Översättning

 Då talade Jesus till allt folket och till sina lärjungar och sade: På Moses stol sitter de skriftlärde och fariséerna. Allt som de säger skall ni göra och hålla, men deras gärningar skall ni inte ta efter. Ty de säger ett, men de gör ett annat. De binder samman tunga bördor och lägger dem på människors axlar, men själva vill de inte lyfta ett finger för att flytta dem.

Alla sina gärningar gör de för att bli sedda av människorna. De gör sina böneremmar breda och hörntofsarna på sina mantlar stora. De vill gärna få hedersplatserna vid bordet och sitta främst i synagogorna och bli hälsade på torgen och kallas ”rabbi” av människorna. Men ni skall inte låta någon kalla er ”rabbi”, ty en enda är er Mästare och ni är alla bröder. Och ”fader” skall ni inte kalla någon ibland er här på jorden, ty en enda är er Fader, han som är i himmelen. Inte heller skall ni låta er kallas ”lärare”, ty ni har en enda lärare: Kristus. Den störste bland er skall vara en tjänare åt er alla. Den som upphöjer sig, han kommer att bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han kommer att bli upphöjd.

Kommentar

Nu följer den femte och sista av de stora samlingarna av Jesusord hos Matteus. Den omfattar tre hela kapitel, som var för sig utgör ett tydligt avgränsat helt. Först kommer uppgörelsen med fariséerna, sedan talet om de yttersta tiderna och slutligen liknelserna om Människosonens återkomst. Den första och den tredje delen består till stor del av sådana ord, som Matteus ensam har bevarat, medan den andra till större delen återfinns hos Markus och Lukas.

Som vi redan nämnt, säger biskop Papias (som skrev på 130-talet) att aposteln Matteus skrev ned Jesu ord på ”hebreiska” varmed han menar arameiska. Vi har sett att det finns skäl att tro, att denna hans skrift senare har ingått i Matteusevangeliet och givit namn åt det. Är det antagandet riktigt så kan vi räkna med, att vi här i detta kapitel har framför oss ett långt, sammanhängande stycke av Matteus arbete, på samma sätt som i bergspredikan och andra avsnitt av Matteusevangeliet. Vad vi läser är alltså ett stycke av den ”paradosis” som apostlarna muntligt förde vidare och som en av dem här har skrivit ned.

Det är stränga ord. Vi missförstår dem, om vi gör dem till en bild av ovanligt fula hycklare, som vi lyckligtvis inte liknar. Jesus själv formar sina ord gång på gång till förmaningar, som lärjungarna skall ta till hjärtat.

Det handlar alltså om hyckleri. Hyckleri är att säga ett, inbilla sig ett, vilja gälla för ett, men vara och göra något annat. Det behöver inte nödvändigtvis vara medveten falskhet. Det kan också vara självbedrägeri, ett försök att inför sig själv bevara illusionen att man är vad man inte är. Fariséerna ville vara rättfärdiga. De ville leva i övertygelsen att de fullgjorde Guds lag och alltså hade det rätt ställt med Gud. De åberopade Guds lag – med all rätt, säger Jesus. De var Israels lärare. De kände Skriften. De satt verkligen på Moses stol och vad de sade var riktigt – så långt de nu höll sig till Skriften. Felet var att de inte tog Skriften tillräckligt allvarligt för egen del. De band ihop tunga bördor – så som man gjorde när man samlade grenar till ved och band ihop dem till väldiga knippen. De lät människorna känna hela trycket av lagens krav. Men själva gick de ur vägen för det verkliga problemet. De krossades inte under lagens tyngd. Andra kunde göra det – så som de ”stilla i landet”, de som var ”fattiga i anden” – men själva blev de stora genom att göra lagen precis så sträng, att de kunde klara av den. Så fick de en position bland människorna. Och här tecknar Jesus en bild som har sin tillämpning och kan gälla som en varning i alla tider. Man kan missbruka också detta, att man är en syndare som fått möta Guds barmhärtighet, till att göra sig stor och skaffa sig en position bland människorna, i kyrkan, i umgänget, alltid några pinnhål högre än vissa andra. Det är inte själva rangordningen Jesus vänder sig emot. Också i Guds rike finns äreplatser. Det onda är lusten att få de platserna. Eller att skaffa sig ett jordiskt surrogat i form av fina titlar eller beundrande medmänniskor. I sitt rike vänder Gud upp och ned på våra mänskliga rangordningar. Störst är den som tjänar. Där Kristus är herre, där blir det gemenskap och samarbete, en anda av kamratlighet och självklar vilja att stå till förfogande, varhelst man kan göra nytta.

Lusten att bli sedd med sin fromhet illustrerar Jesus med böneremmarna och hörntofsarna. I lagen (5 Mos 6:8) fanns en – bildligt menad – förmaning att binda Guds ord som ett tecken på sin hand och ett märke på sin panna. Den förmaningen uppfyllde man bokstavligt genom att under bönen binda remmar med små kapslar, som innehöll skriftord, runt handen och pannan. De remmarna kunde man sen bära också ute bland människorna och göra dem extra breda för att vara säker på att de syntes. Hörntofsarna på manteln var också påbjudna i lagen (4 Mos 15:38) som en maning att ”tänka på alla Herrens bud och göra efter dem”. Jesus själv bar sådana tofsar på sin mantel. Fariséerna gjorde dem extra stora för att visa sin iver för lagen. Jesus vänder sig inte mot själva seden, bara mot missbruket. På samma sätt upphäver han inte i sitt rike all rangordning. Det nya är att varje uppdrag och varje fullmakt – som apostlarnas – betyder tjänst, självutgivande och offer.

Översättning

 Ve er, ni skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger himmelriket för människorna! Själva kommer ni inte in, och inte heller tillåter ni dem att komma in, som skulle vilja det.

Ve er, ni skriftlärda och fariséer, ni hycklare som reser över land och hav för att göra en enda proselyt! Och när ni lyckats, gör ni honom till ett barn av Gehenna, dubbelt värre än ni själva.

Ve er, ni blinda ledare som säger: Att svära vid templet, det betyder ingenting. Men svär man vid guldet i templet, då är man bunden. Ni blinda dårar, vilket är störst, guldet eller templet som helgar guldet? Och ni säger: Att svära vid altaret, det betyder ingenting. Men svär man vid offret på altaret, då är man bunden. Ni förblindade, vilket är störst? Offret eller altaret som helgar offret? Den som svär vid altaret, han svär både vid altaret och allt som ligger på det. Och den som svär vid templet, han svär både vid det och vid honom som bor där. Och den som svär vid himlen, han svär vid Guds tron och vid honom som sitter på den.
Ve er, ni skriftlärda och fariséer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin, men försummar det som väger tyngre i lagen: rätten och barmhärtigheten och troheten! Det ena skulle ni göra, men inte försumma det andra, ni blinda ledare, som silar mygg och sväljer kameler!

Ve er, ni skriftlärda och fariséer, ni hycklare som putsar utsidan på bägaren och fatet, fast de inuti är fulla av rofferi och omåttlighet! Du blinde farisé, gör först bägaren ren inuti, så blir också utsidan ren!

Ve er, ni skriftlärda och fariséer, ni hycklare som liknar vitkalkade gravar. Utanpå verkar de så prydliga, men inuti är de fulla av benknotor och all slags orenlighet. På samma sätt verkar ni utanpå så rättskaffens, när människor ser er, men inuti är ni fulla av hyckleri och laglöshet.

Ve er, ni skriftlärda och fariséer, som bygger upp profeternas gravar och smyckar de rättfärdigas grifter! Ni säger: Hade vi levat på våra fäders tid, skulle vi inte ha gjort oss medskyldiga till profeternas blod. Så vittnar ni om er själva, att ni är barn av dem som dräpte profeterna. Fortsätt nu bara och fyll era fäders mått! Ni ormar, ni huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till Gehenna?

Kommentar

 ”Ve” kan ge uttryck åt både ogillande och sorg. Ibland säger det ungefär detsamma som vårt ”Stackars …” Ibland innebär det en varning inför en hotande dom, ett uttryck för smärta och förskräckelse som kommer från någon som vet vad han talar om.

Alla sju veropen gäller hycklarna. Deras hyckleri består i att de försöker hålla uppe skenet av en fromhet, som de borde ha genomskådat.

De stänger himlen för människorna med sin lag. När människor ser, att de inte håller måttet inför lagens krav och söker efter en annan väg, stänger de den för dem. De driver mission. Jesus ger dem här samma betyg som Paulus (Rom 10:1): De nitälskar för Gud. Där det fanns judiska kolonier och synagogor, där fanns det också hedningar som drogs till dem. Somliga lät sig omskäras. De kallades proselyter och förpliktade sig att leva efter lagen. Fariséernas strävan var att göra dem till mönster av lagfromhet. Så blev de värre än sina läromästare.
Det tredje veropet gäller den skriftutläggning, som går ut på att göra lagen ofarlig. Att en ed var en allvarlig sak, det visste judarna. Men man mildrade allvaret genom att undanta en del eder. Jesus ger exempel och dömer dem som hån mot det heliga. Av hans ord kan vi se, att han verkligen räknade med templet som Guds boning och en helig plats. Det är samma inställning som kom till uttryck när han renade templet. Jesus kallar här sina motståndare för dårar. Det ordet har han uttryckligen förbjudit sina lärjungar att använda (5:22). Men Jesus talar här som Laggivaren och Domaren, som Gud och inte som människa. Inför Gud kan människor med skäl kallas dårar, men de har inte rätt att kalla varandra så, allraminst därför att de blivit förargade på varandra.

Nästa verop gäller den laglydnad, som inte kan skilja på smått och stort utan tvärtom biter sig fast i det som är smått och överdriver det och tror sig bli frommare på det viset. Att ge tionde också av sina kryddväxter var ett sådant påfund av fariséerna. Jesus avvisar nu inte noggrannheten i småsaker. Man skall vara trogen i det minsta. Men det finns bud som kommer först. Jesus har redan sagt, vad som är det största budet: att älska. När han här nämner rätten, barmhärtigheten och troheten, så kan det tjäna som exempel på vad kärleken har med sig i praktiken.

De två följande veropen handlar om samma sak. Man kan putsa utsidan. Fariséerna var noga med att skölja bägare och fat, så snart det fanns minsta risk att de berörts av något orent. Man strök vit kalkputs på gravarna på våren, för att ingen ovetandes skulle trampa på dem och bli oren. Jesus låter det bli bilder av dem som är noga med sin fasad men inte med det som finns bakom den. Den som vill vara rättfärdig borde ju märka, att lusten till allt ont finns inom honom själv. Här sätter det verkliga hyckleriet in: man vill inte se, att man med allt sitt nit ändå är en syndare. Och har man väl börjat blunda för faktum, så ligger det snubblande nära att fuska också med andra saker, med både penningkärlek, skvallersjuka och sex, bara det inte syns. Och här säger Jesus vad som är kärnpunkten: insidan måste först bli ren. Men det kan bara ske genom den oförtjänta förlåtelsen. Och här kolliderar lagfromheten ohjälpligt med evangeliet.

Den sjunde och sista punkten drabbar också en form av hyckleri som är allmänmänsklig – åtminstone överallt där man har någon kännedom om historien. Det är benägenheten att svära sig fri från fädernas försyndelser och bedyra, att hade man levat på den tiden så skulle man ha hyllat alla de åsikter som är gångbara i ens egen samtid. Bland judarna på Jesu tid var det vanligt att hedra profeternas gravar och resa minnesmärken över dem. Vad Jesus klandrar är inte detta, utan att man gjorde det utan syndabekännelse och utan självrannsakan. Just därigenom visade man att man inte bara härstammade från dem som hade dräpt profeterna, utan också hade kvar deras obotfärdiga sinne. Och så säger Jesus med bitande ironi: Fortsätt bara, ni profetdödare. Och avslutningen – tydligen till alla sju veropen – blir den förfärande frågan: Hur skall ni kunna undgå att dömas till Gehenna? Underförstått: så länge ni fortsätter på samma väg som nu. 

Översättning

Därför: Se, jag sänder till er profeter och vise och skriftlärde. Somliga av dem kommer ni att dräpa och korsfästa, andra kommer ni att gissla i era synagogor och förfölja från stad till stad. Så skall allt rättfärdigt ’blod komma över er, allt det som gjutits på jorden, alltifrån den rättfärdige Abels blod, ända till Sakarias blod, hans som var son till Barakias och som ni dräpte mellan helgedomen och altaret. Sannerligen, jag säger er: Alltsammans skall komma över detta släkte.

Kommentar

”Därför” heter det i fortsättningen, men som ordet står hos Matteus blir sammanhanget inte riktigt klart. Hos Lukas heter det utförligare: ”Därför säger Guds vishet”. Tydligen är det fråga om ett bekant citat, vars ursprung vi inte vet något om. Det handlar om vad Gud tänker göra med sitt folk, och det säger vad många profeter redan hade sagt. Gud sänder sitt folk ständigt nya budbärare och folket förgör dem. Orden har sin tillämpning också på Jesus och dem han sänder. Så kommer det att fortgå tills måttet är rågat. Då kommer avräkningen och martyrernas blod kommer att utkrävas av ”detta släkte”. Det kan betyda: denna generation, eller också: detta folk. Och det gäller allt som förbrutits mot Guds vittnen, alltifrån Abel till Sakarias, alltså från den förste till den siste martyren i Gamla Testamentet. Sakarias är den grekiska formen för Sakarja, den siste av de tolv små profeterna, som var son till Berekja (Barakías). Emellertid fanns det en annan profet, Sakarja, Jojadas son, som blev dräpt på förgården till templet, så som det berättas i Andra Krönikeboken (24:20 f), vilken på den tiden var den sista av böckerna i judarnas bibel. Hos Lukas talas det endast om ”Sakarias” och en av de äldsta handskrifterna nämner inte heller på detta ställe ”Barakias son”. Tydligen har det rått en viss osäkerhet, vem Jesus talat om. Meningen med hans ord är ändå fullt klar – i hela dess allvar.

Översättning

Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som är sända till dig! Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar kycklingarna under sina vingar. Men ni har inte velat. Se, ert hus kommer att stå övergivet. Jag säger er: Härefter skall ni inte få se mig förrän ni säger: Välsignad vare han som kommer i Herrens namn!

Kommentar

Varför skall någon människa behöva gå förlorad? Varför blir inte alla frälsta? Också Jesus har stått inför den frågan. Här ger han oss svaret. Gud ville att alla skulle frälsas. Han sände sin Son för att rädda människorna undan den olycka som hotade – så som hönan täcker sina kycklingar med vingarna när höken kommer. Men de ville inte.

Att ”ert hus kommer att stå övergivet” betyder sannolikt, att Gud kommer att överge sitt tempel. Han kommer att ta sin hand ifrån den plats som han hade utvalt. Det kan också betyda: era hem kommer att bli ödelagda och stå där som ruiner. Sedan skall inga fler profeter och budbärare bli sända till Israel. Guds folk skall inte få se sin Messias, förrän han kommer på himmelens skyar. De hade hälsat honom vid hans intåg med de gamla psalmorden: ”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.” Om de nu förkastade honom, skulle de inte få något nytt tillfälle att säga det förrän vid hans sista ankomst.