Kan vi inte ha en soffa och sätta alla herdarna och kungarna i på rad? Det har vi aldrig haft förr. Man kunde ha en sådan där tribun, fröken. En gång var vi på riddarspel och där satt en hel drös på en sådan där tribun, utklädda. Jag tror de var kungar allihop för jag minns inte om där var några herdar i den pjäsen. Och hästar, fröken, det är häftigt med hästar och det har vi inte heller haft förr.

Fröken Fugelsang slöt ögonen och såg lidande ut. Hon verkade inte vara mycket för riddarspel.

– Joakim Acktertoft, sa hon stelt, jag tror du försöker blanda bort korten. Sedan gick allting mycket fort. Busige Reine blev en av de tre vise männen och när de sex huvudrollerna blivit besatta, fick resten vara herdar, nio flickor och sex pojkar. Så föll fröken Fugelsangs blick på Jonatan, som hela tiden hade suttit tyst, uppflugen på ett bord i hörnet. Hon slog i hop händerna.

– Men hur kunde vi glömma dig, min gosse? Vad spelar du för instrument?

– Flöjt, sa Jonatan tyst.

– Block eller tvärflöjt?

– Vass, sa Jonatan.

– Nej, tänka sig! Vass? Jag har väl aldrig...

Fröken Fugelsang nästan studsade framåt golvet och klippte med armarna.

– Vi har ju glömt ängeln! Hur kunde vi glömma ängeln, barn? Den nya gossen ska förstås vara ängel! Kan du tänka dig, du ska få komma svävande ner som från himlen och ropa till allt folket ÄRA VARE GUD I HÖJDEN OCH PÅ JORDEN FRID! Och så spelar du en liten melodi på din flöjt. Tror du att du skulle kunna klara det? Du måste förstås använda all din fantasi, ingen av oss vet ju egentligen hur en ängel ser ut mer än att de har vingar.

– Har de? sa Jonatan förvånat. Fröken Fugelsang fick alltid en rynka mellan ögonbrynen, när hon blev irriterad.

– Ja, inte vet jag vilken avfolkad vrå av världen du kommer från, men att alla änglar har vingar, det borde du ändå veta.

– Ja, fröken, sa Jonatan lydigt.

– O, vad fin du blir som ängel! pep herden Stina och blossade rött.

– Flöjt är det bästa jag vet! sa Lotta. Vill du inte spela för mig, Jonatan? Det är inte klokt vad jag beundrar killar som kan spela.

– Gör du? sa Alexander. Då är det väl bäst man aktar sig.

– Apa dig inte, svarade Lotta. Jag skulle inte vilja ha tjangs på dig, om du så vore den siste killen på hela jorden.

– Då kan man känna sig lugn då, sa Alex. Men hela vägen hem gick Jonatan och rörde skulderbladen för att känna efter om det trots allt inte skulle finnas några antydningar till vingar under tröjan. Hon hade ju verkat så tvärsäker den där musikfröken.

  ©1994 Normans Förlag