Översättning

  Nu förmanar jag er, jag som är en fånge i Herren, att vandra värdigt den kallelse ni har fått, i all ödmjukhet och allt saktmod, i en kärlek, som gör er fördragsamma mot varandra, måna om att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande (ni blev ju kallade till ett och samma hopp, när Gud kallade er!), en Herre, en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla.

Kommentar

Förmaningarna, som det finns så gott om i Pauli brev, kommer alltid efter budskapet om frälsningen. Först gör Paulus klart vad vi fått – av nåd och för intet – och sedan pekar han på de konsekvenser detta får för vår livsföring. Så också här. Den förmaning till enhet, som han ger, bygger punkt för punkt på de fakta, han förut har lagt fram. Vi skall föra ett liv som är värdigt den kallelse vi har fått, säger han. Vi är genom dopet inlemmade i Kristus. Alltså skall vi fungera som Kristi lemmar. Det betyder att börja leva på ett sätt som går stick i stäv mot vår naturliga självhävdelse. Paulus nämner – bara som exempel – ödmjukhet, saktmod, tålamod. Och naturligtvis också kärleken. Den behövs, om man ska kunna ha fördrag med varandras svagheter. Paulus är realist och vet, att också troende kristna har sina problem att dras med och att det kan behövas både fördragsamhet och inbördes förlåtelse i den dagliga samvaron. Just här är det som enheten sätts på prov. Det gäller att bevara den ”genom fridens band”. Om den friden har Paulus nyss talat. Det är den frid med Gud och varandra som Kristus har skaffat oss, när han dog för vår skull. Det är alltså inte fråga om en känsla utan om ett faktum, något som redan finns och som vi har fått till skänks – och nu skall vara rädda om.

Så räknar Paulus upp alla de andra fakta, som gör att de kristna är ett. De är lemmar i Kristi kropp, de har fått del i samme Ande, de har kallats till ett och samma hopp (nämligen att Kristus kommer åter och tar oss alla in i sitt rike), de har samme Herre (Kristus), samma tro, samma dop och samme Fader. Det läge som vi nutida kristna har råkat i – med olika trosläror och olika dop – är en orimlighet för Paulus. Det finns bara en kyrka, i den upptas man genom dopet – det enda som finns – och där bekänner alla samma tro. Om någon inte skulle göra det utan predika ”ett annat evangelium”, så hör han inte längre till Kristi kyrka. Det säger Paulus med allt eftertryck i början av Galaterbrevet. Förmaningen att bevara Andens enhet genom fridens band gäller alltså inte olika läror eller frälsningsvägar. Det finns bara en tro, och Andens enhet existerar bara mellan dem som delar denna tro. Det är deras enhet som skall bevaras under vardagslivets påfrestningar. Det är detta, som förmaningen här går ut på. Den avslutas med en hänvisning till att Gud är allas Fader – nämligen alla troendes Fader, han som står över dem alla, verkar genom dem alla och lever i dem alla. (Sammanhanget är här ett annat än i Rom 11:36, där Paulus talar om Skaparen, som suveränt råder över sin skapelse, också över dem som inte tror.)

Översättning

  Men åt var och en av oss blev nåden given, allteftersom Kristus utmätte sin gåva. Det står ju:

Han for upp i höjden och hemförde fångar. Åt människorna gav han gåvor.

Men detta, att han ”for upp”, det förutsätter ju att han också hade stigit ned till de lägre trakterna här på jorden. Han som steg ned är densamme som steg upp över alla himlar för att uppfylla allt.

Det var han som gav oss gåvor: somliga till apostlar, somliga till profeter, andra till evangelister, andra till herdar och lärare.

Så satte han de heliga i stånd att utföra sin tjänst: att bygga upp Kristi kropp,

Kommentar

Vi är alltså ett i Kristus. Men vi är inte lika. Jämlikhet är inte detsamma som likhet. Vi är alla Guds barn, men inbördes är vi olika och har olika funktioner. Kristus har givit var och en av oss någon viss uppgift och en gåva, som är avpassad för den uppgiften. Att Kristus ger oss gåvor belyser Paulus med ett citat ur den 68 psalmen (fast Pauli formulering avviker från den hebreiska texten). Vad som där säges om Gud, Segraren, som farit upp till sin himmel, läser Paulus som en ursaga om Kristus, Segraren, han som först steg ned, för att sedan vända åter till sin himmel. Paulus säger alltså detsamma som Jesus i samtalet med Nikodemus (i Johannesevangeliets 3 kapitel, som då ännu inte var skrivet): Ingen har stigit upp till himmelen utom den som steg ned från himmelen, Människosonen, som var i himmelen. Paulus tillägger: ”för att uppfylla allt”. Kristus är inte borta. Han har inte övergivit oss. Tvärtom: han steg upp till himmelen för att bli den Herre, som är med oss och hos oss, överallt och i alla tider.

Det viktiga som Paulus vill ha sagt är nu att denne Segrare har skänkt sin kyrka gåvor. De gåvorna består i Ordets tjänare, som i sina olika ämbeten och tjänster skall bygga upp församlingen. Först nämner han apostlarna, Kristi befullmäktigade ombud, kyrkans självskrivna ledare. Därnäst kommer profeterna, män och kvinnor med ”profetians gåva”, genom vilka Anden kunde tala till tröst och förmaning, i den stund Anden gav dem något att säga. (De var alltså inte regelbundna förkunnare, så som de andra som nämns här.) Om den tredje gruppen, evangelisterna, vet vi inte mycket. De tycks ha varit medhjälpare i missionsarbetet. Slutligen nämner Paulus ”herdar och läraren, tydligen två namn på samma tjänst. De var lokalförsamlingens ledare och själasörjare, ansvariga för den regelbundna förkunnelsen och undervisningen, alltså vad vi numera kallar präster.

Dessa tjänster och ämbeten är alltså en gåva från Kristus. Han har givit den för att ”de heliga”, alltså vi kristna, skulle bli i stånd att fullgöra det uppdrag vi har: att uppbygga Kristi kropp. Paulus har redan talat om den saken: vi blir uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus själv. Där fogas vi alla in som levande stenar, i ett andligt tempel. Detta kan alltså endast ske genom att Ordet predikas. Just därför har Kristus sörjt för att det skall finnas förkunnare. De är sända av honom som hans gåvor till kyrkan.

Översättning

  ända tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, så att vi tillsammans utgör en fullvuxen människa, så mogen att den kan ta emot Kristi fullhet. Så skulle vi inte längre vara hjälplösa barn, inte vräkas hit och dit av vågorna, inte driva omkring för varje vindkast i läran, när människor fuskar med sanningen och vill lura oss att tro på villfarelsens konstgrepp. Tvärtom skulle vi hålla oss till sanningen och i kärlek växa till så att vi i allt blir lika honom som är huvudet: Kristus. Genom honom binds hela kroppen samman och får sin styrka med hjälp av alla sina leder, genom den kraft som finns i varje särskild del. Så får kroppen genom honom sin tillväxt och byggs upp i kärlek.

Kommentar

Paulus får nu tillfälle att förklara vad det innebär att församlingen byggs upp genom en rätt ämbetsutövning och förkunnelse. Resultatet skall bli, att ”vi” – hela församlingen – kommer fram till den rätta enheten (den som Paulus strax förut talat om), en enhet i tron och i kunskapen om Guds Son. Trons viktigaste och mest kritiska punkt är nämligen den sanningen, att Kristus är Guds Son. Det är här som de falska uppfattningarna lättast kommer in, de som omintetgör enheten och bryter sönder församlingen. En rätt tro åstadkommer, att vi alla tillsammans blir en fullbildad människa” (det uttryck som grundtexten använder betyder en man, som är fullkomnad, hel, fullt utvecklad). Paulus har förut (2:15) talat om hur Kristus gjort oss till en enda ny människa” när han gjorde oss till lemmar i sin kropp. Denna nya organism – Kyrkan – behöver näras, växa till och utvecklas. Detta sker alltså genom att evangeliet blir rätt predikat och mottaget. Då växer församlingen upp och mognar, så att den kan ta emot Kristi fullhet – inte i varje individ, men så att Kyrkan, Kristi kropp, inom sig rymmer alla de rikedomar, som Kristus vill skänka oss. Så har den blivit en ”fullkomnad man” i besittning av alla de gåvor och förmågor som Gud ville ge genom Kristus.

Och vad sker nu, om församlingen inte blir uppbyggd på det viset? Paulus beskriver det med en rad åskådliga bilder. Då förblir vi barn – små barn, infantila, omogna. Vi vältras hit och dit av vågorna, som barkbitar i bränningen. Vi drivs vind för våg av varje nytt lärdomsväder. Varje ny modeteologi driver kyrkan i en ny riktning. Präster och lekfolk anstränger sig att hänga med i svängarna och lägga om kursen, allteftersom det blåser nya vindar.

Paulus – liksom hela Nya Testamentet – tar det allvarligt med all slags falsk lära. Villfarelsen är ett verk av Ondskans makter. Liksom sanningen inte bara är en teoretisk sanning utan Guds egen mening med det verkliga, sanna livet, så är lögnen, villfarelsen och vantron ett verk av en vilja, som är motsatsen till Guds vilja. Vad villolärarna gör är att befordra denna onda vilja, säger Paulus. De ”spelar falskt”. (Paulus tar till ett uttryck som kunde användas om spel med falska tärningar.) Han säger att det är knep och finter, som de praktiserar.

Motsatsen – det riktiga – är att ”hålla sig till sanningen, sådan som den är uppenbarad för oss i evangeliet. Uttrycket kan också återges med att leva i sanningen, handla enligt sanningen, ”göra sanningen” (som Jesus säger i Joh 3:21). Om vi på det viset lever i sanningen, så kommer vi – församlingen – att växa till och bli allt mer formade och behärskade av vårt huvud, Kristus. Här får Paulus ännu en gång tillfälle att påminna om att vi är Kristi kropp och att det är han som håller samman oss alla i sin kyrka. Vi är ledgångarna i kroppen, var och en på sin plats och efter måttet av sin kraft. Vi behövs för sammanhållningen. Men vi är bara delar av det hela, infogade av honom.

Översättning

  Nu har jag en sak att säga på Kristi vägnar, med allt eftertryck: Ni skall inte längre leva så som hedningarna — de som lever med tanke bara på meningslösheter, förmörkade till förståndet, bortkomna från livet i Gud genom den okunnighet som råder bland dem och genom den förhärdelse som drabbat deras hjärtan. De har blivit så avtrubbade, att de gett sig skamlösheten i våld och utövar alla slags orena gärningar med ett omättligt begär. Men ni har inte lärt känna Kristus på det viset — försåvitt ni har fått höra och blivit undervisade om honom i enlighet med sanningen om Jesus. Ni kunde ju inte fortsätta att leva som förut. Därför fick ni lära er att avlägga den gamla människan — den som går mot fördärvet, förvillad av sina begär — och att förnyas till själ och sinne och ikläda er den nya människan, den som är skapad till Guds avbild, för att leva i den rättfärdighet och helighet som kommer av sanningen.

Kommentar

Enheten skapas alltså av Kristus. Den finns bara, där vi tar honom på allvar. Det är detta som Paulus nu med allt eftertryck manar oss att göra. Han talar till människor, som lever i en hednisk omgivning, och hans ord har fått en ny aktualitet för oss som lever i ett pluralistiskt samhälle. Han ger oss en bild av den antika hedendomen, så som han mött den i praktiken. (Läser man bara dess ädlaste filosofer, blir bilden vackrare.) Han ger den följande kännetecken: tankarna fylls av saker, som inte har någon verklig, bestående mening. Man lever för att klara sig. Man lever i mörker, därför att man kommit bort från Gud och inte ser, vad som är meningen med tillvaron. Hjärtat har blivit förhärdat. Det grekiska ordet betyder hårt som sten eller som en förkalkning i en giktbruten led, alltså något levande som hårdnat och dött. Den sunda reaktionen inför rätt och orätt fungerar inte längre. Man har blivit avtrubbad. Gud är borta och allt kan gå för sig. Man reagerar inte längre för skamlösheten utan kan ge sig den i våld. Och det kan man göra med ett begär, som aldrig tycks få nog. Paulus tänker här inte bara på sexuella ting. När han talar om ”omättligt begär” använder han ett ord som betyder ”girighet”, ”ha-begär”, ”lust efter ständigt mera”. Vi i vår tid behöver kanske bara stanna framför veckopressens löpsedlar vid en tidningskiosk för att se, hur lika människor i alla tider kan vara när de kommer bort från Gud.

I en sådan värld måste man leva annorlunda och bryta med mycket, som får passera som självklart i omgivningen. All kristendom betyder ett nytt liv i Kristus. I Galaterbrevet har Paulus utförligt talat om den gamla människan, köttet, som skall avläggas, korsfästas, avsättas. Det är inte gjort en gång för alla. Köttet finns kvar också hos en sann kristen. Här måste det ske en daglig förnyelse som består i att kläda av sig den gamla människan och ikläda sig den nya. Den nya människan lever som en lem i Kristus. Den är skapad – så som människan ursprungligen blev skapad, före syndafallet – till Guds avbild. Den rätta gudsgemenskapen är återställd. Vi är Guds barn på nytt. Men vi är inte syndfria.

Översättning

  Lägg alltså bort lögnen och tala sanning med varandra. Vi är ju varandras lemmar. ”Vredgas, men synda inte.” Låt inte solen gå ner över er vrede, och ge inte djävulen något tillfälle. Den som är en tjuv får sluta att stjäla och i stället arbeta och åstadkomma något nyttigt med sina händer, så att han kan dela med sig åt den som lider brist. Låt inget skamligt ord gå ut ur munnen på er, utan försök i stället säga något gott, till uppbyggelse där det behövs, något som blir till välsignelse för dem som hör det. Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått till bekräftelse på att befrielsens dag skall komma. Låt det bli slut på all bitterhet och häftighet, alla vredesutbrott och gräl och smädelser och all slags ondska. Var i stället vänliga och hjärtliga mot varandra, och förlåt varandra så som Gud har förlåtit er i Kristus.

Kommentar

Vi kallas inte nya människor därför att synden en gång för alla är definitivt borta ur våra liv. Den rör alltjämt på sig. Men med Kristus börjar ett nytt liv och det betyder en krigsförklaring mot den gamla människan. När vi läser hur Paulus förmanar sina medkristna, förstår vi utan vidare att han inte förutsätter att de hunnit långt i helgelse. De kristna som han talar till har varit vanliga syndare och frestas alltjämt att vara det. De har ljugit och stulit. De har svurit och gormat och skällt ut varandra. Han förmanar dem nu att inte längre ljuga. Nu är de ju ett. Kroppens lemmar måste självklart hålla ihop och inte försöka lura varandra. Nog kan man bli arg, säger Paulus, men man kan lära sig att tygla sin vrede och se till att den inte biter sig fast. När solen går ner skall allt vara förlåtet. Annars har djävulen fått sin chans och den kommer han att utnyttja. Tjuven får börja arbeta, inte bara för att livnära sig själv utan för något bättre: att kunna hjälpa andra i stället för att leva på deras bekostnad. Alla måste vi passa på våra ord. Det finns dåliga ord. Paulus använder ett uttryck som betyder ruttna, skämda, illaluktande. Sånt skall man aldrig ta i sin mun. Gör man det, så bedrövar man den gode Guds Ande, som har tagit sin boning i oss och som är själva inseglet, sigillet, på att vi verkligen är Guds barn och skall få uppleva den stora befrielsedagen, när allt blir nytt. Det är han som skall styra oss. Det betyder ett nytt sätt att umgås, mjukt och hänsynsfullt, omtänksamt och hjärtligt. Och det betyder ömsesidig förlåtelse – eller åtminstone att jag förlåter den som brutit mot mig. Jag lever ju under Kristi förlåtelse, den som jag behöver var dag – och då kan jag inte själv vägra att förlåta.