Översättning

  Om ni nu ville förlåta mig en smula dårskap! Ja — jag tror nog att ni förlåter mig. Ni förstår: jag vakar svartsjukt över er, på Guds vägnar. Jag har ju lovat bort er åt en enda, och nu vill jag kunna ställa fram en ren jungfru inför Kristus. Men jag är rädd för att liksom ormen förledde Eva med sina konster, kanske också era tankar skall förvändas och förlora sin uppriktighet och renhet inför Kristus. Om någon kommer till er och förkunnar en annan Jesus, en som jag inte förkunnat, eller ni får en annan ande, inte den som ni redan fått, eller ett annat evangelium, inte det ni förut tog emot, då håller ni vackert till godo.

Jag menar nämligen, att jag inte på något vis är underlägsen de där fantastiska ”apostlarna”. Även om jag är obevandrad i talekonsten, så är jag inte obevandrad när det behövs insikt. Tvärtom: vi har alltid gett er klart besked i allt.

Kommentar

Paulus lyckas inte säga vad han vill utan att tala om sig själv på ett sätt som han egentligen inte vill. Angreppen mot honom driver honom att berätta saker, som han inte brukar tala om. Han vet att det är dårskap och han ber på förhand om förlåtelse för sin dårskap. Men han vill att församlingen skall förstå vad det är som driver honom. Församlingen är bruden, som han skall överlämna åt brudgummen. I Gamla Testamentet används bilden av Guds folk som är trolovat med sin Herre. Jesus talade om sig som brudgummen. Evangeliet var en inbjudan till den store konungens bröllop. Det föll sig alltså naturligt att tala om församlingen som den trolovade, en bild som vi här för första gången hör Paulus använda.

Det är nu hans plikt att vaka över Herrens brud. Han fruktar att det kan gå med den som med Eva. Ormen är ju densamme, och församlingen tycks vara lika godtrogen som Eva. Det har kommit falska lärare med Kristi namn på läpparna och de har blivit mottagna med aningslös tillit – fast de predikat en annan Jesus och ett evangelium i en annan ande än vad Paulus gjort.

Vilka var dessa irrlärare? Vi vet det inte. Vi kan utläsa några få detaljer ur Pauli antydningar. De var judar. Samtidigt var de grekiskt bildade, stolta över sin talekonst. De har haft med sig anbefallningsbrev, troligen av det slag som visade att de var kristna (se 3:1f). Med hjälp av dem har de uppträtt som utsända från någon församling, kanske rentav urförsamlingen i Jerusalem, och alltså gjort anspråk på att vara ”apostlar” i betydelsen ”ombud för en församling” (8:23). De har levat högt på sina förbindelser och försökt bli ledare i Korint och tagit emot underhåll av församlingen. Detta kan vi ana oss till. Men vad de lärt vet vi inte. Det kan också vara likgiltigt. Denna konflikt har nämligen betydelse för oss därför att den visar, hur högt urkristendomen satte den apostoliska auktoriteten och hur allvarligt man såg på varje avvikelse från apostlarnas lära.

Paulus börjar sin uppgörelse med att säga, att han inte på något vis menar sig behöva stå tillbaka för ”dessa fantastiska apostlar”. Det grekiska uttrycket betyder något i stil med ”superapostlar” eller ”apostlar i jätteformat”. Paulus ironiserar över deras självuppskattning och pretentioner. Han medger gärna, att han inte är någon vältalare. Vi som har hans brev kanske menar, att det var just vad han var. Men Paulus menar här en retor, en litterärt skolad språkkonstnär i tidens stil. Det är nu inte heller huvudsaken, säger Paulus. För en förkunnare kommer det an på insikten, alltså att känna till Guds ord och förstå det rätt, så att man kan ge klart besked. Och det vet Paulus med sig att han alltid gjort.

Översättning

  Eller var det en synd jag begick, när jag ödmjukade mig för att ni skulle upphöjas, och gratis predikade Guds evangelium för er? Andra församlingar brandskattade jag och lät dem underhålla mig för att kunna tjäna er. När jag var hos er och led brist, låg jag ingen till last. Vad jag saknade fick jag av de bröder som kom från Makedonien. Jag följde min föresats att aldrig lägga en börda på er, och jag kommer att följa den. Detta är Kristi sanning i mitt hjärta: den äran skall ingen ta ifrån mig i Akajas bygder. Varför? För att jag inte älskar er? Gud vet att jag gör det. Som jag handlar, så tänker jag fortsätta att handla, för att inte ge någon förevändning åt dem som vill ha den förevändningen, att de gör på samma sätt som vi i detta som de är så stolta över. Men sådana som de är lögnapostlar, oredliga arbetare som försöker likna Kristi apostlar. Inte underligt — satan själv gör ju om sig så att han liknar en ljusets ängel. Då är det inte märkvärdigt om också hans tjänare försöker likna rättfärdighetens tjänare. Men deras slut kommer att bli som deras gärningar.

Kommentar

Paulus frågar ironiskt om man vill anklaga honom för att han aldrig tagit betalt för sina tjänster. Faktiskt tycks motståndarna ha sagt, att det var något sjukt med den saken. De kände sig irriterade av att han inte gjorde det. Paulus hänvisar till vad vi känner till från Filipperbrevet. Han ville helst inte ta emot några pengar alls utan levde på sitt hantverk. Ett undantag gjorde han för sina vänner i Filippi (i Makedonien). Att han känt sig litet olustig över det, förstår vi av det starka ord han använder här: han ”brandskattade” (eller ”plundrade”) dem. Han visste ju hur fattiga de var. I princip var det fullt klart att de som predikade evangelium också hade rätt till underhåll (1 Kor 9:14). Men i Korint hade Paulus nu fått ett särskilt skäl att oböjligt hålla fast vid sin föresats att inte ta emot något. Han ville inte ge irrlärarna det argument, som de längtade efter: att också Paulus tog betalt. De skulle då ha uppträtt som han, ”i detta som de är så stolta över”, alltså i sin självtagna roll som apostlar.

Här sätter nu Paulus in en förkastelsedom över irrlärarna, som i skärpa bara kan mäta sig med den han uttalar över irrlärarna i Galatien (Gal 1:6f). De är ”lögn-apostlar”. De är oredliga arbetare. De tjänar inte Kristus utan Satan. Slutet blir att de drabbas av domen. Så kan man bara tala, när man vet att det rör sig om liv eller död. Och det visste man i urkyrkan. Därför fanns det ingen plats för en pluralism som kunde tillåta flera slags evangelier.

Översättning

  Jag upprepar det: ingen må tro att jag har mist förståndet. Och skulle så vara, så tag ändå emot mig, fast jag är en dåre, så att också jag får berömma mig en smula. Vad jag nu säger, det säger jag inte på Herrens vis, utan som en dåre, när jag nu berömmer mig så här. När så många berömmer sig av sina jordiska förtjänster, så vill också jag göra det. Ni har ju gärna fördrag med dårar, ni som är så kloka. Ni finner er i att man förslavar er, att man utsuger er, att man snärjer er och förhäver sig över er, att man slår er i ansiktet. Till min skam måste jag säga, att det har vi varit för svaga till.

Kommentar

Nu måste Paulus tala som en dåre. Han ber ännu en gång om ursäkt för det. Så här talar han inte annars. Det är inte Kristi sätt att tala. Men han kan inte låta bli. För en gångs skull måste han få göra klart för sina korintier vad det kostar att vara deras apostel. Och samtidigt att han, som inte brukar tala om sig själv, faktiskt kan åberopa alla de meriter, som hans motståndare tydligen gjort ett stort nummer av: att de är äkta judar, riktiga hebréer, som t o m kan det gamla heliga språket hebreiska och alltså läser Skriften på grundspråket. Allt detta självberöm i kraft av förtjänster, som beror på födsel och härstamning, har korintierna snällt och tåligt lyssnat till och kanske också känt sig imponerade av. Därför vill nu Paulus säga något om sig själv – fast han vet att han talar som en dåre. Han säger ironiskt att korintierna ju brukar ha fördrag med dårar. De anser sig så kloka, de är stolta över sina charismatiska gåvor – men de har ändå kunnat hålla till godo med dessa falska apostlar och allt deras översitteri.

Översättning

  Allt som någon bröstar sig med — nu talar jag som en dåre — det bröstar jag mig också med. Är de hebreer? Jag med! Är de israeliter? Jag med! Är de Abrahams barn? Jag med! Är de Kristi tjänare? Jag — nu talar jag som en dåre — jag är det ännu mer. Jag har haft långt mer arbete och suttit fler gånger i fängelse. Hugg och slag har jag fått i överflöd. Ideligen har jag varit i dödsfara. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio slag på ett när. Tre gånger har jag slitit spö, en gång har jag stenats. Tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit omkring på öppna havet. Ideligen har jag varit på resor, med faror på floder, faror för rövare, faror bland landsmän, faror bland hedningar, faror i stad och faror i öknen, faror på havet, faror bland falska bröder, under möda och slit, ofta utan sömn under natten, under hunger och törst, under ideliga fastor, i köld och utan kläder. Till råge på allt detta utvärtes blir jag var dag överlupen av bekymmer för alla församlingarna. Vem blir svag utan att jag känner min svaghet? Vem kommer på fall utan att jag blir bränd? Måste jag berömma mig, så vill jag berömma mig av min svaghet. Vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, han som är välsignad i evighet, han vet att jag inte ljuger. I Damaskus lät kung Aretas ståthållare bevaka damaskenernas stad för att gripa mig. Genom ett fönster firades jag ned längs muren i en korg och kom undan hans händer.

Kommentar

Paulus börjar alltså räkna upp vad han å sin sida kan åberopa. Först nämner han de yttre företräden som judarna hade. Han har dem alla. Och när det gäller Kristi tjänst, så har han gjort mer än någon. Han börjar med en jämförelse men går strax över till en uppräkning av vad han som apostel har haft att gå igenom. Vi kan vara tacksamma att Paulus blivit provocerad till denna ovanliga självbiografi. Det mesta av det som han här nämner skulle vi annars inte ha känt till. Uppenbarligen har han inte talat mycket om detta. Inte ens hans mångårige vän och färdkamrat Lukas tycks ha känt till det. I Apostlagärningarna får vi bara läsa om ett tillfälle då Paulus piskades med spön (16:22) och om det tillfället då han stenades (14:19). Allt det andra har sjunkit i glömska. Paulus hade ju verkat 14 år i Syrien innan han började resa som missionär. Om den tiden vet vi nästan ingenting.

”Fyrtio slag på ett när” var det strängaste straff som judarna kunde utdöma. Det innebar en svår misshandel som det kunde ta lång tid att repa sig efter. Att man fick slita spö var vanligt bland romarna, om man inte var lycklig nog att vara romersk medborgare. Det användes ofta redan under förhöret och kunde praktiseras både godtyckligt och olagligt. Paulus har alltså råkat ut för det minst tre gånger.

Som avslutning på denna långa uppräkning av övervåld och faror nämner Paulus ”faror bland falska bröder”, med tydlig adress till Korint. Sedan får vi en uppräkning av det som präglar hans liv, även när han inte är utsatt för någon direkt fara: slit och arbete och fattigdom – och så alla bekymren med de många församlingarna, som han skall ha omsorg om. I förbigående säger han några ord, som visar hur djupt han upplevde gemenskapen i Kristus. Andras svaghet blev hans svaghet. Kom någon på fall, så kände han det som en eld i sitt hjärta.

Därmed har Paulus kommit fram till det som ger den inre halten åt denna meritförteckning. Jämför man den med meritförteckningen för en nutida biskop eller domprost i en ordinär matrikel, ser man genast den fundamentala olikheten. Här nämns ingenting om de församlingar som Paulus grundat, ingenting om koncilier han deltagit i eller viktiga uppdrag han haft som delegat och förhandlare. Vad som räknas upp är lidanden och mödor, något av detta: Ännu levande blir vi ständigt utlämnade åt döden för Jesu skull (4:11). Träffande säger han, att han berömmer sig av sin svaghet. Hans självberöm blir till slut inget beröm för honom själv utan ett vittnesbörd om vad Kristus förmår mitt i vår svaghet.

Avslutningen om det som hände i Damaskus kan förefalla löst påhängd. Det ser ut som om Paulus plötsligt erinrat sig den episoden och kommit ihåg att han av någon viss anledning borde ha den med. Möjligen har motståndarna använt den mot honom. De har menat att det var fanflykt och feghet att lämna Damaskus och kanske har de gycklet med hans sätt att fly. Därför vill Paulus slå fast, att det verkligen gällde hans liv. Kung Aretas IV regerade år 9-39 över ett gränsland öster och söder om Palestina. Staden Damaskus tycks inte ha hört dit, vilket förklarar varför man bevakade tillfartsvägarna och inte grep Paulus inne i staden. Enligt Apostlagärningarna var det judarna som ville röja honom ur vägen. De kan här som på så många andra ställen ha använt sina goda förbindelser med de makthavande för att sätta planen i verket.