Stiftelsen Bibelskolan.com
 

Evangelium enligt Johannes Kapitel 10

Fåren, fållan och herden (Joh 10:1–6)

Översättning

 Jag säger er sanningen: den som inte går in genom dörren till fållan utan stiger in någon annan väg, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom dörren, han är herde för fåren. För honom öppnar dörrvakten, och fåren lyssnar till hans röst. Han nämner sina får vid namn och leder dem ut. När han hämtat ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, eftersom de känner igen hans röst. En främling följer de aldrig, utan flyr sin väg ifrån honom, eftersom de inte känner igen främlingens röst.

Den liknelsen framställde Jesus för dem, men de fattade inte vad det var han talade om.

Kommentar

Johannes fortsätter att återge, vad Jesus sade. När eller var det skedde säger han inte klart. Litet längre fram får vi veta, att tempelinvigningens stora högtid var nära. Den inföll drygt två månader efter lövhyddohögtiden. Det troliga är väl att Johannes menar, att det han berättar här och i det förra kapitlet inföll någon gång under mellantiden. Hela frågan var säkert ganska betydelselös för Johannes. Han berättar i övertygelsen, att dessa Jesu ord har giltighet för alla tider, alldeles oberoende av när eller var de yttrades första gången. De är ju Jesu ord, och hans ord är ande och liv.

Jesus använder en liknelse. Han tar bilden av en fårfålla, eller ”fårens gård” som det egentligen står. Det är en inhägnad, omgiven av en stenmur, som kanske förstärks med en häck av taggigt ris. Den kan ligga ute i betesmarkerna eller framme vid byn. Där samlas fåren in på kvällen. Det kan vara får som tillhör olika ägare. Under natten sätter man ut en vakt vid grinden eller dörren. Han kanske sover på själva tröskeln, så som det händer i våra dar. Ingen går någon annan väg in till fåren, såvida han inte kommer för att stjäla. När en av herdarna kommer, öppnas dörren och herden låter höra sitt lockrop. Varje herde har sitt eget rop, ett utdraget rop, gällt eller rullande, som hörs lång väg och som hans får genast känner igen. Själv känner han igen sina får och har kanske rentav namn på dem alla. Han samlar ihop dem utanför fållan och när de är fulltaliga går han i spetsen, alltjämt med sitt lockrop, och hela skocken följer honom.

De som lyssnar förstår inte liknelsen. Det är samma erfarenhet som synoptikerna så ofta berättar om. Jesus förklarar den alltså. Han talar först om dörren, sen om herden och till slut om fåren. Utläggningen blir inte riktigt densamma i första och andra fallet. Bland judarna var det ingenting förvånande. De kunde utlägga en text på flera olika sätt, som alla ansågs legitima.

Dörren in till fåren (Joh 10:7–10)

Översättning

 Då sade Jesus åter till dem: Tro mig, det är som jag säger. Jag är dörren in till fåren. Alla som kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är dörren. Om någon går in genom mig skall han bli frälst, och han skall kunna gå ut och in och finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla och slakta och förgöra. Jag har kommit för att de skall äga liv och äga det i överflöd.

Kommentar

 Jesus är dörren in till fåren. Den vägen måste man gå. Det är först och främst ett ord om herdarna. De som går in någon annan väg är tjuvar och rövare. Och det har de varit som har kommit före honom. Ända sen fornkyrkans dagar har man undrat vilka Jesus menar. Att han inte tänker på sådana Guds sändebud som Moses och profeterna är uppenbart. Han kan syfta på de folkledare som sade att de kom i Guds namn eller rentav påstod att de var Messias och förkunnade att tiden var inne då Israel skulle befrias. Troligast är nog att Jesus tänker på Israels andliga ledare, fariséerna och översteprästerna, dem som han förut beskyllt för att vara blinda ledare.

En rätt herde går alltså in genom den dörr som heter Kristus. Han skall vara kallad av Kristus, han skall tro på honom och hålla sig till hans ord. Den som inte gör det är en sabotör, en tjuv och rövare, som skaffar sig egna fördelar med religionens hjälp och bara skadar människorna.

Men bilden av Jesus som dörren har ännu en innebörd. Den som går in genom den skall bli frälst. Det gäller inte bara herden utan alla dem som tillhör Kristus. Det finns en enda väg till förlåtelse och liv, och den går genom Jesus. Men den som går in den vägen han kommer att finna näring. Han skall aldrig behöva hungra och första. Att han går ”ut och in” är nog bara ett av de smådrag som hör med till bilden utan att ha någon särskild betydelse, alldeles som dörrvakten eller detta att herden för sina får ut ur fållan. Fållan, dit man går in, är dels kyrkan och arbetet där, dit en rätt herde skall gå in i tro på Jesus, dels själva tron och gemenskapen med Gud. Det är ingen motsättning utan en god bild av lärjungaskapet. Genom tron blir man lärjunge och då upptas man i Guds familj och i Guds rike, som här på jorden tar gestalt i kyrkan. 

Den gode herden (Joh 10:11–16)

Översättning

Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Legodrängen som inte är herde och som inte själv rår om fåren, han ser vargen komma och lämnar fåren och flyr sin väg, och vargen river dem och förskingrar dem. Så går det därför att han är lejd och inte frågar efter fåren.

Jag är den gode herden. Jag känner de mina, och de mina känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern, och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte kommer ur denna fållan. Även dem måste jag visa vägen, och de kommer att höra min röst. Så skall det bli en hjord och en herde.

Kommentar

Jesus har talat om rätta och falska herdar. Nu tillägger han att han själv är ”den gode herden”. Det grekiska ord som här används för ”god” (kalos) betyder inte godhjärtad eller ömsint utan dess grundbetydelse är ”vacker” och det används i betydelsen mönstergill, idealisk, felfri. ”Den gode herden” betyder alltså: en herde sådan han skall vara. Hans främsta egenskap är den, att han ger sitt liv för sina får. Herdelivet i Palestina var ingen idyll. Fåren betade i gränstrakterna av öknen, ofta långt inne i ödemarken. Terrängen kunde vara vild och otillgänglig med djupt nerskurna raviner. Där fanns vilddjur och tjuvar. Det kunde bli dåligt både med nattsömn och mat. Sommarhettan var olidlig och om vintern kom de kalla vindarna med regn och snöglopp. Det kunde komma kritiska situationer och då visade det sig vad herden gick för.

Detta tar nu Jesus som en bild av sin uppgift. Han vet vad som väntar honom. Han kunde dra sig undan, och han skulle göra det, om han vore en lejd herde, en som bara tänkte på sig själv. Men han hör samman med sina får och är beredd att dö för dem. Detta är det andra draget, som karakteriserar den gode herden: han känner sina får. Han känner dem på samma sätt som Fadern och Sonen känner varandra. Det är inte bara fråga om kunskap, utan snarare om en djup livsgemenskap i kärlek och samhörighet. Det är på det viset den gode herden ”känner” sina får. Och de känner honom på samma sätt. Det är en följd av tron. Den betyder inte bara kunskap, inte bara åsikter, utan livsgemenskap. Paulus uttrycker samma sak med orden att vi har ”blivit kända av Gud” (Gal 4:9).

Ännu en viktig tanke knyter Jesus till bilden av den gode herden. Han har också får som kommer ur andra fållor. Här skymtar det stora missionsverket, genom vilket ”många skall komma från öster och väster” och bli bordsgäster i himmelriket (Matt 8:11).

I urkyrkan fick man uppleva, att det kunde dyka upp tjuvar och vargar också inom församlingen. När Paulus talar till de äldste från Efesus – den stad där Johannes längre fram skulle verka – säger han dem att ”rovgiriga vargar skall komma in bland er och de skall inte skona hjorden”. Kanske har Johannes på sin ålderdom haft en särskild anledning att hämta fram Jesu ord om vargen. Den fornkristna traditionen vet i varje fall att berätta, hur han fick kämpa mot gnostiska irrlärare som försökte smuggla in ett annat evangelium i församlingen.

Jesus ger sitt liv (Joh 10:17–21)

Översättning

Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen kan ta det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka. Det uppdraget har jag fått av min Fader.

För de ordens skull blev judarna återigen oeniga. Många bland dem sade: Han är besatt och från sina sinnen. Varför hör ni på honom? Andra sade: Så talar inte den som är besatt. Inte kan en ond ande öppna ögonen på blinda?

Kommentar

Jesus ger sitt liv. Ordagrant heter det att han ”lägger ned det”. Gjorde han det inte av egen vilja, skulle ingen kunna ta det ifrån honom. Han ger det för att ta det tillbaka. Döden och uppståndelsen hänger oupplösligt samman, som två led i samma frälsningsverk. Det var det uppdrag – egentligen ”bud”, föreskrift, befallning – han fått av sin Fader. Att döden skulle följas av uppståndelsen gjorde inte verket lättare. Smärtan och ångesten förblir lika stora. Jesus var också sann människa. Han måste tro, han som vi. Uppståndelsen var ingen självklarhet. Lidandet var inget sken. Han skulle verkligen dö, i tro på något som aldrig förr hade hänt.

Jesus säger här att han själv har makt att ta sitt liv tillbaka. Annars heter det att det var Fadern som uppväckte honom. Det ligger ingen motsättning i detta. Sonen och Fadern är ett. Detta hör med till Treenighetens mysterium, som fornkyrkans teologer skulle lägga ned så mycket möda på att formulera i våra trosbekännelser.

 ”Mina får” (Joh 10:22–30)

Översättning

 Nu inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det var vinter och Jesus vandrade fram och tillbaka i Salomos pelargång. Då ställde sig judarna i en ring omkring honom och sade: Hur länge tänker du hålla oss i spänning? Om du är Messias, så säg det öppet. Jesus svarade dem: Jag har sagt er det, men ni tror mig inte. De gärningar som jag gör i min Faders namn, de vittnar om mig. Men ni tror mig inte, därför att ni inte hör till min hjord. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem och de följer mig. Jag ger dem evigt liv och de skall aldrig i evighet förgås och ingen skall rycka dem ur min hand. Min Fader som har givit dem åt mig är större än alla, och ingen kan rycka dem ur hans hand. Jag och Fadern är ett.

Kommentar

Tempelinvigningens högtid firades till minne av en stor glädjedag, som nu låg två hundra år tillbaka. Templet hade vanhelgats av Antiokus Eplfanes, som ville tvinga judarna att assimilera sig och bli som andra medborgare i hans rike med dess halvgrekiska (”hellenistiska”) kultur. Det ledde till ett förtvivlat uppror som mot all sannolikhet lyckades, så att templet kunde invigas på nytt. Den dagen firades sen årligen i slutet av december månad. Det var alltså vinter. Kylan kan ibland bli ganska kännbar i Jerusalem, särskilt när vinden ligger på från det syriska inlandet i nordost. Då tog man gärna sin tillflykt till Salomos pelargång längs östmuren av tempelplatsen, som gav lä för den kalla vinden.

Judarna samlas nu kring Jesus och kräver besked av honom om han är Messias. Det är möjligt att de hade vittnen med sig för att omedelbart kunna ange honom som upprorsmakare. Hur mycket Jesus än talat om sig själv, hade han sorgfälligt undvikit att säga något som kunde ge näring åt missuppfattningen att han var en politisk Messias. Jesus svarar alltså, att han redan sagt vem han är, fast de inte trott honom. Och så säger han varför de inte tror. De hör inte till hans får. Detta är den avgörande skillnaden människor emellan. Det finns de som hör hans röst. De känner igen den. De dras till ljuset. De ”är av sanningen”. Detta är det avgörande, det som visar att en människa är kristen: att man hör Jesu röst och följer honom. Det är alltså inte bara fråga om en ”livsåskådning”, där man räknar med att Gud finns och att Jesus visat oss vem han är. Inte heller är det en ”kristen moral”. Utan det är ett personligt förhållande till Jesus, som först och främst visar sig i att man lyssnar till honom. Det är därför bönen, gudstjänsten, förkunnelsen och bibelordet har en nödvändig plats i kristendomen. Till att ”höra” kommer sen att ”följa”. Det betyder att det man hör och ser hos Jesus får påverka ens liv. Man lever med honom och handlar så som lärjungen gör i sin Mästares närhet. Och följden blir, säger Jesus, att man får evigt liv. Den som hör och följer, kan inte gå förlorad. Sonen släpper inte de sina. Fadern med all sin makt svarar för dem och bevarar dem. Det är ju Faderns vilja, att Sonen skall samla dem, bevara dem och föra dem hem till Fadern. Ty Fadern och Sonen är ett.

Motståndarna vill stena Jesus (Joh 10:31–39)

Översättning

Då började judarna återigen plocka upp stenar för att stena honom. Jesus sade till dem: Många goda gärningar har jag låtit er se som har kommit från min Fader. För vilken av dem är det ni vill stena mig? Judarna svarade honom: Vi tänker inte stena dig för någon god gärning utan för att du hädar och för att du som är en människa gör dig till Gud. Jesus svarade dem: Står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Alltså kallade han dem för gudar, som Guds ord kom till — och Skriften kan ju inte sättas ur kraft. Hur kan ni då säga till den som Fadern har helgat och sänt i världen: Du hädar — därför att jag sade: Jag är Guds Son. Gör jag inte min Faders gärningar, så tro mig inte. Men gör jag dem, så tro åtminstone gärningarna, även om ni inte tror mig. Då skall ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern.

Då försökte de på nytt att gripa honom, men han kom undan och föll inte i deras hand.

Kommentar

Nu är måttet rågat. Judarna har fått svar på sin fråga. Jesus är inte en sådan Messias som de väntat på. Han är långt mera. Han är Guds Son. Inte bara i någon bildlig eller symbolisk mening, utan till sitt verkliga väsen.

Då börjar man – som en gång förut – plocka upp stenar. Det arbetades ju alltjämt på templet och sten måste det ha funnits gott om. Jesus frågar dem vilken av hans gärningar det är som har förtjänat döden. De svarar – fullt logiskt utifrån deras sätt att se – att de inte vill straffa honom för någon av hans välgärningar utan därför att han hädar. Han gör sig ju till Gud. Jesus ger ett dubbelt svar. Först försvarar han sig mot anklagelsen för hädelse. Redan människor har blivit kallade Guds söner i Skriften, av Gud själv. Det är en psalm (82:6) som Jesus citerar. Den handlar om dem som Gud insatt till furstar och domare. Guds ord har ”kommit till dem”, så som hans uppdrag kom till profeterna. Jesus citerar bara en del av det ord han vill påminna om. Han vet ju att hans åhörare kan det utantill och kan fylla i vad som följer. Där står nämligen: Jag har sagt att ni är gudar och allasammans den Högstes söner. Sådant kan alltså sägas redan om människor, som fullgör ett uppdrag de fått av Gud. Hur mycket mer kan det då inte sägas om den som Gud har sänt för att fullgöra det största och viktigaste av alla hans uppdrag! Skriften kan ju inte sättas ur kraft. Den är sådan Gud ville att den skulle vara. Därför har även ett ställe som detta något att säga.

Så följer andra delen av Jesu svar. Han har blivit anklagad för hädelse därför att han ”gjort sig till Gud”. Han svarar att han bara är vad Fadern har gjort honom till. Den tanken går genom hela Johannesevangeliet. Jesus gör ingenting av sig själv. Han ”gör sin Faders gärningar”. Han är ”utsänd”. Det ordet betydde hos judarna ett befullmäktigat ombud (en ”schaliach”), alltså en som av sin uppdragsgivare fått myndighet att handla i hans ställe. Och det var just vad Jesus hade fått. Därför vittnade gärningarna om vem han var. Den som inte ville tro Jesus på hans ord borde åtminstone ha förstått gärningarna. De var ju ”tecken”. Det betyder att de inte bara var märkliga och oförklarliga, utan det fanns något i dem, som vittnade om Gud – för dem som hade ögon till att se. Men det hade inte motståndarna. Annars skulle de ha förstått inte bara att det var Gud som handlade här, utan också att Gud var i det redskap genom vilket han handlade.

När Jesus säger att Fadern har ”helgat” honom, använder han ett ord som kunde användas också om en tempelinvigning. Kanske anspelade han på tempelinvigningsfesten. I så fall låg här också en antydan om att tiden nu hade kommit för en ny tjänst i ett nytt tempel. Vare sig judarna förstod detta eller inte, hade de nu bevis nog för att ingripa. Alltså ville de arrestera honom. Men åter misslyckades de. Johannes säger inte vad det berodde på. Han visste vad som var den verkliga orsaken. Ingen kunde gripa Guds Son förrän hans stund var kommen.

Jesus drar sig undan från Jerusalem (Joh 10:40–42)

Översättning

Sedan begav sig Jesus åter bort till andra sidan av Jordan, till den plats där Johannes först hade döpt. Där stannade han en tid och det var mycket folk som kom till honom. De sade: Visserligen gjorde Johannes inget tecken, men allt vad han sade om denne man, det var sant. Och där kom många till tro på honom.

Kommentar

Jesus lämnar nu Jerusalem och Judeen och drar sig bort till andra sidan av Jordan, till de trakter där Döparen en gång verkade och där han själv första gången mötte några av sina lärjungar. Där samlas återigen stora skaror, tydligen till stor del sådana människor som hade lyssnat till Döparen. De konstaterar att Döparen fått rätt i det han sade. Efter honom hade det verkligen kommit en som var större än han själv. Döparen gjorde ju inga under. Det är misstag att tro, att alla andliga märkesmän på den tiden gällde för undergörare och att folkfantasien självklart tillskrev dem mirakulösa handlingar. Om någon inte gjorde några ”tecken”, så behövde man inte tillskriva honom några. Och omvänt: när man kunde berätta att Jesus var ”mäktig i gärningar” och inte bara ”i ord”, så fanns det grund för det.


 Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

Johannes evangelium 



Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg

Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg