Översättning

 Sedan började han tala till dem i liknelser: En man planterade en vingård och satte stängsel kring den. Han högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Sedan lejde han bort den åt vinodlare och reste utrikes. När tiden var inne, skickade han en tjänare till männen i vingården för att få sin andel av vingårdens frukt. Men honom grep de, gav honom prygel och skickade iväg honom tomhänt. Åter sände han en annan tjänare till dem. Men honom slog de i huvudet och skymfade. Ännu en sände han, men honom dräpte de, och så gjorde de med flera andra. Några pryglade de, andra slog de ihjäl. En enda hade han ännu kvar, en son som han älskade. Honom sände han till dem, sist av alla. Han tänkte: För min son kommer de att ha respekt. Men de där vinodlarna, de sade till varandra: Här har vi arvingen! Kom så slår vi ihjäl honom, och så får vi arvet! Så grep de honom, dräpte honom och slängde ut honom, utanför vingården. Vad skall nu vingårdens herre göra? Han skall komma och förgöra männen i vingården och lämna den åt andra. Har ni inte läst detta Skriftens ord:
 Den sten som husbyggarna förkastade,
 den har blivit en hörnsten.
 Av Herren har den blivit detta,
 och underbar är den i våra ögon.
Nu hade de gärna velat gripa honom, men de vågade inte för folkets skull. De förstod ju att liknelsen var riktad mot dem. Så lämnade de honom och gick sin väg.

Kommentar

Den fina delegationen står där alltså med oförrättat ärende. Då tar Jesus initiativet och börjar tala till dem. Han talar i liknelser, och snart blir det uppenbart att han talar just om dem som nu står framför honom.

Han utgår från en liknelse hos Jesaja som alla kände till. På alldeles samma sätt som i ”min väns sång om hans vingård” (Jes 5:1) skildrar han hur en man anlade en vingård. Alla visste vad det rörde sig om. Vingården var Israel och ägaren var Gud. Men sedan ger Jesus liknelsen ett nytt innehåll. Han börjar tala om några män som fick vingården på arrende. De fick alltså leva av den, men de skulle sköta den väl och ge ägaren hans del av avkastningen. Det var fullt klart vad han syftade på. Israels andliga ledare, prästerna och rådsherrarna, hade sitt uppdrag från Gud. De hade rätt att leva av sitt arbete. Men de var ansvariga för hur vingården sköttes.

Och nu börjar Jesus berätta vad som hände. Hittills har bilden varit en bild ur Palestinas vardag. Det fanns många jordägare som arrenderade ut sina marker och själva levde långt borta. Genom ombud uppbar de sina arrenden. Det kunde nog förekomma att hårdföra arrendatorer i någon avlägsen landsända blankt vägrade att betala och skrämde iväg uppbördsmännen. Men så långt som i liknelsen kunde de knappast gå. Medan Jesus talar, blir det allt tydligare, att det är Israels historia han målar. Gud har sänt sina profeter för att kräva ut vad han hade rätt att begära. Men folkets ledare har förkastat dem och förföljt dem, ända till döds. Till slut har Gud bara sin egen Son kvar. Honom har han nu sänt, och de kommer att göra likadant med honom. Och vad skall Gud sen göra, om inte det enda rimliga: att låta domen gå över de skyldiga och lämna vingården åt andra?

Det psaltarord, som Jesus till slut citerar, är taget ur en av påskens mest sjungna lovpsalmer (118). Det ordet kom sen att bli flitigt citerat i urkyrkan. Vi återfinner det både hos Petrus och Paulus. Det skulle inte dröja länge förrän Petrus stod inför Stora Rådet och helt öppet sade rådsherrarna, vad Jesus bara hade antytt: husbyggarna som inte förstod att ta vara på hörnstenen, det var de själva (Apg 4:11). Men varken han eller rådsherrarna visste den gången, hur nära den dag var då vingården skulle tas ifrån dem som förvaltat den så illa.

Markus slutar med att berätta, att folkets ledare nu gärna skulle ha låtit arrestera Jesus. Men de vågade inte för folkets skull. I stället drog de sig tillbaka. De hade kommit för att sätta honom på plats. I stället hade de lidit nederlag inför allt folket. De hade fått hålla till godo med en tillrättavisning, som ingen av de gamla profeterna hade kunnat gira mera svidande. Men makten i staten hade de alltjämt kvar.

Översättning

 Sedan sände de till honom några fariséer och herodianer, som skulle försöka få honom fast genom något han hade yttrat. De kom fram och sade: Mästare, vi vet att du säger som det är utan att krusa någon. Du bryr dig inte om vad människor har för rang, utan du lär oss sanningen om Guds väg. Ar det riktigt att ge kejsaren skatt, eller är det inte? Skall vi betala eller inte? Men han förstod att de hycklade och sade: Varför försöker ni snärja mig? Tag fram en denar och låt mig se den. De räckte fram den och han frågade: Vems bild är detta? Och vems namn står här? De svarade: Kejsarens. Då sade Jesus till dem: Så ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud. Då måste de beundra honom.

Kommentar

 Motståndarna försöker nu en annan metod. De skickar fram några talesmän som skall ge sig ut för att verkligen vilja ha svar på ett svårt moraliskt problem. Skatten till romarna – som nu hade betalats i snart hundra år, sen 63 f Kr – upplevdes nämligen som något kränkande för Israels folk. Man var ju Guds folk. Gud allena skulle man tjäna. Kunde man då erkänna kejsaren som sin Herre? I synnerhet som han ville bli betraktad som ett slags gud?

De som ställde frågan var ”fariséer och herodianer”. Annars var de politiska motståndare. Fariséerna var det strängt religiösa partiet, herodianerna företrädde den världsliga klokheten som ville anpassa sig. Men redan i Galileen hade de funnit varandra i sin gemensamma fruktan och motvilja inför denne farlige profet (3:6).

De började med en god portion smicker för att ställa sig in och locka Jesus att tala oförsiktigt, utan att gardera sig. Frågan var nämligen så väl vald, att varje svar måste skada honom. Svarade han ja, så skulle många – isynnerhet bland hans galileiska landsmän mista förtroendet för honom. Svarade han nej, så kunde han omedelbart rapporteras som uppviglare. Det var alltså spännande att se vad han tänkte göra.
Jesus gjorde något alldeles oväntat. Han bad att få se ett av de där mynten, som man betalade sin skatt med. Någon räckte fram en denar. Det var ett romerskt silvermynt. Sådana cirkulerade överallt i landet och användes dagligen. Jesus höll upp det och frågade, vems bild och vems namn det bar. Det visste de alla. Det var ju kejsarens. De måste alltså medge, att de inte drog sig för att använda kejsarens mynt. De hade de facto accepterat hans välde. De drog dagligen nytta av det. Det var ju kejsaren som garanterade freden och gjorde det möjligt för dem att färdas fritt över nästan hela den kända världen. Inget lydfolk hade större nytta av romarväldet än judarna, så kringspridda som de bodde.

Så kom också slutsatsen, följdriktigt och oemotsägligt: Så får ni också ge kejsaren vad som är hans. Ni kan inte bara ta fördelarna. Ni har också förpliktelser.

Men sen gör Jesus ett viktigt tillägg. Gud skall ha vad honom tillkommer. I det korta ordet ligger två saker. Lydnaden för Gud kan förenas med lojaliteten mot det jordiska samhället. Men den sätter också en gräns för den lojaliteten. Man måste lyda Gud mer än människor. Samtidigt var det ordet en förebråelse mot dem som försökt gillra en fälla. De hade använt Guds namn och låtsat sig fråga efter hans väg, när de i själva verket bara velat skada en medmänniska.

De utskickade hade alltså misslyckats. De kunde inte undgå att känna en motvillig beundran för sin motståndare. Markus beskriver deras reaktion med ett ord som betyder att de blev både häpna och imponerade. 

Översättning

Så kom det några sadducéer till honom, sådana som påstår att det inte finns någon uppståndelse. De kom med en fråga: Mästare, Moses har sagt oss i Skriften, att om en man dör och efterlämnar änka men inga barn, så skall hans bror gifta sig med änkan och skaffa avkomma åt sin bror. Nu fanns här sju bröder. Den äldste tog sig hustru men dog barnlös. Då gifte sig den näst äldste med henne. Så dog han barnlös, och med den tredje gick det på samma sätt. Alla sju dog barnlösa. Sist av alla dog också kvinnan. Vid uppståndelsen, när de uppstår igen, vem av dem skall hon då bli gift med? Alla sju har ju haft henne till hustru? Jesus svarade dem: Att ni kan ta så fel, kommer det sig inte av att ni ingenting vet, varken om Skriften eller om Guds kraft? De som står upp ifrån de döda, de gifter sig inte och inte blir de bortgifta, utan de är som änglarna i himmelen. Och vad det beträffar, att de döda uppstår — har ni inte läst stället om törnbusken i Moses bok, där Gud säger till honom: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Han är en Gud inte för döda utan för levande. Ni tar grundligt fel.

Kommentar

Sadducéerna representerade den förvärldsligade folkkyrkan i Israel. De var som regel förmögna och konservativa. Kärnan i deras parti var det förnäma tempelprästerskapet. De tyckte illa om den pietistiska fromhet, som bars upp av fariséerna. I teologien var de konservativa av ren bekvämlighet. Det räckte för dem med det mått av from sed som alltid varit vedertagen. De erkände bara Moseböckerna och Josua bok som helig skrift. De trodde inte på uppståndelsen. De menade att det inte stod någonting om den hos Moses. Såtillvida hade de rätt, som den bibliska uppenbarelsen hade givits åt Israel steg för steg. Det fanns sanningar, som man inte fått klarhet om förrän i samband med rikets undergång, fångenskapen i Babel och befrielsen därifrån.

Deras fråga var listigt uttänkt. Hos Moses fanns en bestämmelse om en brors plikt att gifta sig med sin svägerska om hon blivit änka utan att ha fött barn. Att dö barnlös, så att ätten dog ut, det var den största olycka en israelit kunde tänka sig. Därför skulle den kvarlevande brodern gifta sig med änkan, och om hon nu födde en son, skulle denne räknas som den dödes ättling.

Nu hade sadducéerna räknat ut, att enligt detta lagbud kunde det tänkas att sju bröder i tur och ordning blev gifta med samma kvinna. Detta var för dem ett drastiskt bevis på orimligheten i att tro på en uppståndelse. Vem av de sju skulle få henne till hustru, om de skulle stå upp ifrån de döda? Sadducéerna tog alltså för givet, att uppståndelsen måste betyda en fortsatt existens av samma slag som vårt liv här på jorden. Så menade nog faktiskt många judar. Det är inte omöjligt att sadducéerna hade satt dem på det hala med frågor av det här slaget.

Men Jesus kunde svara. Hans svar blev en vidräkning med hela deras rationalistiska religiositet. Jesus sade dem, att de inte förstod Guds ord och inte heller vem Gud var. Uppståndelsen är ju inte bara en förlängning av det här livet. Det är en total förvandling, en ny skapelse, genom vilken man får gå in i en alldeles ny tillvaro, som bara kan jämföras med den värld, där änglarna lever inför Guds ansikte.

Detta var det ena. Men frågan om bibelbeviset återstod. Sadducéerna ville ha ett sådant från Moseböckerna. Och Jesus ger dem det. Han hänvisar till berättelsen om den brinnande busken, där Gud uppenbarade sig för Moses. Han kallade sig ”Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud”. Är någon död, så är Gud icke längre hans Gud. Alltså lever patriarkerna alltjämt.

Man bör lägga märke till detta argument. Det visar hur Jesus såg på Skriften. Vore det bara fråga om en historisk urkund, så kunde man med skäl säga: Beviset håller inte. Med ”Abrahams Gud” kan ju menas: Den Gud som Abraham en gång för länge sen trodde på, medan han levde. Men det ligger mer i de orden. Här talar Gud, den Gud som vill uppenbara sig för oss. När han säger att han är Abrahams Gud så är han det i dag. Den meningen blir fullt klar, när man följer uppenbarelsen genom tiderna och ser, vad Gud mera har sagt. Guds ord utgör ett stort sammanhang, där den ena delen förklarar och belyser den andra. Att läsa Bibeln som en mänsklig urkund, så som det blivit modernt i västerlandet, det skulle för Jesus ha varit ett bevis på att man varken förstår Skriften eller Guds kraft.

Översättning

En skriftlärd kom fram till honom. Han hade hört dem diskutera och märkte hur väl Jesus svarade dem. Nu frågade han: Vilket är det förnämsta av alla buden? Jesus svarade: Det förnämsta är detta: Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av allt ditt förstånd och av all din kraft. Därnäst kommer detta: Du skall älska din nästa såsom dig själv. Inget bud är större än dessa. Då sade den skriftlärde: Du har rätt, Mästare. Det är sant som du säger: Han är den ende, och det finns ingen mer än han. Och att älska honom av allt sitt hjärta och av allt sitt förstånd och av all sin kraft, och att älska sin nästa såsom sig själv, det är förmer än alla brännoffer och slaktoffer. När Jesus märkte, hur klokt han svarade, sade han: Du är inte långt från Guds rike. Sen vågade ingen fråga honom mera.

Kommentar

En av de skriftlärda har stått och lyssnat och glatt sig åt Jesu svar. Nu kommer han i sin tur med en fråga, som enligt Markus tycks ha varit en verklig själavårdsfråga, inte bara en kuggfråga. För judarna var lagen den självklara grunden för all verklig fromhet. Men många hade klart för sig att det måste finnas en gradering mellan de många buden. Alla rörde inte lika väsentliga saker. Men vad var viktigast av allt?

Jesus hänvisar till det som var Israels trosbekännelse (5 Mos 6:4 f) och till det dubbla kärleksbudet. Den skriftlärde ger honom sitt instämmande, helhjärtat och med värme. På den punkten fanns det ingen motsättning mellan Jesus och judendomen, i varje fall inte sådan den framträdde i sina bästa och mest kända representanter. Jesus kom inte med någon ny lag. Gällde det moral, så visste redan judarna vad Gud begär. Jesus inskärpte bara vad Gud redan sagt. Han visade att det inte enbart var fråga om den yttre lydnaden utan om hjärtats innersta. Gud kräver oss helt. Inför detta krav på oreserverad kärlek står vi alla som syndare.

Det dubbla kärleksbudet är nämligen ingen ”förenkling” av lagen, som gör att man slipper lättare undan. Den kärlek det här är fråga om är inte detsamma som mänsklig vänlighet och hygglighet. Det är fråga om en kärlek utan förbehåll och gränser, sådan som Guds egen.

Den skriftlärde tycks ha förstått det. Han fick det betyget av Jesus att han inte var långt från Guds rike. Guds rike tillhör nämligen dem som är fattiga i anden, så fattig som man blir när man tar Guds lag på allvar. 

Översättning

 När Jesus undervisade i templet, sade han: Hur kan de skriftlärde säga, att Messias är Davids son? David har ju själv sagt som den helige Ande ingav honom:
 Herren sade till min Herre:
 Sätt dig på min högra sida,
 tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.
David själv kallar honom alltså Herre. Hur kan han då vara Davids son? Där var mycket folk och de hörde honom gärna.

Kommentar

Markus har alltså skildrat, hur motståndarna på den ena punkten efter den andra har dragit det kortaste strået. Alla måste konstatera att den nye profeten kan svara på allt, bibliskt och rannsakande. Nu vågar ingen mera utmana honom.

Då kommer han själv med en fråga. Är det riktigt att kalla Messias för Davids son? Frågan kan förefalla akademisk. Men det låg ett djupt problem bakom den. För de skriftlärde var det klart att Messias var Davids son. Därmed var det också klart, hurdan han skulle vara. Som en ättling av det gamla kungahuset skulle han regera över Israel. Han skulle göra slut på dess smälek, krossa dess fiender och ”åter upprätta Davids fallna hydda” (Amos 9:11). Nu visar Jesus, att den bilden måste vara falsk. Han citerar en psalm (den 110:e som allmänt ansågs handla om Messias) och visar att David där kallar Messias för sin ”Herre”. Därmed har han visat, att Messias är något mer än en Davidsättling och att hans fullmakt och hans uppgift inte bara kan bestå i att återupprätta Davids rike.

Jesus nöjer sig med denna antydan. Den låter oss ana, varför han inte ville kallas Messias bland de breda massorna. Han var Messias, men han skulle utföra ett verk, som fanns förutsagt i Skriften men som hans landsmän inte förstod.

Vad David har sagt i Skriften, det har han talat ”i den helige Ande”, som det ordagrant översatt skulle heta. Vi möter här återigen Jesu övertygelse, att Skriftens ord kommer från Gud, även när det – som här – är en människa som talar.

Översättning

När han nu undervisade dem, sade han: Tag er till vara för de skriftlärda, som gärna går omkring i sina långa mantlar och vill bli hälsade på torgen och sitta främst i synagogan och få hedersplatserna vid bordet. De roffar åt sig, vad änkorna har kvar, och sen håller de för syns skull långa böner. Men desto strängare blir den dom de får.

Kommentar

Både Matteus och Lukas har bevarat långt fler domsord över fariséerna och de skriftlärde än Markus. Men det viktigaste blir sagt också här. De var skrymtare. De var det inte nödvändigtvis i den meningen, att de avsiktligt spelade fromma för att bedra andra. Ofta bedrog de sig själva. De var inte tillräckligt självkritiska. De såg inte hur de njöt av sitt anseende. Ibland kunde de nog också vara medvetna skrymtare. Jesus säger här att de ”för syns skull” kunde hålla långa böner. Att det också kunde vara djupt allvar med deras fromhet har Markus nyss gett ett exempel på. I Apostlagärningarna berättas att det fanns fariséer också i urförsamlingen (15:5). Paulus, som själv varit farisé, visste var felet satt. De ville bli rättfärdiga genom sin laglydnad. De ville inte se, att det inte kan växa god frukt på ett träd som är ont. De tvingades att fuska med lagen för att få räkningen att gå ihop. Och därmed öppnades dörrarna för den andliga oärlighet, som Jesus förebrår dem.

Översättning

Han satte sig mitt framför offerkistan och såg på när folk lade dit sina pengar. Det var många rika som lade dit mycket. Så kom en fattig änka och lade dit två små kopparslantar, värda några öre. Då kallade han på sina lärjungar och sade: Sannerligen, jag säger er: Denna fattiga änka lade dit mer än någon av de andra som offrade i kistan. De lade dit av sitt överflöd, men hon skänkte av sitt armod, så mycket hon ägde, allt det hon hade att leva av.

Kommentar

Innanför de yttre förgårdarna – som delvis var tillgängliga också för hedningar – låg det egentliga templet. Det var en rektangulär byggnad som omslöt två större gårdar. Först kom man in på ”kvinnornas förgård”, så kallad därför att också kvinnorna hade tillträde dit. Det var här som offerkistan stod. Man vet inte riktigt hur den var inrättad, men en judisk källa talar om 13 kollektbössor, med långa, basunliknande mynningar, där man lade sitt offer, alltefter det ändamål det skulle gå till. I varje fall kunde man sitta framför denna offerkista och se hur människor gick fram och offrade. Det är bakgrunden till berättelsen. Jesus har tydligen hela dagen uppehållit sig i templet. Han har undervisat och han har svarat på frågor. Nu har han satt sig någonstans i närheten av offerkistorna. Då får han se änkan som kommer med sitt fattiga bidrag. Det var två små tunna kopparmynt, av den minsta sorten som fanns i landet. Det var emellertid två, och hon behöll inte det ena. Som så ofta får vi ingenting veta om de närmare omständigheterna. Hur kunde Jesus veta vem hon var? Och att hon gav allt hon ägde? Och hur tänkte han sig att hon skulle leva, sen hon gett bort allt? Vi får bara höra att han framhöll henne som ett föredöme och hennes gåva som den största av alla. Och vi anar att han menade att det hon gjorde har sin motsvarighet när det gäller frälsningen. Hon gav av sin fattigdom. Fariséerna ville ge av sitt överflöd. De ville ha egna tillgångar, också inför Gud. Men Guds rike är till för de fattiga, som kommer med sin fattigdom och lämnar allt åt Gud, sig själva och allt vad de har och inte har, därför att de vet att de inte har någon annan möjlighet än att han förbarmar sig och tar hand om allt.