Söndagen efter nyår

Guds hus

SÖNDAGEN EFTER NYÅR har som tema GUDS HUS. Den benämningen kan stå både för platsen där vi samlas, templet, kyrkan, men också för folket som samlas där, Guds folk, Guds familj.

Många av oss har varit med om att sjunga: Jag gladdes när man sade till mig: Vi skola gå upp till Herrens hus (Psalt. 122 vers 1, Bibel 1917). Det är ett sug i den sången!

Vi citerar ibland: Hur ljuvliga är ej dina boningar, Herre Sebaot! Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar, min själ och min kropp jublar mot levande Gud (Psalt. 84:2-3 SFB. Enligt Bibel 2000 så förtärdes jag av längtan, se dagens psaltarpsalm).  Vi är glada över att få gå till Guds hus, ty där träffar vi Guds folk och där möter vi levande Gud.

Idag skall vi göra en pilgrimsresa tillsammans med Josef och Maria och deras tolvårige son Jesus, som är på väg till templet i Jerusalem. Det är mycket som kan hända vid ett vanligt kyrkobesök. Ha förväntningar! Börja längta, trängta! Ja, låt dig förtäras av längtan! Himmelens salighet öppnas över oss! Om det ska vi idag sjunga i denna predikan: Saligt är det folk som vet vad JUBEL är, de som vandrar, (o Herre), i ditt ansiktes ljus. Det är Psalt. 89:16(1917). Melodin av Curt Lindström hittar vi i omkvädet på Sv. Psalm 668.

Första årgångens läsningar:  1 Sam 3:1-10,  Hebr. 3:1-6, Lukas 2:42-52, Psaltaren 84:2-5.  

Predikans text: Lukas 2:42-52
När Jesus var tolv år gammal gick han och hans föräldrar upp till Jerusalem som seden var vid högtiden.

Då festen var över och de skulle hem igen, stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem utan att föräldrarna visste om det.  De gick en dagsled i tron att han var med i ressällskapet och frågade sedan efter honom bland släktingar och bekanta. När de inte hittade honom, vände de tillbaka till Jerusalem och letade efter honom där. Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor. Alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och de svar han gav. Föräldrarna blev bestörta när de såg honom, och hans mor sade till honom: ”Barn, hur kunde du göra så mot oss? Din far och jag har letat efter dig och varit mycket oroliga.” Han svarade: ”Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Men de förstod inte vad han menade med sina ord.

Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han lydde dem i allt. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta.  Och Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag.  

1. När Jesus var tolv år gammal  gick han och hans föräldrar upp till Jerusalem
som seden var vid högtiden.
Vid de tre stora högtiderna - Påsk, pingst och Lövhyddohögtiden (2 Mos 23:14-17) - skulle varje vuxen israelit bege sig till Jerusalems tempel. I praktiken orkade man inte med alla tre högtiderna. Det var ett stort företag att t.ex. ta sig ända från Nasaret till Jerusalem och vara där några dagar, helst sju, och sedan återvända hem. Hela restiden kunde bli tre veckor. När Josef och Maria gör denna pilgrimsvandring, gör de den som seden var. Den goda vanan är god. Men det var också ett tecken på djup gudsfruktan.

Jesus är nu med. Han är tolv år. När han fyllt tretton år blir han bar mitsva (lagens son) och får då ta ett andligt vuxenansvar i den judiska gemenskapen. I fromma kretsar brukade man tidigt låta barnen vänja sig vid att iakttaga lagens föreskrifter. Det är troligt att det inte är första gången, Jesus får gå med dit. Han är tydligen resvan. Han vet hur han skulle klara sig. Föräldrarna är tydligen först inte alls oroliga, att han inte var med dem.

Det var många som vandrade upp till Jerusalem. Man kan tänka sig att de sjöng någon av de många pilgrimssångerna i Psaltaren (se Psalt 120-134). Kanske de sjöng växelvis.

En grupp ropade ut: Jag ser upp mot bergen: Varifrån skall min hjälp komma?
En annan grupp svarade: Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. Psalt 121:1-2.

I Nya Testamentet kallas kristna för Vägens folk (Apg. 9:2). Vi är vandringsfolket. Vi är inte framme, vi är på väg. De frälsta är inte de färdiga. Det finns mer att se, mer att upptäcka och mer att erfara, mer att få mogna in i. På vägen följer Vägens folk honom som är Vägen (Joh 14:6).  Och där får vi sjunga. Skön är själarnas pilgrimsgång, genom de fagra riken på jorden går vi till paradis med sång (Sv. Psalm 297:1). 

En sång som uppmuntrar oss att se, upptäcka och lovsjunga är Psalt 89:16. Saligt är det folk som vet vad JUBEL är, de som vandrar (o Herre) i ditt ansiktes ljus. Där sägs det tre ting:

1. Vi ska vandra. Vi får inte bli sittarfolket, som ”sitterochtittarpåvarandrasnackar-folket”.

2. Vi ska vandra i Guds ansiktes ljus. Sök inte bara hans händer: Ge mig! Ge mig!  Sök hans  ansikte, sök honom själv. Dröj där och se hur hans ögon lyser, ja, inte bara ögonen, hela hans ansikte lyser (4 Mos 6:25).

3. På vägen hittar vi tillsammans med Guds folk lovsången, glädjen, jublet.  Vi sjunger så: 

Saligt är det folk som vet vad JUBEL är,
de som vandrar (o Herre) i ditt ansiktes ljus. 

2. Då festen var över och de skulle hem igen, stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem utan att föräldrarna visste om det.  De gick en dagsled i tron att han var med i ressällskapet  och frågade sedan efter honom bland släktingar och bekanta. När de inte hittade honom, vände de tillbaka till Jerusalem och letade efter honom där. Efter tre dagar fann de honom i templet.

Festen var över, skriver Lukas. Det finns fester som tar slut och lämnar efter sig huvudvärk och skamkänslor. Det finns ressällskap, som gör charterresor, där ”Tomhetens välde” (Rom 8:20) regerar. De rekommenderas nu att göra en Israelsresa under den helige Andes ledning.

Den tolvårige Jesus och hans föräldrar var fyllda av förväntningar under vägen till Jerusalem och blev fyllda av glädje och helig Ande medan de var där.

Tänk er att komma till Jerusalem under påskhögtiden, möta goda vänner, trängas med hundratusentals andra pilgrimer, lyssna till sångerna. Jerusalem var en stad med ca 60.000 invånare vid denna tid. Vid de stora helgerna mångdubblades invånarantalet.  Den judiske historieskrivaren Josefus menar, att det var närmare millionen människor där.

Den tolvårige Jesus kände sig tydligen hemma här. En tolvåring hos oss skulle nog längta hem till dataspelet och fotbollen och fråga: Är det inte snart slut? Jesus var kvar.

Det märkliga var att när Josef och Maria vände hem, trodde de att Jesus var med i ressällskapet. Berodde det på att de själva var så uppfyllda av det de varit med om att de glömde bort sin pojk? Eller räknade de med att Jesus väl kunde ta vara på sig själv? Det gick en hel dag utan att de undrade.

Men efter en dagsled började de undra: Var är Jesus? De gick runt och frågade efter honom bland släktingar och bekanta.

Nu ska vi stanna till och fråga om detta har något att säga oss. Vi har varit med om gudstjänsten, den var rik och levande. Vi lyssnade och lärde oss. Det var sting i predikan. Prästen kunde både trösta, lära, förmana och varna oss.

Men efter gudstjänsten kom vi på, att vi inte kom på något som hade fastnat i minnet. En sån fin predikan! Men vad hade han egentligen sagt? Vi hade hört om Jesus. Men efteråt tappade vi bort Jesus. Allt försvann vid kyrkkaffet. Där rådde full enhet, för där pratade man om väder och vind och alla tyckte samma sak.

Då kan det vara bra med släktingar och bekanta. De brukar ju vara så kloka. Vi kan fråga dem: Var hade det blivit av Jesus? Men det märkliga med våra fina släktingar och goda bekanta är att de inte heller kom ihåg något.

Det kan vara fint om man efter gudstjänsten rätt snart kan dela med varandra om vad man varit med om. Det som gick in genom ena örat i kyrkan, det går också in genom det andra örat, då syskon i tron berättar för varandra vad som sagts. Och går det in genom ena örat och sedan genom andra örat går det snart ned i hjärtat, in i vår inre kärleksrum.

Och bibelord som kommer dit, är som frön som sås ut och vattnas med bön. De växer, blommar, bär frukt. En doft av salighet slår emot oss. Och det finaste av allt: Jag vet var Jesus är. Han  är genom sitt ord i mitt hjärta. Vi sjunger: 

Saligt är det folk som vet var JESUS är,
de som vandrar (o Herre) i ditt ansiktes ljus. 

3. De fann honom i templet där han satt mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor. Alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och de svar han gav. Föräldrarna blev bestörta när de såg honom, och hans mor sade till honom: ”Barn, hur kunde du göra så mot oss? Din far och jag har letat efter dig och varit mycket oroliga.” Han svarade: ”Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Men de förstod inte vad han menade med sina ord.  

Josef och Maria finner till sist sin son Jesus. Han sitter där bland de grånade rabbinerna i någon av förgårdarnas pelarhallar i templet och samtalar med dem och frågar och svarar. Och dessa gamla lärare häpnar över pojken.

Kan vi inte se Jesus också här som vårt föredöme? Vi får samtala om det vi varit med om i gudstjänsten med några. Börja med att efter varje gudstjänst fråga dig: Vad har Jesus sagt till mig idag? Hur har Jesus med sitt ord tröstat, lärt, förmanat och varnat mig? Försök efter varje gudstjänst ta med dig en tanke, ett bibelord, som du tänker på under veckan. Dela ett sådant bibelord med någon eller några. Folk som lyssnar på dig kommer då att häpna över ditt förstånd och de svar du ger.

Men Josef och Maria blev bestörta, står det. Maria verkar mest orolig. ”Barn, hur kunde du göra så mot oss? Din far och jag har letat efter dig och varit mycket oroliga.”

Maria talar om din far. Jesus svarar med ord om min fader.  Jesus verkar häpen då han svarar: Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?”

För Jesus var det nog självklart att templet var Guds hus. Måste inte jag vara i det som tillhör min Fader, som det står ordagrant. Men det mest oerhörda var att Jesus med barnslig självklarhet kallar Gud min Fader.

Det här är första gången vi hör hur Jesus kallar Gud min fader. Och det sker i motsats till vad Maria säger om Josef: Din far.  

Maria  och Josef förstod inte vad Jesus menade med sina ord.  Inte då. Men det står att Jesu mor bevarade allt detta i sitt hjärta (vers 51).  Hon bevarade och begrundade det (Luk 2:19). Så småningom kanske hon anade vad Jesus menat. Hon hade ju mött ängeln som sagt hur barnet kommit till i hennes liv. Helig Ande skall komma över dig och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son (Luk 1:35).

Är inte Maria här ett bra föredöme för oss. Vi förstår inte heller alltid vad Jesus säger. Men vi får ta emot det, bevara det och begrunda det. Den helige Ande kan uppenbara hemligheterna också för oss. Den helige Ande hade kanske börjat få den tolvårige Jesus att börja ana sitt livs djupaste hemligheter. Nu säger han det som var melodin som spelade i hela hans verksamma liv. Han var Faderns son. Jesus stod i ett alldeles unikt förhållande till Fadern. Han var helt beroende av Fadern. Han sa aldrig något eller gjorde något som inte Fader redan talat med honom om.

Och poängen med detta var att Jesus Faderns son var sänd att hjälpa oss att leva som Faderns barn, helt nära fadern, helt beroende av honom. Vi sjunger:

Saligt är det folk som vet vem FADERN  är,
de som vandrar i ditt ansiktes ljus. 

4. Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han lydde dem i allt. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta.  Och Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag. 

Det står att Jesus följde med Josef och Maria till Nasaret. Och det står att han lydde dem i allt. I Bibel 1917 står det att han var dem underdånig. Orden lydnad, underdånig, underordning är ju idag inte några inneord. Det blir ofta våldsamma reaktioner, när man använder de orden.

Har vi rätt när vi reagerar?  Eller är vi grundlurade?
Reaktionerna börjar alldeles i början av Bibeln. Där hör vi en motmelodi. Ormen slår an tonen. ”Ni skall bli som Gud. Sätt er på tronen. Förverkliga dig själv”, väser han.

Och vi fortsätter på den melodin: Jag vill inte underordna mig under Guds lag (Rom 8:7). Jag vill vandra min egen väg (Jes 53:6). Jag vill inte lyda. Jag vill förverkliga mig själv - JAG! JAG! JAG!  Och djävulen hjälper till. Han målar svarta sorgkanter omkring ordet 'underordna'. Den som underordnar sig blir som en dörrmatta som andra trampar på. Blek, ängslig, förtryckt, handlingsförlamad. Underordning är det samma som underkastelse.

Påstår djävulen. Har han rätt? Är detta grundorsaken till att så många människor inte mår så bra i gamla Sverige? 

Vad säger Bibeln?
Innan människan placeras i lustgården med uppdraget att råda över djuren och över naturen, ställs hon under Gud. Hon skapas till Guds avbild. Hon skapas att leva i relation till Gud och i kommunikation med Gud. Det som gör människan till människa är att hon kan vända sig uppåt. Det grekiska ordet för människa - anthropos - kommer av ett verb som betyder 'vända ansiktet uppåt'. Människans ansikte är vänt uppåt mot Gud. Hon har en Herre över sig. När hon kommer till lustgården får hon bud från Gud. Människan som ställs över djuren ställs under Gud.

I Nya Testamentet hör vi, hur Jesus sjunger denna melodi om underordning. Han säger att han inte gör något av sig själv.  Han säger ingenting av sig själv. Han gör bara det som han ser Fadern göra. Han säger bara det som Fadern ger honom att säga (Se Joh 5:19, 14:9-11).

När vi ser på Jesus, ser vi då den bleke, handlingsförlamade, ängsliga människan? Var det inte just därför att han underordnade sig Fadern som det hände så mycket omkring honom.      

Han talade strängt till stormen.      
Han drev ut onda andar.      
Han botade sjuka.      
Han uppväckte döda.

Kan du nu höra hur Jesus får det att sjunga om ordet underordna? Att underordna sig någon är att upphöja den andre, räkna med, lyssna på den andre. Underordningen är melodin som spelar genom hela Bibeln. Omkring Jesus var liv, liv, liv. Underordning behöver tydligen inte betyda förkrympning. Jesus, Guds Son, visar med sitt liv hur Guds barn kan leva rikt.

Kan du nu ana hur det ligger rikedomar, liv, glädje i de sista orden i vår text: Och Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag. Han blev det därför att han riktade blicken uppåt. Inte åt sidan, som vi, där vi blir fångade i trender och i vad andra säger. Inte nedåt mot de mörka krafter som drar oss nedåt.

Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?  Kontakten upp hjälper också oss att mogna i vishet. Människor omkring oss mår bra av att vi gör så. Vi sjunger:

Saligt är det folk som vet vad MOGNAD är,
de som vandrar i ditt ansiktes ljus.