Midfastosöndagen

 Rosensöndagen 

(Lætare)

Livets bröd 

Tredje årgångens läsningar:
GT-text: Ordspråksboken 9:1-6
Epistel: Första Korinthierbrevet 10:1-6
Evangelium: Johannes 6:48-59
Psaltarpsalm: 107:1-9 

Midfastosöndagen, som kommer mitt i fastan, har också namnet Lætare, som är det latinska namnet från det gamla introitus ur Jesaja 66:10: Lætare Jerusalem (Gläds Jerusalem). Det var ord från Jesaja 66:10 - Gläds med Jerusalem, och fröjda er över henne, alla ni som har henne kär.

Rosensöndagen – är en äldre folklig benämning på Midfastosöndagen, då altaret traditionellt smyckades med rosor. Den gamla julpsalmen 113: Det är en ros utsprungen, passar riktigt bra på denna söndag. Vi ska sjunga den under predikan.

Predikans text: Johannes 6:48-59
Jesus sade: . ”Jag är livets bröd.  Era fäder åt mannat i öknen och de dog.  Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö.  
    Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger  det för att världen skall leva.” 
    Judarna började då tvista med varandra om hur han kunde ge dem sitt kött att äta.  Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, äger ni inte livet.  Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen.  Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.
    Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet.
    Detta sade han när han undervisade i synagogan i Kafarnaum. 

Vi läser psalm 113:1 
Det är en ros utsprungen av Davids rot och stam,
av fäderna besjungen, en ros i Juda land,
en blomma skär och blid, mitt i den kalla vinter,
i midnatts mörka tid. 

Denna söndag som kommer mitt i fastan, har alltså i psalmboken namnet Laetare = Var glad. Det var första ordet som förr inledde högmässan på denna söndag. 

Mitt i denna allvarliga fastetid har vi fått en 'var glad-söndag', en ljusstrimma mitt i fastemörkret. En ros som tittar fram mitt i den kalla vinter.

Det är ju inte så underligt att söndagen heter 'var glad-söndagen', ty idag handlar ju alla texterna om nattvarden.  Det är där jag får veta att Kristi kropp är för mig utgiven och att Kristi blod är för mig utgjutet. Alltså att du och jag dras in Långfredag och Påskdag, då Jesus dog och uppstod. Vi var med där för 2000 år sedan. Alla människoöden i alla tider var med i Golgotadramat. Jesus har faktiskt träffat dig och mig redan för två tusen år sedan.  Alla våra synder försonades där. Synderna är försonade. Men jag behöver ta emot tillsägelsen om syndernas förlåtelse och få höra Guds svar på mitt livs grundfråga: Är jag älskad? Är det verkligen någon som bryr sig om mig. I nattvarden får jag veta att jag är älskad intill döden på ett kors. Vi hör pulsslagen från Guds fadershjärta: För dig! För dig!  Vad är det som kan fylla oss med glädje på djupet om inte detta att vi är älskade!

Den här söndagen har också ett annat namn. Förr i världen och i folkmun kallades den Rosensöndag. Det växer rosor i vår text. 9 gånger finns orden liv, leva, levande. Det är textens rosor. Men rosorna växer på törnbusken och på törnbusken finns det taggar. Och man kan sticka sig på taggarna så att det blöder och gör ont.  Dessa ord om liv, om hur vi blir levande, finns mitt inne bland ord som är vassa och skarpa och tar vi på texten med klumpiga händer så sticker vi oss och vi märker inte rosorna och känner inte doften av salighet som slår emot oss i denna text. Rosen - det är Jesus. Han kommer till oss med liv mitt i vårt mörker, där det så ofta är vinter och ruggigt och kallt.

Vi sjunger in glädjen i vers 1.   

Vi läser psalm 113 vers 2.
Om denna ros allena, ljöd förr Jesajas ord,
att född av jungfrun rena han frälsa skall vår jord.
Av Herrens nåd och makt oss detta under skedde
som oss profeten sagt.

Jesaja sjunger om jungfrun som skall föda en son. Han skall få namnet Gud med oss, Immanuel. Om det kommer nästa söndag, Jungfru Marie Bebådelsedag, att handla. Gud kommer till oss genom Marias son.

I vår text talar Jesus om att den levande Fadern har sänt honom och att han lever genom Fadern. Himmelens liv, glädje, salighet, lycka finns i Jesus. Och vad mer är: Vi kan få del av detta liv. Samma liv, som levde i Jesus, kan leva i oss. Jesus säger att han har kommit för att ge oss liv och liv i överflöd (Joh 10:10).  Men hur går det till?

Det är här vi möter rosens taggar i det som Jesus säger. Vi har svårt att förstå vad han menar, när han säger att vi ska äta honom. Och folk på den tiden hade svårt att förstå. Det står att de började tvista med varandra. Jesus måste ha skakat om dem ordentligt. 

Det är kanske det han behöver göra med oss som sover så gott i Lagomicea. Han behöver väcka oss till liv. Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet.  Jesus säger:  Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också ni som äter mig leva genom mig.

Tidigare har Jesus sagt att hans kött är verklig föda och att hans blod är verklig dryck. Och han säger att om vi äter hans kött och dricker hans blod så förblir vi i honom och han förblir i oss.

Vad säger oss detta ord? Först att Gud inte är död. Han är den levande Fadern. Han vill att vi ska ha liv och leva. Inte bara leva kroppens liv där vi andas och går och springer. Han vill att vi skall leva hans liv, himmelens liv på jorden, det äkta, det friska, det riktiga livet.

Därför sänder Gud Jesus till oss. Han sänder Jesus till oss med liv. Gud låter sig födas av en jungfru. Gud blir människa. Han kommer till oss i kött och blod. Jesus är inte en sagofigur.

Tomten är en  sagofigur. Skillnaden mellan Jesus och tomten är att tomten syns men finns inte. Jesus syns inte men han finns.

Tänk nu efter: Jesus är ingen sagofigur. Men det är kanske vi som är sagofigurer.  Vi vågar så sällan vara oss själva, vi spelar våra roller, vi lever i en fantasivärld, vi klär ut oss, vi förställer oss, vi svävar omkring utan kött och blod.

Men Jesus, han är den verkliga människan, saklig, realistisk, varm, äkta. När vi tar emot Jesus, äter hans kött och blod, då får vi in hans mänsklighet i oss. Vi blir riktiga människor, äkta, befriade. Det är alltså inte främst  åsikter och läror och djupa tankar vi tar emot. Vi tar emot Jesus själv. Vi tar emot livet.  Hans kropp och blod smälter om våra hjärtan i altarets glöd. Vi förvandlas till hans avbilder och då kan det hända att glada vi känna som eld i vårt blod, de levandes mod.

Det var ett under att Guds liv kom till Maria. Det är ett under när vi tar emot Jesus i våra liv. Om det undret och den glädjen kan vi nu sjunga i psalm 113 vers 2.   

Vi läser psalm 113 vers 3. 
Den späda rosen fina som doftar salighet
i mörkret skall den skina, besegra dunkelhet.
Sann Gud och mänska sann, oss arma mänskor
frälsa från synd och död han kan. 

Ja, det stora undret är kanske att Jesus själv kan komma in i oss och leva i oss. Han vill komma in och rädda oss inifrån. Rädda oss från det som gjort oss omänskliga, rädda oss från denna förfuskning och förvrängning av Guds plan med oss. Det som gör att vi hamnar i synd och död i stället för i glädje och i liv.

För att rädda oss ger Jesus oss sitt kött och sitt blod. Han ger oss sitt liv. Han ger sig själv åt oss.

Det som stöter oss i texten är nog inte bara uttrycken. Utan just detta att vi behöver ta emot Jesus för att bli riktiga människor. Alltså inte bara ta emot hans tankar och åsikter. Utan ta emot honom själv. Vi behöver frälsas, räddas.

Här är korsets anstöt. Det kan reta präktigt folk än i dag. Det är här som texten börjar brottas med oss. Inte bara vi som brottas med texten. Texten brottas med oss och ställer oss vid en skiljeväg. Antingen slingrar vi oss ur textens grepp på oss och säger att detta är ett hårt tal. Eller också låter vi oss besegras av texten och ger Jesus rätt. Vi möter då en som kan frälsa oss arma mänskor från synd och död. Kom ihåg att det överallt i bibeln, där det talas om att människan brottas med Gud hittar de en välsignelse. Jakob brottades med Gud i nattmörkret. Många har i nattlig brottningskamp med Gud ropat som Jakob: Jag släpper dig inte med mindre du välsignar mig (1 Mos 32:26).

På andra sidan brottningen ligger en välsignelse och väntar på oss. När det händer kan vi känna en doft av himmelens salighet.

Vi  sjunger psalm 113 vers 3. 

Vi läser psalm 113 vers 4.
O Jesus, dem som klagar i denna jämmerns dal
nu med din hjälp ledsaga till himlens högtidssal.
Ja, i din Faders hus låt oss dig evigt lova
i salighet och ljus. 

Denna Midfastosöndag, söndagen Laetare, ”var-glad-söndagen', Rosensöndagen, vill förmedla en doft av himmelens glädje och liv och salighet redan nu till oss.

Kan ni se hur kyrkoårets viktigaste dagar finns i denna text? 
Långfredagsdramat  finns här. Jesus ger sitt liv för att världen skall frälsas.

Påskdagens seger  finns här. Jesus säger: Jag lever genom Fadern. Gud uppväckte Jesus från de döda.

Himmelsfärdsdagen  finns här. Jesus säger: Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp där han var förut?  Vi får lära oss att se uppåt. Jesus sitter på tronen på allsmäktig Gud Faders högra sida.

Pingsten  finns också i denna text. Det är Anden som ger liv, säger Jesus. Det är en viktig nyckel till hela vår text. Det är Anden som öppnar mina ögon att se rosorna i texten. Anden arbetar genom ordet. Jesus säger: De ord jag har talat till er är ande och liv.  Varje ord är fyllt av liv och kraft.

Därför finns här på andra sidan brottningen med texten och textens brottning med oss, en ljuvlig vila. Vi tar emot en ros, andas in och andas ut. Och andas in igen och känner hur det friska livet bara strömmar genom oss.  Det är Anden som ger liv. Anden öppnar våra ögon så att vi ser människorna alldeles bredvid oss. Förr såg jag bara taggarna. Nu ser jag det som jag inte såg förut. När jag ser dig, ser jag att du är mycket mer sårad än jag såg förut. Det är Anden som ger liv.

Runt omkring oss finns Guds faderlösa barn, sårade, skadade, bortglömda, med mycken oförlöst gråt i sina hjärtan.

Vi får en ny vision av vad vi ska göra med alla dem som klagar i denna jämmerns dal. Vi ber in dem och varandra i Faderns högtidssal, in i fröjdesalen, in i nattvardens kärlek, där vi hör pulsslagen från Guds fadershjärta: För dig, för dig !

Vi sjunger psalm 113, vers 4.