Översättning

  Sedan fick jag se en annan ängel komma ned från himmelen. Han hade stor makt och jorden fylldes av ljuset från hans härlighet. Han ropade med mäktig röst: Fallet, fallet är det stora Babylon. Det har blivit ett hemvist för demoner, ett tillhåll för allsköns orena andar, ett tillhåll för orena och vederstyggliga fåglar av alla slag, eftersom alla jordens folk fick dricka av hennes otukts vredesvin och jordens konungar drev otukt med henne och köpmännen på jorden blev rika genom hennes omättliga krav på lyx och överflöd.

Kommentar

Ännu en budbärare kommer från himmelen. Hans makt är uppenbar. Hela jorden lyses upp. Hans budskap har Johannes hört en gång förut (14:8): Fallet är det stora Babylon! Först nu faller det verkligen så att Johannes kan se det. Och även nu låter det bitvis som en förutsägelse. Vi rör oss på gränsen mellan tid och evighet. Vad som för oss är en serie händelser i tiden, det är i Guds eviga nu en enda verklighet. Vad Gud har beslutat, det är redan ett faktum. Babylon hade fallit. Redan när det föll i synd och avföll från Gud, hade ”den stora staden” fallit och bar inom sig den slutliga katastrofen, den som nu blir uppenbar för alla. Och orsaken anges med samma ord som förut: hennes otukts vredesvin. Otukten var både andlig och kroppslig, både hennes otrohet mot Gud och hennes sexdyrkan. Och otuktsvinet var samtidigt ett vredesvin.

Synerna från det stora Babylons undergång är fulla av reminiscenser från Skriften. Profeterna hade siat om hur Babel och Tyrus skulle straffas för sitt övermod. Judarna hade långt före Jesu tid förstått att orden gällde alla de världens makter och välden som förhävde sig mot Gud. Som en from jude kunde Johannes sin bibel. I sin syn såg han hur Skriftens ord gick i uppfyllelse. När han skildrar vad han såg, sker det ständigt på nytt med Skriftens ord. Han citerar inte och hänvisar aldrig till profeterna. Men man förstår att han har sett sambandet mellan allt detta nya, som han fick se, och det som Gud en gång avslöjat för fäderna. Ungefär en femtedel av detta kapitel kan i små brottstycken återfinnas i Gamla Testamentet (Jes 13 och 47, Jer 50–51, Hes 26–27). En och annan lärd, som tycks tänka sig att Johannes arbetat ungefär som en akademiker, menar att ett kapitel som detta är hopplockat ur olika skrivna källor. Det är att totalt misskänna både profetians och visionernas väsen.

Översättning

  Så fick jag höra ännu en röst från himmelen. Den sade: Mitt folk, gå ut ur henne, så att ni inte blir medskyldiga i hennes synder och får smaka hennes plågor. Ty hennes synder räcker ända upp till himmelen och Gud har hennes missgärningar i minne. Låt henne få igen vad hon själv har gjort mot andra, och ge henne dubbelt upp för hennes gärningar. Fyll den kalk hon lät andra dricka med det som är dubbelt värre. Ge henne lika mycket sorg och plåga, som hon själv beredde sig av härlighet och lyx. Hon säger ju i sitt hjärta: Här tronar jag som drottning. Jag är inte änka och ingen sorg skall drabba mig. Därför skall hennes plågor komma över henne på en och samma dag: pest och sorg och hungersnöd, och hon skall brännas upp i eld. Ty mäktig är Herren Gud, han som dömer henne.

Kommentar

Johannes hör ännu en röst från himmelen. Nu blir det uppenbart vad det innebär att Gud dömer. Han drar sig tillbaka. Det är slut med hans beskydd och hans goda gåvor. Den stora staden hade slagit dem under sig, njutit av dem, gjort sig säker och hård i sin övertygelse att få behålla dem. Nu befaller Gud sitt folk att dra bort. Redan förut hade den befallningen gällt i fråga om världens gudlösa sätt att leva. Paulus kunde framföra den med stort eftertryck (2 Kor 6:14 f). Nu sker det slutliga uttåget, likt Lots från Sodom. Gud drar sin hand tillbaka. Alla hans tjänare, också de himmelska, följer med. De onda makterna har fritt spelrum. De tar den stora staden i besittning. Och så kommer domen. Den stora staden var ju den självhärliga civilisationen, den som var sig själv närmast och trodde sig råda över jordens rikedomar, som den hänsynslöst utnyttjade för att skapa ett hittills aldrig skådat överflöd. Den hade dyrkat makten och förklarat att det inte fanns någon annan rätt än den staten fann för gott att påbjuda. Nu får den tillbaka allt vad den gjort mot andra.

Vem talade rösten till? Johannes säger det inte och visste kanske bara att det ytterst var Gud som talade. Kanske talade han till domens änglar? Eller kanske till de människor och makter på jorden, som lidit av världens ondska och själva var lika onda och som nu fick frihet att göra upp – och blev domens verktyg, både på sina ovänner och på sig själva?

Översättning

  Då skall jordens konungar gråta och jämra sig för hennes skull, de som drev sin otukt och levde i lyx med henne. De ser röken stiga, när hon brinner, där de står långt borta, rädda att drabbas av samma plåga, och de säger: Ve, ve, du stora stad! Babylon, du mäktiga stad! På en enda gång har domen drabbat dig. Och köpmännen gråter och jämrar sig för hennes skull, eftersom ingen längre köper deras varor, allt vad de tog in av guld och silver, av ädelsten och pärlor, av dyrbart linne och purpur och siden och scharlakan, av allsköns doftande trä, tusende ting av elfenben och ädlaste träslag, av koppar och järn och marmor; kanel och sällsynta kryddor, rökelse och salvor och doftande harts; vin och olja, finaste mjöl och spannmål, boskap och får, hästar och vagnar, kroppar och människosjälar. Sommarens frukter, som du fröjdade dig åt, har gått dig ur händerna. Allt som du prålade och glänste med har du förlorat, och aldrig blir det ditt igen.

De som handlade med sådant, köpmännen som hon gjort rika, de kommer att stå långt borta, rädda för att drabbas av hennes plåga, och säga under gråt och jämmer: Ve, ve, du stora stad, du som klädde dig i finaste linne, i purpur och scharlakan, och glänste av guld och ädelsten och pärlor! Att en sådan rikedom har kunnat ödeläggas på en enda gång!

Alla skeppare, alla som seglar från hamn till hamn, sjömännen och alla som arbetar på havet, de stod långt borta och ropade högt när de såg röken stiga upp från hennes brand. De sade: Var fanns maken till den stora staden? Och de kastade stoft över sina huvuden och grät och klagade högt och sade: Ve, ve! Den stora staden, där alla som hade skepp i sjön blev rika genom de dyrbarheter hon ville ha! Att hon kunde ödeläggas på en enda gång!

Kommentar

Katastrofen hade alltså kommit – plötsligt och överraskande för alla dem som trodde på denna världens makter och menade att förnuftet och det egna välförstådda intresset var de bärande krafterna i deras kultur. De anade inte att det var Skaparen som i sin godhet höll alltsammans vid makt. När katastrofen nu kommer, störtar allting samman. Vi har kanske inte så svårt att tänka oss det, vi som upplever hur hela vårt dagliga liv blir mer och mer beroende av ett invecklat och sårbart maskineri, som förser oss med vad vi dagligen behöver.

I sin vision ser Johannes hur katastrofen drabbar tre kategorier av människor. Först är det de styrande, topparna i världsriket, de som hade de främsta möjligheterna att se sig till godo och som helhjärtat hade accepterat tron på det rike som bara är av denna världen. Vidare var det köpmännen, de som skaffade fram allt vad överflödssamhället behövde och själva blev rika genom människornas aldrig mättade begär efter ännu högre standard. Och slutligen var det de som svarade för kommunikationerna och transporterna. Allt är tecknat med konkreta bilder från romarrikets glansdagar, men det är inte svårt att se hur de bilderna skulle kunna tillämpas i dag.

Det skakande är nu att alla de som klagar över katastrofen inte har något medlidande med den stora staden. Det är sig själva de tänker på. Indien räcker en hjälpande hand. Alla står på långt håll och ser på. Vad som förfärar dem är att det hela kunnat gå så fort. De hade satsat på den stora skökan och hennes sätt att leva. De hade aldrig drömt om att ett sådant överflödssamhälle kunde störta samman så fort. Och de hade inte tänkt på vilka förödande konsekvenser det skulle få för allt det som de själva satsat på, det som skulle ge mening åt deras liv. Ännu i sin klagan kallar de staden ”den mäktiga”. Det är samma ord som ängeln använde om Herren Gud, han som dömde henne. Han allena var mäktig.

Uppräkningen av alla de varor som fraktades till den stora staden ger en god bild av den tidens status- och prylsamhälle. En del av orden är så speciella att vi i dag inte riktigt vet vad det rör sig om. ”Allsköns doftande trä” heter ordagrant ”allt slags trä av tuja”. Även hos oss kan man någon gång komma över träarbeten av det virke som vi kallar tuja, men vi vet inte säkert om grekerna menade samma sak med det ordet. När det i översättningen talas om ”sällsynta kryddor” säger grundtexten ”amomon”, så vitt man vet en indisk krydda som bland annat användes till att parfymera kosmetiska hårmedel. Och när det till slut – ordagrant – heter ”kroppar och människosjälar” rör det sig om slavar. För antiken var det bara fråga om ”kroppar”. Johannes tillägger – med en klang av anklagelse – det bibliska uttrycket ”människosjälar”. För judarna betydde det människor med kropp och själ, varelser som Gud skapat till sin avbild.

När Johannes skildrar sjöfolkets klagan, går han över till att berätta hur det var. Det är tydligt att han skildrar vad han såg för sina ögon. Där står alla de sjöfarande i hela världen. Det är ju inte fråga om en enda stad som brinner, det är Världsmakten, hela den sekulariserade kulturen, den som slutgiltigt vänt Gud ryggen. Alla måste se vad som händer. På långt håll ser man röken stiga från den brinnande staden – också det en bild med kuslig aktualitet för oss människor i det tjugonde seklet.

Översättning

  Men jubla över hennes fall, du himmel och ni apostlar och profeter! Nu har Gud låtit domen gå över henne för vad hon gjort mot er!

Kommentar

Så följer en uppmaning till hela himmelen och alla Guds tjänare att jubla över Guds domar. Somliga anser den uppmaningen högst opassande: Kan man glädja sig över att Gud dömer? De brukar glömma, att de samtidigt klagar över att Gud inte dömer. De kan inte förstå att Gud tillåter så mycket ont på jorden. Inte sällan säger de att de inte kan tro på en god och rättfärdig Gud, just därför att det sker så mycket orätt. Även Bibeln är full av sådana frågor: Hur kan Gud tillåta? Vi får komma ihåg att Johannes talar till människor, som alla utan undantag levde under hotet att bli pinade och skändade och dödade – kanske under jublet från den stora publiken på en amfiteater. De kände verkligen allvaret i frågan: Hur kan Gud tillåta? Vi får också komma ihåg, att det i Uppenbarelseboken gäller den yttersta tiden, då mänskligheten sagt sitt sista nej till Gud och slutgiltigt valt att gå sin egen onda väg. Då griper Gud äntligen in. Det är detta ”Äntligen!” som utlöser jublet i himmelen.

Översättning

  Och en väldig ängel lyfte en sten, lik en stor kvarnsten, och slungade den i havet och sade: Så våldsamt skall Babylon, den stora staden, störtas ned och aldrig mera synas till. Klangen från harpolekare och musikanter, från dem som blåser flöjt och stöter i basun, skall aldrig höras i dig mera. Någon hantverkare, av vad yrke det vara må, skall aldrig finnas i dig mera. Bullret från en kvarn skall aldrig höras i dig mera. Skenet från en lampa skall aldrig lysa i dig mera. Något rop till brudgummens och brudens ära skall aldrig höras i dig mera. Dina köpmän var ju stormän på jorden och av dina trolldomskonster förleddes alla folk. Det var i den staden man såg blodet av profeter och heliga, blodet av alla dem som blivit slaktade på jorden.

Kommentar

Johannes får nu se hur en av änglarna utfört en handling med profetisk innebörd – så som också profeterna gjort. Han slungar en väldig sten i havet, där den försvinner. Så våldsamt och så snabbt kommer slutet, när Gud har väntat länge nog. Och då blir det verkligen slut. Gud var alla goda gåvors givare. När Gud till slut drar dem tillbaka, därför att de bara blev missbrukade, då stannar allt. Ingenting fungerar utan Gud. Över allt det goda, som också de gudlösa gladde sig åt – musiken, konsten, arbetsglädjen, livets bekvämligheter och glädjeämnen – kan man nu skriva ett ”aldrig mera”.

Den stora staden hade härskat med hjälp av sin rikedom, och dess finansiärer hade suttit inne med makten. Den hade bedragit alla folk med sin ”trolldom”, sin förmåga att locka med falska förespeglingar och skenbara härligheter och inbillade förmåner. Nu är alltsammans slut. Allt det som var verkliga värden, det kom från Gud. Men honom ville man hålla helt utanför, så helt att man dödade dem som bekände sig till honom.

Allt blod som gjutits av martyrerna har gjutits i den stora staden, heter det till slut. Vi får här en sista påminnelse om att den stora staden inte har någon bestämd plats på kartan. Det är fråga om Världsstaden, Satansriket, det gudsfientliga samhälle, där människan tror sig råda ensam men i själva verket tjänar vilddjuret.