Johannes döparens dag - Ödmjukhet är att inte jämföra sig

Jesus är inte en man av denna världen, han är en man av uppochnervända världen, av uppochnervända värden.

Jesus värderar på ett annat sätt än vi är vana vid. Han väljer inte de starkaste och mest lyckade till sina närmsta lärjungar. Han väljer vanligt folk med vanliga brister, Petrus med sitt temperament, Tomas med sina tvivel, Judas med sin kärlek till pengar. Ofta beskrivs det hur lärjungarna inte förstår, hur de feltolkar och värderar fel och ändå får de gå i Jesus närhet och vara hans älskade. Jesus ser det som vi ibland har svårt att ta in, det är inte meningen att vi ska vara perfekta i den aspekten att vi kan allt och klarar allt. Vi vill så gärna tro att det är det som är det eftersträvansvärda. Att vi likt treåringen ”kan själv”. Ingen kan vara bra på allt och det är heller inte tanken.

Själva idén är att vi genom våra ”brister” ställs i beroende av varandra och Gud. Vi får söka stöd och gå in och hjälpa varandra. Detta är något att öva sig i. Att våga se sina egna och andras brister inte som hinder och misslyckanden utan som möjligheter till växt och gemenskap. Att våga be om hjälp och låta andra fylla på där man själv kommer tillkorta. Men också att själv våga hjälpa och fylla på där andra kommer tillkorta.

I dagens episteltext liknas vi med en kropp och två diken tas upp. Det ena är när vi ser ner på andra för att de inte är som oss och kan det vi kan. Det andra är när vi ser ner på oss själva för att vi inte kan det som de andra kan. Högmod och självförakt. En judisk rabbin har ett gott recept mot dessa två diken. Han skrev att varje människa borde ha två stenar i fickan, en där det står jag är bara sten och aska och en annan där det står, universum skapades bara för mig. Sedan skulle stenarna användas då man själv behövde det som bäst. Ibland har ödmjukhet felaktigt tolkats som självutplåning och som motsatts till högmod. Nåväl det är en motsats till högmod men faktiskt också till självförakt. Någon har sagt att ödmjukhet är att inte jämföra sig. Jag tror att han har rätt.

Ödmjukhet, som vi uppmanas så ofta till i Bibeln, är att inte jämföra sig. Först då låter vi någon vara den den är oberoende av vem vi själva är. Först då blir respekten äkta och ett möte mellan två människor som båda tillåts vara de människor de är blir möjligt. Denna söndags uppmaning är därför en uppmaning till ödmjukhet. En ödmjukhet som gör det möjligt för oss att leva så som Gud har skapat oss, som delar i en kropp, en mångenighet som tillber en treenighet. Gud har skapat oss till gemenskap, precis som han själv är gemenskap, till unika individer som kompletterar varandra inte konkurrerar med varandra.